Jag är igång igen

Vi har varit borta i fem månader nu. Om vi hade följt den plan vi från början lade upp, hade vi bara haft fyra veckor kvar på resande fot. När jag tänker på det får jag lite ont i magen, jag är verkligen inte redo för hemfärd. Av många anledningar.

Vi frågade Lennon vad han tyckte om att vara borta hemifrån så länge. Han funderade en bra stund och undrade sedan hur vi menade. Vi bad honom berätta vad som var bra med resan och vad han saknade som inte fanns här. Han kom då fram till att det var bra att resa för då kunde vi vara tillsammans utan jobb och förskola. Han kom också fram till att det var skönt att slippa vinterkläder och att det var kul att bada varje dag. Men sen var det lite ledsamt att inte alla kompisar kunde vara här. Han tyckte att det skulle vara ultimat om de kom varannan dag och lekte lite med honom. Vi pratade också om vad som var annorlunda här och i USA gentemot Sverige och kom fram till en hel del saker, såsom att vi i Sverige inte har någon pool och att vi i Sverige måste städa, tvätta och laga mat själva. Maten är ju också väldigt annorlunda, sa han och tuk tuk finns inte i Sverige.

Senare på kvällen pratade jag och Johan om hur vi kände. Vi pratade mycket om det här med hemlängtan, om vad vi under alla våra resor (även de vi gjorde innan vi träffades) längtat efter när det gäller livet hemmavid. Det är lustigt, för det är så konstiga saker jag saknar. Som att krypa upp i soffan en grå och mörk dag med en kopp te, en varm filt och en bra film. Eller att en fredagseftermiddag planera middagen eller att en söndag ta en förmiddagspromenad på leriga vägar där hemma.

Det är fascinerande, hur vi människor acklimatiserar oss och hur livet tenderar att kännas vardagligt efter en tid vart än i världen vi befinner oss. Vi glömmer efter att tag bort att den där stunden i soffan ändå är ganska speciell, vi har den alldeles för ofta för att uppskatta den. Vi glömmer att det är de små sakerna som egentligen är de stora, att det är de som är livet. Ibland kanske vi kommer på oss själva med att längta efter något mer, något nytt, fast vi kan ändå inte riktigt kan sätta fingret på vad och vi ger oss heller inte tiden att ta reda på det. Det är då vi känner tristess och missnöjsamhet. Det är då vi har lätt att lägga allt utanför oss själva och skylla på det tråkiga vädret eller den stressiga vardagen eller den gnälliga kollegan eller vad det nu är som gnager.

(Det kan ju också såklart vara så att man faktiskt känner sej tillfreds, att man lever precis så som man vill leva och känner man så kan man bortse från det jag skriver, mina rader blir nog annars väldigt; eh...ja, what else is newiga?)

För mej är det så här nu;

Varje dag sitter jag vid någon strand, antingen i soluppgången eller i den stekande dagssolen eller i solnedgången. Havet är turkost och palmerna svajar runt omkring mej. Jag har inga tider att passa, alla mina måltider får jag serverade, någon städar mitt rum och tvättar dessutom mina kläder. Jag har här massor av tid tillsammans med mina fina grabbar, jag får skriva flera timmar varje dag och jag behöver aldrig stiga upp tidigare på  morgonen än jag behagar.

Hade någon för säg, två år sedan, sagt att detta skulle vara mitt liv år 2014, hade jag skrattat och sagt något i stil med; I wish! Jag skulle ha tänkt att fatta vad härligt och shit, vad lycklig jag skulle vara då och då skulle det verkligen inte finnas något att klaga över men att jag skulle kunna leva så, det var orealistiskt.

Nu lever jag alltså det livet jag ovan beskrivit. Och ja, det är härligt och jag är lycklig och jag har inget att klaga på. Jag är dessutom oerhört stolt över mej och Johan som lyckats genomföra och ge detta till oss själva.

Men!

Det beror inte bara på att jag är här, i ett varmt land med långa, vita stränder och blåa hav. Det beror mest på hur jag väljer att tänka och med vilka glasögon jag ser på mina dagar. För faktum är (hur mycket detta än retar en del som tycker att det är grått och mörkt hemma i Sverige och att det är hela felet med deras tråkiga vardag), så kan inga stränder och palmer i världen göra mej lycklig. I längden. Jag skulle kunna lista en hel radda med saker att klaga över även här, om jag nu valde att fästa min uppmärksamhet vid dem, vill säga. Men jag väljer att inte göra det, för då kommer vilken strand som helst att kännas för sandig eller för varm och vilket hotell som helst kommer att kännas för nedgånget och vilken mat som helst kommer att smaka för starkt eller för svagt eller för äckligt och längtan efter familj och vänner kommer att bli ohållbar and I could go on and on and on. Det låter helt sjukt, visst? Men faktum är att det är så vi människor fungerar och det är därför det är oerhört viktigt att jobba med sig själv och inse att lyckan kommer inifrån, inte utifrån (japp, nu är jag igång igen).

Jag skrev här ovan att omständigheterna inte kan göra oss lyckliga i längden och det understrukna är viktigt. Jag tror absolut att en semester eller vunna pengar eller vad det nu är man önskar sig, kan göra oss lyckliga. Men bara för ett tag. Till slut har nyhetens behag lagt sig och det är då det blir så där som man hör folk säga; "Mycket vill ha mer", och då är man är illa ute.

