Morgonträning och att komplettera varandra

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Har aldrig varit. Kommer förmodligen heller aldrig att bli. Men ni har väl hört hur man ska göra - fake it until you make it. Så det gör jag. Jag stiger upp när klockan ringer i arla morgonstund och låtsas som att jag älskar det och att det väl inte är någon sak. Sen springer jag. Eller promenerar. Eller yogar. Eller som jag kan göra här, med en 25-meterspool en hiss ned - simmar.

Idag - halvtimme yoga, halvtimme simning. Oändligt tacksam över att jag överlistade min lata hjärna även denna morgon.

För så är det ju, hjärnan är lat. Vill ta den enkla vägen all the time. Lurar kroppen att den inte är gjord för att röra på sej, fast det är precis vad den är.

Lat hjärna på promenad med pigg kropp, trevlig vän och en jävla massa lösa kossor everywhere. Lite rädd är jag allt. Karin däremot, är ko-lugn (alltså, jag är för snitsig med orden).

Dagarna är så fyllda med lycka, kärlek och tacksamhet att jag snart spricker. Det enda lilla molnet på himlen är stackars Linnea som är full av vattkoppor. Idag är hon dock lite piggare och orkade följa med till utkikspunkten här på Langkawi. Alla drog just dit. Med mellis, kameror och spring i benen.

Själv sitter jag kvar och skriver. Så ser mina förmiddagar ut. Jobb eller skrivande. Tänk att den möjligheten finns på riktigt. I verkliga livet. För mej.

I alla fall.

Äventyr på dagarna. Klättring till vattenfattigt vattenfall.

Man behöver vila också.

Havsbad, såklart.

Och poolen älskar vi ju.

Vi tröttnar aldrig på poolhänget. Fast hur skulle vi kunna göra det, liksom?

Min man har blivit utnämnd till sällskapets hushållare. Han diskar och plockar, som vore det hans mission in life. Karin och Fredrik är djupt imponerade och tjatar ständigt om hur tacksam jag borde vara som är gift med Johan. Och ja, det är jag förstås. Varje dag. Mest för att han är lik Jon Bon Jovi i och för sej, men visst visst, det är väl en bonus att han diskar också.

Johan diskar.

Vi kompletterar varandra fantastiskt, jag och Johan. Jag är slarvig, han är ordningsam. Jag är temperamentsfull, han är lugn. Jag är driven, han är jaaaa-hmmmm-jag-undrar-jag-vad-jag-vill-egentligen. Och så det bästa - jag är sjuuukt opraktisk och jag-orkar-inte-ens-försöka-lat, han är fiffig, tålmodig och eftertänksam.

Låt mej illustrera det sistnämnda.

Häromnatten hade jag råkat låsa badrumsdörren inifrån fastän jag stod utanför (in my defense - den var trasig!). Jag stod där och ba, men va faaaaan, jag måste ha lypsylet därinne (viktigt för mej innan jag somnar). Jahapp, då måste jag alltså vänta till imorrn och ringa vaktmästaren. Suck... Johan ba, hmmmm... Vänta få se nu... Flera försök med diverse nycklar, ryckningar och jag ba, men please! Orka! Det gåååååår inte! Men se då hade han visst dolda skills. Som en tjyv smög han ut i hallen och hämtade sitt kreditkort.

Lirkade lite...

Och vips så hade han, som vilken erfaren inbrottstjuv som helst, öppnat dörren.

Löjligt nöjd med sej själv.

Det är då jag känner att det är så skönt att jag slipper tänka, ha tålamod och vara lösningsfokuserad. Det är klart att jag inser att det vore bättre om jag övade mej på ovanstående egenskaper, men jag övar mej på så mycket annat i hjärnan att nån måtta får det allt vara.

Vår konversation igår kväll;

Jag: Jag fick inte igen balkongdörren. Lyckades du?

Johan: Ja, man måste lirka lite.

Jag: Jaha. Slog du av gasen? Jag får liksom inte av slangen, den sitter så hårt.

Johan: Ja. Och det är inte svårt, det är ju bara att skruva lite åt ena hållet.

Jag: Jaha. Jaja.

Johan: Som en riddare, är jag. Som räddar en oförmögen... En oförmögen... En...oförmögen....sköka.

Skratt åt sitt egna skämt.

Jag: Eh, va?!?! Sköka?!?!

Johan: Jamen, jag kom inte på nåt annat medeltida ord.

Skratt igen åt sej själv.

Jag: Vilket uselt skämt! Eller det är väl inte ens ett skämt, du ser dej säkert så.

Johan: Ja.

Jag: Suck...

Johan: Hahaha.

Jag: Lägg dej på rygg.

Johan: Men jag vill ligga så här.

Jag: Nej, då ligger inte jag skönt.

Johan: Men jag då?

Jag: Hur menar du nu?

Johan: Att jag vill ligga bekvämt också.

Jag: Sluta larva dej nu och lägg dej på rygg.

Finaste mannen i hela världen <3

Och nu fick pappa vatten på sin kvarn.

Nähäpp, jag måste sätta igång nu. Få något gjort. Visst är det lustigt med mycket i livet - trots att man vill något skiiiitmycket, så kan det ändå vara svårt att sätta igång. Märklig. Sannerligen.

Hej så länge!