Tacksamheten

Jag har haft fel. Eller så har jag tänkt fel. I vilket fall, vill jag korrigera en sak som jag skrivit vid flertal tillfällen här på bloggen.

Så här har jag skrivit;

"Vi reser för att ta en paus från vardagen. En timeout för att fundera på vad vi egentligen vill i livet."

Okej, det sista är korrekt, att vi funderar på vad vi egentligen vill. Men det där första jag skrev, att ta en paus eller en timeout, det är fel. För det är inte alls vad vi gör. Jag fattar inte att jag har tänkt så. Det är ju inte alls vad vi vill och heller inte vad vi gör just nu.

Den här resan är ingen paus. Långt ifrån. Vi har varken pausat livet eller vardagen. Vi lever i allra högsta grad, skulle jag vilja påstå. Vad vi har gjort är att vi har avslutat det liv vi har levt fram till avresan och börjat ett nytt. Alltså, det låter ju lite överdrivet, men så att ni ska förstå hur jag menar.

Hade det varit en paus, så hade vi i maj kommit hem och åter tryckt på play. Återgått till den vardag vi haft där hemma. Det ger mej magknip bara av att tänka på det. Det sista jag/vi vill är att göra det. Och med det menar jag inte att vi inte vill åka tillbaka hem. Men det menar jag att vi visst vill åka tillbaka hem, till vårt hus, till våra familjer och vänner och till ett liv i Sverige. Vad vi däremot inte vill är att fortsätta som innan vi åkte. På ett sätt kommer mycket att vara detsamma men på ett annat sätt helt annorlunda.

Vad som kommer att vara på samma sätt:

- Platsen vi bor på (älskar vårt ställe och vårt hus!).
- Vännerna vi umgås med.

Vad som kommer att vara annorlunda:

- Vårt tankesätt.
- Vår attityd.
- Hur vi disponerar vår tid.
- Hur vi ska jobba.
- Fysisk och mental träning.
- Våra matvanor.
- Hur många ting vi ska äga eller snarare inte äga.
- Våra barns förskole/skoltider.

Sen på vilket sätt, det är inte riktigt klart än. Men ovanstående lista är viktig för oss, det är delar av livet som vi vill förändra och göra annorlunda.

Det är en utmaning, sannerligen. Som jag skrivit om tusen gånger tidigare, det krävs mod, vilja, glädje, tilltro, tillit och kämparglöd. Det svåraste av allt är nog att ha tilltro, att inte ödsla tankar och energi på HUR detta ska gå till.

Vi tror så här;

Vårt arbete består i att hela tiden minnas att det är NU vårt liv är, inte imorgon eller när vi kommer hem. Det låter kanske motstridigt - jag skriver ju hela tiden om vad vi vill med vårt liv och det gör jag för att jag tror att det är viktigt att veta det, att ha mål och syfte med vad jag gör - men vad jag menar är att förändringarna börjar NU, inte sen. Om jag vill ha en annan attityd till livet, då måste jag börja ha det nu. Om jag vill disponera min tid på ett viss sätt, då måste jag börja med det nu. När jag så gör det, använder tiden såsom jag vill, i mitt fall, när jag hänger med Johan och barnen, tränar, äter, solar, promenerar, sitter på en restaurang eller skriver, då måste jag minnas att njuta av det och känna tacksamhet just i den stunden.

Varje dag jag glömmer bort att vara tacksam - för att jag till exempel vaknar frisk, har mat på bordet, har ett jobb att gå till, har tid till att träna eller träffa vänner - är tid som går till spillo. Varje dag jag glömmer att allt jag har, faktiskt kan gå förlorat, missar jag livet. Nu är det viktigt att förstå att jag inte menar att man ska gå omkring och ba, oh no, hjälp! Tänk om jag blir sjuk eller tänk om han dör eller tänk om planet jag reser med störtar (mitt mentala arbetsområde) eller tänk om, tänk om, tänk om. Självklart, menar jag inte så! Jag menar att man ska komma ihåg att det här med att somna trygg och vakna frisk, inte är en självklarhet för mångamångamångamångamånga människor runt om i världen. Jag läste häromdagen att om jag har mat för dagen, ett hus att bo i och en säng att somna i, då är jag rikare än 75% av världens befolkning. KAN NI FATTA?!?!? Jag är rikare än 75% av världens befolkning. Då är det väl självaste faaaaaaaan, om jag inte kan vara tacksam för ALLT jag faktiskt har!!!

