Koh Lipe

Ja, det här med internet och så. Not so bra alls på denna lilla ö. Koh Lipe, that is. Men vi tänker att det väl är okej, att vi inte hela tiden är uppkopplade. Visserligen är vi inte det annars heller, wifi finns bara på hotellen, men ändå.

Koh Lipe, ja...

Ett paradis. Ni vet som i resekatalogerna. Turkost och klart vatten där man ser fiskarna och korallerna bara man tittar ner, man behöver inte ens ha cyklop. Kritvit sand. Och jag menar det verkligen, KRITVIT sand.

Men...

Så har vi människor förstört. Massor av vräkiga resorts, båtar upptöjda längs hela stranden, restuaranger everywhere och folk, folk, folk. Inte så många västerlänningar dock. Här semestrar asiaterna. And there are many of them, kan man väl säga.

Som sagt, turkost och vitt.

Vi bor på stranden med mest aktivitet och flest turister, Pattaya Beach. Men går vi tvärsöver ön, kommer vi till Sunrise Beach, som är lite lugnare.

Vi gapar lika stort varje gång vi kliver ner i vattnet. Så sjukt vackert.

Möte med Nemo nästan varje dag. Fascinerade pojkar ligger i timmar och glor.

Vi bor i ett litet, litet krypin. Men det räcker till oss. Här ser ni verandan och poolen.

Sängen tar upp halva rummet. Sjukt mysigt att sova där.

Utsikten från vår veranda, där vi om kvällarna sitter och pratar jag och Johan, är den finaste vi haft på denna resa. Kanske inte den finaste att vila ögonen på, men fantastisk på ett annat sätt. Utsikten är en byggarbetsplats. Där byggs det från tidig morgon till sen kväll. I hettan. På kvällarna duschar arbetarna i en slang eller så badar de i dypölen nedanför. En stark bygglampa har de som belysning när de sitter och röker om kvällarna innan de lägger sig på cementgolven och sover. En bebis har någon av dem med sig också, den kryper omkring i dammet, söt och nöjd. Och där sitter alltså vi. Vi som sen går in i ett svalkande rum med AC och på morgonen efter får vår frukost serverad. Tacksamhet är inte ett ord som täcker det vi känner. Inte djup tacksamhet heller. Det är beyond det.

Vår utsikt - byggarbetsplatsen.

Dagarna består av mycket skrivande för min del och utforskande för pojkarnas del. Jag och Johan turas om med att promenera/jogga och också få tid till att bara sitta i lugn och ro. I meditation. Annars läser vi en del, löser korsord och leker. Pratar mycket. Äter förstås. Vi försöker hitta billiga ställen att äta på, det är dyrt på denna ö och vi har dessutom blivit bestulna på pengar igen. Bankomaten gav tusen kronor mindre än vad det drogs på mitt konto. Samtidigt hade en räkning där hemma kommit på villovägar och därmed till inkasso. Så lite sparbeting alltså. Inget allvarligt, men vi är lite försiktiga.

Sådana saker får oss också att fundera. Som att pengar är pengar är pengar. Och de behövs förstås. Men vi behöver bara tillräckligt och det har vi. Vi behöver inte mer. Och pengar måste flöda (obs! inte slösas!). Som med allt annat. För att få plats med nytt måste något bort. Både mentala och fysiska saker. Det pratar vi om.

Dessa månader på resande fot har gjort så mycket med oss. Vi går från klarhet till klarhet med vad vill och behöver i livet. Människor vi möter och sådant som vi ser och upplever, ger oss fantastiska perspektiv. Saker har visserligen aldrig varit särskilt viktiga för oss men nu känner vi det så starkt. Vi ska äga så lite som möjligt.

Sen det här med hur yttre omständigheter påverkar oss. Som när vi upptäcker att vi blivit bestulna - hur reagerar och agerar vi? Eller om något oväntat händer, något som inte blir bra, som inte blir som vi tänkt oss (händer ofta på resande fot) - hur tar vi det? Hur låter vi andra människor påverka oss, andras beteenden och attityder? Hur länge låter vi en yttre omständighet hänga kvar och påverka egentligen? Ni vet, en dålig sak händer och den onda spiralen är ett faktum. Vi har mycket arbete kvar att göra med oss själva där, det märker vi. Tråkiga saker som händer är ju ofta saker som i längden ger något bra. Som får oss att tänka efter och lära oss något. Men det är svårt. Det är svårt att ha ett öppet sinne och försöka se utanför sina egna ramar och gamla erfarenheter. Det är svårt att släppa kontrollen, inte hela tiden känna att man själv måste vara den som ska tänka ut och fnula på hur saker och ting ska gå till. Att hela tiden våga vara öppen för vägar och lösningar man från början aldrig hade kunnat tänka sig.

Det är svårt att skriva förståeligt vad jag menar, upptäcker jag :) Det låter flummigt. Men för oss är det väldigt konkret och det känns så härligt! Vi är verkligen på rätt väg. Det känner jag med varje liten del av min kropp. Trots oro och tvivlande ibland. Men så ska det vara. Motsatser i livet. Annars kan vi aldrig veta vad vi tycker, vill och är på väg.

Jaja...

Vi har tre dagar kvar här, sedan tar vi färjan över till Malaysia. Där bor vi ensamma i en vecka för att sedan möta upp med efterlängtade vänner. Det känns fint. Vi längtar efter dem. Vi längtar väldigt mycket efter nära och kära. Vi har vänlängtan men ingen hemlängtan :)

Ett par bilder som avslut.

På Sunrise Beach går vi på morgonen i soluppgången.

På Pattaya Beach tog vi en av kvällarna en drink. Det var mysigt och ganska så sött.

Till sist. Här ser ni en bild på högvatten och lågvatten. Fotad från samma plats. Jag kommer aldrig, aldrig sluta fascineras av detta.

Jamen, titt får ni se! Titt på skillnaden!

Nu så, ska jag försöka publicera. Hoppas på god uppkoppling under sekunden jag trycker på publiceraknappen.

Hej så länge!