Langkawi

Då fortsätter vi denna resa, då. Nytt land, ny ålder. I Malaysia nu och jag är 37 år gammal.

Min födelsedag, den 2 april, firades fint. Vaknade av sjungande killar. Och titta så fint de hade fixat. Den stora snäckan är fylld med sand. Allt självplockat!

I paketet låg en bikini och på kortet stod det att jag är väldigt älskad. Blev tårögd <3

För födelsedagsslantarna från mina föräldrar och mina svärföräldrar köpte jag en yoga class. Kan vara den bästa presenten någonsin. Jag var tafflig och ovan och stel och frustig och säkert jätteful, men yoga är mitt nya. Yoga I love!

Ett av mina taffliga försök till Trädet. I ny bikini dessutom.

Jag övar tappert vidare. Och ser framför mej hur jag hemma i Sverige på vår gräsmatta kommer att stå på huvudet om morgnarna (jomen, jag kunde faktiskt på andra försöket!). Någon dag, mina vänner, ska jag publicera en bild på hur jag tror att jag ser ut när jag yogar och en bild på hur jag faktiskt ser ut. Kommer garanterat att ge er magmuskler av alla skratt.

Nåväl.

Igår tog vi båten från Koh Lipe och hamnade på Langkawi i Malaysia. På båten blev jag sjösjuk och svimmade. För att göra en lång historia kort - det gungade som fan på den överfulla longtail-båten som tog oss ut till pråmen (som gungade den också), där färjan lagt till och plötsligt kände jag hur det vände sej i magen och sedan domnade armar och händer bort och jag kunde inte längre röra fingrarna. Sekunden senare domnade benen och hur jag kom på färjan, det minns jag inte. Snälla folk och lite vätska och en stunds liggande på färjegolvet gjorde att jag mådde aningen bättre. Men det var först i morse som det slutade gunga under mina fötter. Jag är så trött på min åksjuka och min flygrädsla att det anar ni inte! Rädslan för att flyga hamnar såklart inom kategorin "mitt jävla kontrollbehov" och nu börjar jag undra om inte min åksjuka gör det också. Jag är ju inte den mest avslappnade på de fullpackade färjorna utan livbåtar och knappt några flytvästar, om jag säger så. Förmodligen är det spänningen och oron som gör mej illamående. Som sagt, yogan var den bästa presenten jag kunde få. Jag är övertygad om att den och meditation kan hjälpa mej.

På Langkawi, är vi alltså. I tre veckor.

Johan och jag var här på för drygt åtta år sedan och nu går vi omkring och undrar om vi minns allt fel eller om det faktiskt ändrats så mycket som vi tycker. Vi har som sagt bara varit här i ett dygn så vi ska givetvis utforska ön vidare, men stranden och gatan vi bodde på då, back in the days, känner vi knappt igen. Men man får ju också tänka på att när vi var här, var vi nykära och utan kids, såklart hade vi andra glasögon på oss då. Shit, vad jag önskar att jag hade bloggat då! Tänk att kunna gå tillbaka och kolla på bilder och läsa om våra dagar för åtta år sedan. Det är det som är det finfina nu, det här med min blogg, det mesta finns dokumenterat. En liten reseguide, liksom :) En sak är i alla fall säker och det är att det är som med alla ställen vi har besökt hittills - massor med mer folk, hotell och båtar.

Vi bor nu på ett hotell som inte ligger särskilt bra till, så vi kommer att byta på söndag. Men just nu är vi här;

Bilden på stranden är tagen tidigt i morse. På eftermiddag kryllade det av folk och yet skis.

På min promenad i morse mötte jag den här;

Och tidigare i morse, närmare bestämt klockan 05.45, blev vi väckta av böneutroparen. Det lät som om minareten låg typ en centimeter från vårt rum. Som sagt, läget är inte vidare bra på många sätt.

Allt är väldigt, väldigt kitschigt här. Färgglada belysningar överallt. Verkligen överallt.

Och jag förfäras över mej själv, för jag tycker att det är såååå mysigt. Planerar nu hur vi ska lysa upp hela vår gata där hemma.

Idag var en lycklig dag för våra kids. Det var hett som faen och Vince hade skadat foten och ville således bli buren. Jag och Johan var liiiiiiite irriterade och myyyyyycket svettiga (den här hettan gör att jag svettas så det droppar, jag känner hur det droppar från pattarna liksom, som om det var bröstmjölk! (obs! inge klag, bara ett konstaterande)), så när McDonaldsskylten dök upp fanns det inga tveksamheter vart lunchen skulle intas. Barnen var i himlen. Det smakar som i Sverige! Utbrast de och jag och Johan fick lite dåligt samvete för att vi håller dem hemifrån så länge.

Glassen smakade också som i Sverige och kostade bara 1.50 RM (3 SEK).

Nu ska vi lägga barnen och sedan krypa under täcket och boka boende för vår sista månad i Thailand. Sen kanske det blir någon film eller så somnar vi. Uselt läge på hotellet men rummet och sängarna är det lyxigaste vi haft sedan USA. Till och med tryck i duschen!!! Så vi vill liksom inte göra så mycket mer än ligga här inne och lyxa.

På söndag flyttar vi till ett stort komplex närmare stränder och gågata. Där bor också en trevlig familj som vi träffade på Koh Lipe och det är alltid kul att lära känna nya människor.

Nya hotellet.

Så med den rapporten säger jag hej och trevlig helg!