Igår läste jag en artikel om kvinnan som skrivit en boken, "När livet stannar" (hon förlorade sin familj i Tsunamin 2004). Timmen efter, pratade jag med en kär vän som berättade att en vän till henne just förlorat en närstående och på kvällen fick jag ett mail av någon som mår mycket dåligt just nu. Varje morgon öppnar jag Aftonbladet och följer letandet efter det försvunna flygplanet, läser om krisen i Ukraina, ser rubriker om demonstranter som blivit attackerade, en bomb som dödat 42 stycket i Iran och om barnen i Syrien som inte har någonting kvar i livet.

Allt detta är vidrigt och hemskt och viktigt för mej att veta och också arbeta emot - lyssna på och stötta vänner i kris, skänka pengar till välgörenhet, fokusera på vad jag kan bidra som motverkar orättvisor osv. Men det viktigaste jag kan göra är att FATTA hur lyckligt lottad jag är i detta nu. Jag vet många som tycker att det är orimligt att jämföra sin situation med otäcka saker såsom krig, svält eller cancer, att man faktiskt måste få känna sorg för sitt eget om det så bara är en parkeringsbot eller stöld eller en magsjuka. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Eller nä, kanske inte raka motsatsen, men jag tycker att det amerikanska uttrycket "enough already" är väldigt talande för hur jag menar.

Vår flygbiljett blev avbokad och därmed förlorade vi pengar och var tvungna att resa under ytterligare ett dygn. Eller; Vi blev bestulna på 4000 kronor. Eller; Jag fick en varböld i halsen.

Ja, tråkigt för oss. Men so what?!? Sörj dom där jävla pengarna då, men max i en kvart. Sen, släpp det! Jag och Johan pratade om den här avbokade flygbiljetten, om krånglet med resan och så. Vi minns båda paniken där vid incheckningen, ytterst obehagligt. Men så här i efterhand känner vi att vi nästa gång kan göra det annorlunda. Såklart oerhört lätt att vara efterklok, men ändå, man kan ju lära sej att hantera hinder på ett bättre sätt i framtiden.

Jag tror att det är viktigt att sätta allt i perspektiv. Att tänka att allt är relativt.

En vän till mej länkade till artikeln om mikrognällandet och jag tycker att den är lysande och ett mycket gott exempel på hur vi måste tänka.

Tacksamhet är viktigt för oss. Det är något som vi varje dag pratar om, också med våra barn. Jag vill ge dem den gåvan, att ha nära till tacksamheten. Jag vill att deras fokus ska ligga på vad de har. Jag vill att de varje dag ska uppskatta allt i deras liv. Men när det gäller barnen, så är det viktigt att inte glömma att de är just barn. Kanske har de svårt att skilja mellan att känna tacksamhet gentemot att känna skuld. Oj, jag får det här och det barnet har inget, då får jag inte vara glad. Ni vet det klassiska; ät upp maten, tänk på barnen i Afrika. Alltså, jag tror att man kan dra den parallellen för sina barn, men det gäller att förklara och följa upp. Aldrig, aldrig lägga skuld på barnen. En svår balansgång men en risk jag och Johan väljer att ta varje gång vi pratar om tacksamhet.

Vi pratar också med kidsen om att allt har med ens inställning att göra. Dagar kan bli roliga och tråkiga beroende på hur man väljer att tänka kring saker och ting. Ja, det jag alltid tjatar om, ni vet.

Superbra böcker att läsa för barnen är böckerna om Mamma Mu och Kråkan. Mamma Mu är den glada och positiva, Kråkan den sura, vresiga och negativa. Bilderna och texterna är otroligt talande och båda mina pojkar tycker ofta att Kråkan är en tråkmåns. De fattar precis grejen. Så nu kör vi med det här; "Näru, nu är du allt som Kråkan." Ofta får man då till svar från den andra ungen, som för tillfället inte är Kråkan; "Och jag är Mamma Mu."

Så vem vill jag vara i livet - Mamma Mu eller Kråkan?

Helst varken ko eller fågel, om jag får välja :) Men absolut hellre en kossa som njuter av livet än en kråka som bara ser besväret i allt.

Men nu måste jag skrida till något sorts verk. Jobb idag.

På återskrivande!

I love you-tecknet, inte att förväxla med rock´n roll. Fast come to think of it, potato - potatoe :)