Ett otäckt inlägg

Ni vet att jag pratar och skriver mycket om det här med att våga drömma. Att drömma utan gränser och att verkligen tänka efter och våga erkänna hur man vill leva sitt liv. För några år sedan trodde jag att vissa liv bara var för dem med pengar eller en massa tur. Jag trodde att man var tvungen att ha det och det och det för att kunna bli det och det och det och för att kunna leva så eller så eller så, behövdes det eller det eller det. Att leva på ett visst sätt var till för andra, mer lyckosamma, smartare, rikare människor än jag.

Vilket jävla bullshit, va?!?

(Alltså, det var inte så att jag inte drömde eller satsade på saker jag tyckte var roliga men alltid hade jag förbehåll i mina drömmar.)

Till exempel;

Jag vill skriva på heltid, leva på mina texter och böcker. I alla år har jag vetat det, jag tror att jag visste det redan på högstadiet när jag äääääälskade alla lektioner där vi fick skriva uppsatser. De flesta svenskaprov jag skrev, avslutades med att man skulle skriva något om något. De flesta i min klass suckade och hatade den uppgiften. Själv slarvade jag igenom de första uppgifterna för att sedan kunna skriva sida efter sida av text på den sista uppgiften. Hemma om kvällarna skrev jag texter och noveller (ofta patetiska utdrag från mitt olyckliga kärleksliv, but still) och när min bror hade i hemläxa att skriva texter var det jag, som med glädje tog mej an dem (Detta bemöttes dock inte så bra av lärarna eftersom de direkt fattade att min bror inte skrivit ett endaste ord. Min bror själv var asarg på mej och ba, men va fan, du kan väl inte skriva så där bra och känslosamt, då fattar dom ju!).

I alla fall.

Jag har alltså i hela mitt vuxna liv haft en dröm om att bli författare, men skrattat åt den. Ungefär som när man ser på Idol på teve och del som är med ba, jag är Sveriges nästa stjärna, men sen när den blivande "stjärnan" sjunger måste alla hålla för öronen för att det låter så illa. Så har jag känt. Att jag säger typ, jag är Sveriges nästa bestsäljande författare. Å så lämnar jag en text och alla ba, hahahahahaha, det här hade kunnat vara en uppsats av en högstadieelev. Lilla hjärtat, man måste skriva bra för att bli författare. Så har jag istället bestämt mej för att det är rimligare för mej att bli tolk och så har jag blivit det.

Min blogg är min älskling. Jag ääääälskar att skriva här. Jag skulle kunna skriva trettio inlägg per dag. Jag har så många saker jag vill skriva om, så många ord och meningar att pränta ner. Och bloggen har alltid känts rimlig. Den har inte behövt godkännas av någon, här får jag skriva utan att någon behöver säga om det är bra eller dåligt. Vem som helst kan ha en blogg och ingen dömer en blogg så som andra texter bedöms. Men det här med att ta mitt skrivande längre, det har jag aldrig vågat erkänna på riktigt att jag vill. Det känns för pinsamt. Som att vem tror jag att jag är egentligen?!? Och sen har jag jämfört mej med författare som inte alls skriver på samma sätt som jag. Författare, som Horace Engdal och alla andra fisförnäma litterära fantaster höjer till skyarna. Ni vet, de som får Nobelpriset och Gert Fylking på trams ba, ÄNTLIGEN! Sen jämför jag mej med den och den och den och plötsligt så har jag tryckt ner mej själv i skorna så långt att jag nästan är benägen att lägga ner bloggen.

Problemet för mej (som jag själv har skapat) är också att jag inte gör saker som jag inte enkelt klarar av. När jag började med teckenspråk, var det för mej som att jag kunde språket sedan barnsben. Jag behövde aldrig kämpa för att lära mej, jag fattade direkt vad mina döva lärare menade och proven jag genomförde tänkte jag inte ens på som prov. Jag hade otroligt lätt för mej och självklarheten att jag skulle bli tolk fanns där direkt jag lärt mej mitt första tecken. Jag tvivlade aldrig.

