Mitt liv har kantats av många förälskelser, både ytliga och djupa. Jag har alltid haft lätt för att bli förälskad. När jag var yngre blandade jag ofta ihop det där med att vara förälskad kontra att vara kär. Direkt jag blev intresserad av någon, var jag helt övertygad om att jag var kär. Oftast visade det sej dock att jag bara var imponerad av personen i fråga och efter att ha "erövrat", tröttnade jag ganska snabbt.
Jag har alltid varit en öppen person och har aldrig hållit tillbaka mina känslor, både på gott och ont. Det spelade liksom ingen roll om det var min bästa väns brorsa eller min lärare eller en väns pojkvän (usch, jag vill helst glömma det där) eller en kvinna, var jag förälskad så var jag. Idag är jag vuxen, nåja, det är väl en definitionsfråga, men åtminstone klokare. Idag förstår jag att jag inte bara kan köra på, utan att först se sej mej omkring och tänka innan jag agerar. Idag läser jag dessutom mina känslor väldigt väl och vet exakt när jag är på väg att barka hän och bör dra i bromsen. Tack gode gud för det! Det har varit sjukt utmattande att vara jag under vissa perioder.
Jag har fällt många tårar över spruckna kärlekar och förälskelser. Jag har blivit lämnad och jag har själv lämnat. Jag föredrar ingetdera. Det är verkligen vidrigt! En av mina största kärlekar tog mej flera år att komma över och det satte stora spår i mej. Dessa s(p)år är såklart både av ondo och godo, men mest av godo, förstår jag idag.
Jag har haft tre längre förhållande innan Johan och fler korta eller lösa relationer. Vissa av den sistnämnda sorten, har jag fantastiskt roliga och härliga minnen av och jag kan ärligt säga att jag inte ångrar en enda av dem. Jag ångrar visserligen inget av de längre förhållandena heller, men en av dessa relationer är anledningen till att jag fortfarande inte kan förstå att det blev så bra mellan mej och Johan.
När jag för lite drygt nio år sedan åkte hem från USA över julen för att andas, var jag rejält trasig. Både utanpå och innanför. Jag skulle vara hemma i ett par månader bara, sedan skulle jag tillbaka, jag vägrade inse att relationen och livet i USA sakta höll på att ta livet av mej. Mitt i denna andningspaus träffade jag Johan. Eller ja, jag hade ju träffat honom tidigare men den här gången träffades vi.
Återigen körde jag bara på. Jag kände något och gick på den känslan, utan en minsta tanke på vad jag lämnat för en stund i USA (här skulle jag dock vilja försvara mej, men låter bli). Jag tänkte nog heller inte särskilt mycket på Johan, minns att jag sa något om att han inte skulle ha för höga förhoppningar om oss, men mer än så var det inte. Jag kände och därmed agerade jag. Tänkte att var och en har ansvar för sitt eget hjärta. Eller så tänkte jag inte alls. Jag minns inte.
Det tog nog en månad, tror jag, innan jag upptäckte att jag djupt förälskad i Johan. Jag upptäckte helt plötsligt att jag inte ville återvända till USA, att jag inte längre ville ha det jag hade där. Sen gick allt så snabbt. Jag åkte tillbaka till USA, förstås, jag var tvungen att avsluta det jag hade där. När jag kom hem till Sverige igen, ställde jag mina få ägodelar i hallen i Johans lilla etta, och sen den dagen har det varit han och jag.
Att det blev så och att det fortfarande är så, rimmar inte alls med vad jag egentligen tror på.
Jag har just nu några i min närhet som inte mår bra, som försöker ta sej ur dåliga relationer. Det är i stort sett heeeeelt jävla omöjligt att ge råd, egentligen ska man inte det heller, men en sak försöker jag förmedla och det är att man, innan man ger sej in i något nytt, ska se till att finna sej själv. Jag hör mej själv ba; DU måste vara lycklig i dej själv först. Det finns ingen som kan göra dej lycklig förutom du. Om du går in i en trasig i en relation kommer förmodligen relationen att bli lika trasig den. Sen slänger jag mej med citat som; "Fall in love when you’re ready, not when you’re lonely." Eller; "True happiness comes from within, not from someone else. Don’t make the mistake of waiting on someone or something to come along and make you happy."
