Bröder

Lennon: "Nu kommer vi aldrig vilja sova ensamma mer. Vi är ju vana vi det här nu."

"Det här" som i det här;

För mej; Ja, ligger de så på varandra, så fine! Men när någon klistrar fast sej vid mej och jag dör svettdöden, då är det nästan att jag börjar fundera på att boka två rum på nästa ställe så att de hinner vänja sej vid ensamsovning tills vi kommer hem. Sen har någon dessutom mage att klaga; "Men asså, mamma! Du är för varm! Pappa är i alla fall sval men du är bautabautabauta varm!" Mumligt tillägg; "Men du är mjukare och lenare än pappa."

Finfina barn. At times, är det nästan på rille att jag funderar på en trea.

Jag: "Jaha, nähä... Nu gav jag vårt kill- och tjejnamn till henne."

Johan: "Vilket?"

Jag: "Marley."

Johan: "Vad bra."

Jag. "Ja, för OM vi får en trea så spelar det ju ingen roll. Vi umgås ju inte med dom."

Johan: "OM vi får en trea, då umgås inte du och jag, älskling."

Nähäpp, nähäpp... Så det här är alltså vad jag kommer att bidra till när det gäller befolkandet i världen;

Visserligen inte fy skam. Men när de ändå kommer ut i så fina exemplar, varför inte satsa, liksom?

Oh, well.

Igår kväll somnade jag med det största leendet på länge. Och det säger en hel del om hur stort det var eftersom jag typ alltid har ett leende på läpparna nowadays. Vadan detta? Undrar ni kanske. Jo, jag skypade med mina bröder i över en timme igår och shit, vad jag älskar dem! Jag älskar dem för att det är så fina, så roliga, så galna, så knäppa, så underbara och så bedrövliga att jag smäller av! Jag skrattade med och åt dem, och när vi la på var jag fylld av så många känslor att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Gråta på ett bra sätt, alltså. Det kändes så gott i mitt hjärta att jag, när jag vaknade i morse, undrade varför det kändes som om det var en speciell dag, som om det skulle hända något extra roligt. Så kom jag på att det var samtalet som fortfarande gjorde mej oändligt lycklig.

Äldsta lillebrorsan, Jonas.

Yngsta lillebrorsan, Erik.

Utdrag ur samtalet;

Jonas: "Ja, jag kan ju meddela att ni missat århundradets sämsta vinter iallafall!"

Erik: "Ja, fy fan! Det är inte kul att dra ut till ön i monsunregn!"

Johan retsamt: "Men lite rätt åt er är det allt."

Jonas: "Och eftersom sommaren var så fin i fjol, lär det väl vara 40 år kvar till nästa fina sommar. Men det skulle i och för sej vara rätt åt er om ni kommer hem till en usel sommar."

Jag: "Du menar alltså att du skulle ta en usel sommar, bara för att även vi skulle få känna på lite dåligt väder?

Jonas: "Jajamensan! Nähä, jaha... Men har ni blivit nå feta, då? Under resan?"

Jag: "Nej, nej. Vi springer varannan dag och styrketränar varannan dag."

Jonas: "Mäh! Fy fan! Inte ens det. Nä, själv kallas jag numera för 87:an. Ni kanske minns när jag var 83:an. Nu har jag dragit till med lite mer."

De är glada för sin systers skull, unnar mej liksom ;) Men det härliga är att det är just vad de är, trots snacket, och det känner jag verkligen. Mina bröder är de enda som kan vara bittra och nego på ett bra sätt. Jag älskar deras självdistans och också deras sätt att se det komiska i det mesta. Att "elände" kan pratas om på ett roligt sätt. Hur sura eller bittra de än är, tar de aldrig energi från mej. Aldrig! De ger så sjukt mycket.

I rily löv thäm!

Nu är det lunch. Och just det, fredag är det! Trevlig helg, alltså!

Hörs snart!