Och det är det här som är grejen. Jag har nästan aldrig gjort någonting som jag har behövt kämpa för eftersom jag, direkt jag upptäckt att något varit svårt, helt enkelt lagt av. Hade jag behövt kämpa för att bli tolk, hade jag hoppat av skolan direkt, I know it. Lat som jag är. Det ska gå fort, liksom. Tålamod är inget jag begåvats med. Det har varit på samma sätt för mej i mycket. Jag simmade som ung, var en fantast på fjärilsim och vann alltid denna gren. Bröstsim däremot, not my thing, så det tävlade jag aldrig i, tränade knappt och blev såklart heller aldrig bättre på det. Samma sak med småsaker i livet, det här jag skrev om sist, att jag är sjukt opraktisk och lat och att Johan gör sådana saker som att skruva ihop det och det eller lista ut hur det eller det funkar medan jag ba, nä, sånt där förstår jag mej inte på. Ni fattar ju, det handlar om mitt pannben. Jag har inget. Jag har ALDRIG varit en tävlingsmänniska. Det här med att springa milen under timme, himlar jag med ögonen åt. Det skulle aldrig dra mej runt spåret. Jag är för bekväm. Vill kunna allt på en gång och kan jag inte det, då kan det vara.

Nu.

Efter några år av mentala träningskurser tillsammans med elitidrottsmän/kvinnor (alltså, de rockar! de är så sjuuuuukt coola och modiga), har jag börjat förstå vad det är jag gjort mot mej själv under alla år. Herregud, hur blind har jag varit! Det är först nu (inte exakt nu, men för typ två, tre år sedan) som jag inser hur det ligger till. Det är först nu jag PÅ RIKTIGT, tror på det som Henry Ford sa;

Det är så tydligt för mej att det är så det är. På så många sätt i livet.

Jag vill berätta en sak som bevisar detta och det handlar om mitt jobb som tolk. Jag brukar vanligtvis inte skriva så mycket om mitt arbete här på bloggen, jag har valt att inte göra det eftersom jag är rädd att blanda ihop det personliga med det professionella. Men för att kunna berätta om en personlig sak, behöver jag lite bakgrund.

Så här;

Jag är utbildad teckenspråkstolk. Jag har jobbat inom yrket i snart 13 år. Jag vet att jag är en bra sådan. För ett par år sedan fick jag en tjänst som Utvecklingsledare på min arbetsplats och det innebär att jag jobbar mycket med fortbildning för tolkar. Jag sitter också i samtal med dem om deras utveckling. Enkelt förklarat kan man säga att jag är ett bollplank inom det språkliga. Jag är på intet sätt bättre än någon av dem, men min roll är en vägledande roll. Jag håller i möten, fixar utbildningar, pratar om sådant vi tolkar generellt missar på (jag tittar på oändligt många tolkningar och ser såklart mönster), hur vi kan bli bättre osv osv.

Det var lite bakgrund om min roll på mitt arbete. Nu till det jag vill berätta.

För några år sedan bestämdes det att alla tolkar ska genomföra ett auktorisationsprov. Vi ska först göra ett skriftligt prov (alltså, typ vara en allvetande skräphög om ALLT i samhället) och sedan ett praktiskt prov. Det praktiska provet innebär ett par timmar inför en jury. Jag som tolk genomför några tolkningar (rollspel) och juryn bedömer sedan min insats. Är jag godkänd eller inte?
Ni kan ju fatta, liksom. Det känns som att hela ens karriär hänger på det där provet. Tänk! Här har jag jobbat som tolk i si och så många år och så blir jag inte godkänd. Vad säger det om mej och min kompetens, liksom?!? Det är tufft för alla oss tolkar. För mej blev det oerhört pressande eftersom min roll på min arbetsplats är en typ av ledarroll. Om jag inte fixade provet, hur skulle då mina coachingssamtal bli trovärdiga? Hur skulle jag kunna sitta där i ett samtal med en tolk som skulle genomföra provet och peppa när jag själv inte fixade det? Hur skulle mina kollegor se på mej? Ja, ni fattar, jag satte den pressen på mej själv.

Jag är så oändligt glad och tacksam att jag gick en mental tränar-utbildning vid samma tidpunkt. Jag hade världens bästa lärare som lärde mej olika mentala tekniker för att leverera under press. För låtom oss vara ärliga - ett sådant prov som vi tolkar går igenom, testar inte bara vår yrkeskompetens utan också vår mentala kapacitet. Att prestera under just de tre timmarna med alla ögon på sej, är inte helt enkelt. Tyvärr missar många, inte på grund av låg kompetens, utan för att de helt enkelt inte fixar det mentalt.

