Panik och tack

Jag satt och skrev. På sidan 158 skrev jag. Så blev allt svart.

INITIALIZING FOR CRASH DUMP ERROR

Stod det sen med stora, vita bokstäver på blå bakgrund. Och jag greps av en sådan panik att jag knappt kunde andas. Jag rusade till stranden där Johan och pojkarna letade eremitkräftor, men de var så långt borta att de varken såg eller hörde mej. Då gick jag tillbaka till min plats och till datorn. Satte mej ner och stirrade på crashdumpningen, eller vad det nu var. Sen tryckte jag på avstängningsknappen jättelänge och då blev datorn svart.

Jag beställde en kopp te. Fick koppen med te. Sen tryckte jag på samma knapp igen men inte lika länge denna gång.

Datorn startade. Sen kom en ännu hemskare text upp.

"DAGBOKEN 2 ÄR INTE ÅTERSTÄLLD"

Då ville jag gråta. Men det gjorde jag inte utan klickade på återställningsknappen med klappande harhjärta.

Dagboken 2 (arbetsnamnet men ej titeln) återställdes men datorn signalerade att något var fel och det sista jag skrivit var borta. En halvtimmes arbete bara, inte så farligt, men något är fel. Och det oroar mej.

Nu sparar jag efter tre meningar. Fast jag anar att det inte har någon betydelse om datorn krashar, liksom. Sparar såklart på en sticka också, but still! So worried!

Snälla, rara dator...

Håll ut i fyra veckor till. Ta emot mina texter och spara dem säkert i din söta hårddisk. Stanna kvar hos mej tills vi kommer hem. Tills jag kan köpa en ny dator (alltså, jag ersätter dej inte om du inte går sönder, då får du finnas kvar, så bli inte arg nu bara för att jag skrev det där om att ersätta).

Kanske vill du bara signalera att jag var fel ute i min text. Men du såg ju nu att jag ändrade sista stycket. Blev det kanske bättre så...?

Tack för dej, fina dator! Jag älskar dej och jag lovar att du ska slippa ligga underst i flygplanets overhead compartment på resan till Dubai och även på resan hem.

Du håller och jag tar hand om dej. Deal?

Här får du lite fina blommor för att framhäva min oändliga tacksamhet!

Och när jag ändå håller på att tacka, kan jag ju tacka för allt annat också. Som jag känner tacksamhet för.

Som detta;

Vi flyttade lite väl långt från yogastället, så det blev tuk tuk dit igår morse. En lugntkörande chaufför denna gång och för första gången njöt jag av turen. I will miss this place.

Sista biten gick jag.

Och framför detta vackra yogade jag (synd att yogaläraren är på mej hela tiden - inte titta utåt! Nedåt! Inåt! Andas! Utsikten får du njuta av sen.).

Men vågornas brus kunde jag inte stänga ute och även om jag anar att det är fel, så njöt jag lite av det ändå. Fast det sa jag inte. Han är hemskt sträng, läraren. Sträng och seriös. Och väldigt, väldigt bra. Jag är glad att han är min första yogalärare, hans synsätt är det jag tänker att yoga är.

Två timmar yoga. Svetten lackar. Gud, känslan! Den är obeskrivlig. Nästan euforisk. Efteråt satte jag mej med några stycken och pratade. Jag drack hemgjort chai-te och lyssnade till otroligt spännande livsberättelser.

Chai-te. Nya bekantskaper. Lycka. Lärdomar.

Idag är han ledig, Donny. Yogaläraren. Och vi andra får klara oss själva. Jag gjorde det knappt, klarade mej. Det är lika märkligt varje gång man lär sej en ny sak - ju mer man lär sej desto mindre kan man. Jag minns när jag gick teckenspråkslinjen. Oj, oj, oj vilket proffs jag tyckte att jag var de första veckorna. Och sen ba, okeeeeeej, det finns alltså så många tecken och regler och egen grammatik och jaha, genuina tecken också och vad är det nu då. Kände mej oerhört dum och liten, som trodde att jag kunde och visste. Nu är jag dock äldre och visare (nåja, men äldre åtminstone) och har såklart från början förstått att detta är en ny värld som jag behöver trampa omkring i ett bra tag innan jag ens kan försöka börja förstå den. Men den är så sjukt lockande, "yogavärlden" och jag älskar den här känslan, som det var så längesen jag kände (senast när jag visste att det var tolk jag skulle bli) - detta är rätt för mej, det är här jag hör hemma.

Men som sagt, jag klarar mej oerhört dåligt ensam i mina positioner. Jag tittar på kartan Donny gett mej, försöker minnas hur och kämpar med andningen (en historia för sej, sannerligen). Utan yogamatta dessutom (måste inhandlas snarast).

Svettigt, sandigt och SVÅRT!

Raka ben. Axlar nedåt. Raka linjer. Bröstet mot fötterna. Andas. Inte luften ner i magen. I bröstkorgen. Men inte hög andning. Djup andning. Aktiva positioner.

Men om några år så. Kan jag nog ett par av positionerna åtminstone.

Jag fokuserar på andningen. Den känns viktigast. Jag hoppas att det är rätt så. Måste fråga i morgon. Då har jag privatlektion. Lite obehagligt faktiskt. Jag blir lite för tydlig då, med mina fel och brister. Men jag vill lära mej så mycket som möjligt innan vi åker hem.

Detta är verkligen mental träning för mej, på högsta nivå. Nej, du kan inte kunna allt på en gång. Japp, det kommer att ta tid, låååång tid. Inte skynda. Tålamod. Våga göra fel. Släpp kontrollen. Nej, din nacke kommer inte att brytas.

Verkligen något att vara tacksam för - att ha hittat något nytt som lockar så mycket, som jag vill lära mej och som känns så rätt.

Och nu måste jag skriva vidare på sidan 158, innan det händer något konstigt igen.

Imorrn kommer min mamma och min pappa. Åh! Verkligen åh <3