Precis exakt motsatsen mot vad jag själv gjorde.
Jag var trasig och djupt olycklig, rädd för att vara ensam, inte alls färdig med vad jag själv ville i livet och ja, listan kan göras patetiskt lång, men ändå slängde jag mej in i en relation med Johan och det är det här jag inte riktigt fattar - vi håller än.
Alltså, what!?!
Jag sa det till Johan igår, att det inte känns rimligt att det är vi. Att vi egentligen inte borde ha hållit. Gud, jag får ont i magen av mitt sätt att ta så lätt på en sådan fin relation. Det hade kunnat gå riktigt illa. Jag ba; Jamen, tja! Är det okej om du plockar ihop bitarna av mej. Jag föll typ isär för ett tag sedan.
Nä, det är inte riktigt så det ska gå till. Men ändå gjorde det det. Det gick till precis så. För mej.
Och när jag nu tänker på de fina människorna omkring mej som jag försöker stötta, så känns det inte bra att ge råd som jag själv inte har följt. Jag levde inte som jag nu lär, men det gick ju bra ändå. Det blir skevt, på nåt sätt, om jag mässar på om att finna sej själv och lyckan och blablablablablablablabla, A(r)men. Men jag vill verkligen inte rekommendera någon att slänga sej in i något nytt när man har en fot kvar i det gamla.
Jag dryftade detta med Johan och det är så skönt att han är som han är - okomplicerad, lugn, oältig och konkret.
Jag: "Alltså, jag får ont i magen när jag tänker på att det hade kunnat gå illa för dej och mej."
Johan: "Öh, va?
Jag: "Jamen, att jag inte var lycklig eller färdig med mej själv och allt det där. Då. När vi träffades."
Johan: "Nä, okej... Nä... Eh, va?!?"
Jag: "Gud, tänk om det inte hade blivit som det blev. Alltså, det är så otäckt att tänka på det. Det borde ju liksom inte ha blivit vi. Det blir ju oftast inte bra när man gör så som vi gjorde."
Johan: "Men det är väl inte likadant för alla. Det finns väl ingen universallösning. För oss blev det ju bra."
Sen fortsätter han liksom bara med att lugnt läsa sin bok, som om ingenting hänt. Som om hans fru inte sitter där bredvid och är hysterisk över något som aldrig hände för nio år sedan. Och som ett mirakel känner jag lugn och tänker att nä, det är inte lika för alla och var och en måste testa på det sätt de tror är rätt och är det inte det, så är det inte det, men då vet de det och då blev de genast en erfarenhet rikare.
Men jag kan inte låta bli att mumla: "Men tänk om. Tänk om det inte hade blivit vi. Usch..."
Så för oss är det inte så här;
"Bakom varje framgångsrik man, står det en stark kvinna."
För oss är det mer;
"Bakom en känslosam, lätt hysterisk och temperamentsfull kvinna, står en lugn, trygg och klok man och undrar vad fan det var som hände den där dagen i februari för nio år sedan."
Och jag menar det verkligen, jag får ont i magen när jag tänker på att jag hade kunnat flamsa och tramsa bort den viktigaste personen jag någonsin träffat.
Tack finaste man för att du gjorde det, plockade upp spillrorna och satte ihop dem så fint. It sannerligen takes Two ;)
Detta är vad jag önskar mina vänner som har det tufft just nu - en fin partner vid sin sida som tar fram det bästa hos dem. Motsägelsefullt nog eftersom jag egentligen inte tror på att någon annan varken ska eller kan göra en lycklig. Fast jag antar att det finns grader av det där. Eller nåt.
Ja, en tydligare än vän än jag lär man ju inte hitta. OBS! Ironi!
Det är tur det inte alltid går som man tänkt :) jag skulle max ha en säsongflirt på fjället och här är vi nu 21 år senare, en lång säsong typ
SvaraRadera