Jag fixade provet. Och jag är helt övertygad om att det till viss del hade med min mentala inställning att göra.

Så vilken är min poäng, då?

Jo. Att allt jag vill, kan jag uppnå. Om jag bara har, som jag tidigare skrivit om, viljan, modet och ihärdigheten.

För mej;

Viljan och modet - check!

Ihärdigheten - not so much check.

But I am getting there.

Så det här med mitt skrivande, då. Och nu säger jag det... Nu erkänner jag det jag aldrig tidigare vågat erkänna...

Jag skriver en bok.

Japp, så var det sagt. Eller ja, skrivet.

Jag VILL. Jag VÅGAR. Och nu kämpar jag med ihärdigheten. Att inte ge upp för att det är svårt. Att inte ge upp och tänka att livet är bra som det är, med eller utan en färdigskriven bok. Att fortsätta kämpa och skriva vidare, trots att jag ibland läser igenom det jag har skrivit och tänker att vad är det här för jävla skit!?!?! En 10-åring hade kunnat skriva det!

Jag kämpar varje dag med att inte lyssna till den lilla rösten som fortfarande huserar i min hjärna och som efter varje sida jag skriver, ropar; "Hahahahaha, och där sitter du och skriver. Tror att du kan. Gud, så larvigt. Skärp dej. Lägg av! Du kan inte! LÄS böcker istället. Skriva kan du överlåta till dem som kan."

Men nu jävlar! Den där rösten är snart utplånad. Jag ska skriva färdigt min bok. Sen ska jag låta fler folk än de som redan läser och hjälper mej (NI ÄR BÄST!), läsa och tycka. Och sen, mina vänner, ska jag göra det läskigaste jag någonsin har gjort. Jag ska skicka in skiten.... Eh, jag menar förstås boken, till förlag runt om i Sverige.

Och en dag kommer jag att leva på mina texter.

Holy, vad otäckt det var att skriva detta inlägg. Det gör ont i hela min mage, för nu är det ju ute. Tänk om jag misslyckas nu...? Då kommer alla skratta och ba, där fick hon se, man kan inte göra allt man drömmer om.

Men detta inlägg var tvunget att skrivas. För jag är helt övertygad om att man måste verbalisera det man drömmer om. Man måste göra det tydlig. Put it out there, liksom. Så att man kan dra drömmen till sej.

Varför jag är så säker helt plötsligt?

För att i morse, när jag simmade mina längder i poolen (som jag har saknat simningen), kom jag just på att en dröm, som jag för ett år sedan skrattade lika rått åt som min författardröm, redan är uppfylld.

Drömmen

Att bo i ett varmt land, i en lägenhet nära havet, med en pool några trappor ner. Att varje morgon stiga upp tidigt och simma några tusen meter för att sedan äta frukost med min familj. Efter frukosten - skriva. Efter en stunds skrivande, äta en god lunch. Efter lunch - skriva igen. Eftermiddagen och kvällen sen, tid med mina killar. Att Johan ska få tillbringa sina dagar så som han vill och att både han och jag finns för våra pojkar. Ha vänner. Vänner som jag älskar. Äkta vänner som jag litar på och som jag kan prata om livet med. Min och Johans familjer, att ha en fin kontakt med dem. Att kunna resa. Resa och se världen.

Verkligheten

Se ovan

Det är ju heeeeelt jävla otroligt att den drömmen just nu är sann!

Tacksamhet. Lycka. Kärlek.

Och så avslutar jag med ett larvigt, men ack så roligt mål.

Att om två månader kunna utföra denna yogaställning korrekt.

Man måste ha både små och stora mål och drömmar. Eller man och man, JAG måste ha det. Särskilt nu när jag vågar drömma och satsa. Det är verkligen så häftigt. Tungt, tufft och jobbigt många gånger eftersom att allt inte går som på räls jämt, men som jag tidigare skrivit, så värt det!

Och nu måste jag fortsätta mitt ihärdiga skrivande. Trots att idag är en dag när jag läser igenom skiten och ba, OH MY GOD! Varför ägnar jag mej inte åt solning istället?!?!