Jag tror att det är oerhört viktigt att finna lyckan inom sig. Att ta reda på vad det är man vill och varför. Inte - jag vill ha massor av pengar! Jaha, men sen då? Vad ska du göra med dem? Och när du har använt dem till det, vad ska du göra då? Är du lycklig då och varför?  Istället tror jag på att tänka efter - om jag fick skriva ned hur jag vill att min liv ska se ut, vad skulle jag då skriva? Och sen när jag skrivit det, fundera på varför och till vilket syfte. Jag tror att det ligger en skillnad i att bara vilja gentemot att vilja därför att. Det är viktigt att ifrågasätta sig själv eftersom det är alldeles för enkelt att tro att man vill något. Jamen, pengar vill väl alla ha. Semester också för den delen. Ja, och sen flera dagars helg. Fast är det verkligen så? Vill jag ha det? Och i så fall, varför?

Vår resa gör vi av anledningar som jag redan tjatat om alldeles på tok för mycket i den här bloggen, så jag tänker inte rabbla upp dem igen. Men en av de viktigaste anledningarna är att ta reda på vad vi vill fylla vårt liv med. Hur vill vi att det ska se ut? Varför? Hur kan vi få det så? Det låter som enkla frågor, man vet väl vad man vill, liksom. Men faktum är att, i alla fall vi, tycker att det är svårt att svara på dem. Svaren medför så mycket.

Vi vill detta - då krävs detta.

Vi vill detta - vågar vi det?

Vi vill detta - vad innebär det för barnen?

Vi vill detta - fixar vi det?

Härom kvällen hade vi ett långt samtal om dessa frågor och faaaaaan, vad jag blir irri på mej själv! Nu har vi kommit så långt att vi vet vad vi vill och varje dag tar vi några steg för att uppnå det, men sen mitt i allt, kommer rädslorna. De kommer krypandes och planterar små frön av tvivel och sen sitter jag där och ba; tänk om det inte går! Tänk om jag inte hinner! Tänk om, tänk om, tänk om!

Gaaaaahhhh!

Nu har vi bestämt oss för följande:

- Oroliga tankar om framtiden får vi endast diskutera under en timme i veckan. Om jag kommer på mej själv med att tänka på något som gör mej orolig, men som jag inte kan påverka i stunden, får jag fint skriva ned det och dryfta det med Johan på veckans utsatta "oroliga timmen".

- Tankar om vad vi saknar ska genast vändas till tankar om vad vi har.

- Nu. Alltid nu. Det är nu vi lever och det är nu vi ska njuta. Om det är vår sista dag så ångrar vi inte hur vi spenderade den.

Detta är visserligen saker vi pratat om och bestämt oss för tidigare, men som jag skrev, det är sjuuuukt svårt och mental träning är färskvara. Konditionen försvinner jävligt fort och om jag låter tankarna gå på automatik, om jag släpper dem fria och låter dem härja fritt, då kommer de dåliga och negativa tankarna fram. Hos mig är dessa tankar väldigt snabba eftersom jag har dragits med dem under många år - det är inte helt enkelt att programmera om sig själv - och dessa kommer av många olika anledningar, såsom framtidsoro, dåligt självförtroende, sjukdom, dåliga nyheter, tvivel eller vad-ska-nu-andra-tycka-oron. Just to name a few. Det gäller att vara på sin vakt. Ledord - medvetenhet.

(Till Cissi: Färg - beige)

Några av er har frågat hur vi vill att vår framtid ska se ut och jag har berättat en del i mina inlägg, men inte allt. Anledningen till det är att det just nu känns för privat och eftersom detta är en öppen blogg, vill jag inte berätta allt i detalj. Än.

Men ett av målen inför framtiden är att jag en dag ska kunna skriva att; kan jag så kan varenda en! Jag vill sudda ut gränserna för människors tänkande och visa att man ska våga drömma fritt och stort och att man visst kan leva det liv man drömmer om. Jag vill inspirera människor att våga tänka utanför sin bekvämlighetszon och till slut kliva ur den.

Det är en stor dröm jag har och kämpar för. I ärlighetens namn så skrämmer den ibland livet ur mej, men någonstans långt där inom mej vet jag att allt kommer att vara så värt det! För som jag ser det så är det är inte målet som är det viktigaste, det är resan dit och den är just nu så sjukt spännande och rolig och även om jag kämpar med mina spöken, så njuter jag verkligen av varje dag. Alltså har jag redan uppnått ett av målen jag satt - att varje dag kunna göra det jag tycker är viktigt och roligt.

Och med det ger jag er vår gårdag;

Vi hittade det svenska lösgodiset och blev glatt överraskade av det breda utbudet.

Vi åt alla med god aptit. Dumt att även jag gjorde det när jag egentligen inte är särskilt förtjust i smågodis.

Sen var det några bröder som retades lite med varandra. Jag lyckades fånga en av brödernas mest retsamma blick och jag kan meddela att den är en kopia av min äldsta lillebrors.

Eftermiddagen och kvällen spenderade vi på stranden. Vi hade springtävlingar (det är inte roligt att springa i bikini, det finns så många ställen på en kropp det kan skaka på), jag och Johan tog varsin promenad, vi letade eremitkräftor, grävde gropar och knaprade lite chips. Vi svarade också på trehundra av Lennons alla frågor och nickade aha- och sedärigt när Lennon informerade oss om att det var 11 bokstäver i "morbror Erik" och 13 i "cocosnötsolja".

Vi hade det mycket bekvämt.

Det blev en söndagsöl,

framför ännu en vacker solnedgång.

Vince vann springtävlingarna mot sina låtsaskompisar och var lycklig för det.

Jag vann ingen springtävling alls men är i alla fall världens lyckligaste mamma och fru.

Nu har vi precis ätit lunch på ett tyskt baguette-hak (!?!) och ska snart´jag träna lite och sedan börjar vi packa. Imorrn flyttar vi nämligen till en annan strand där vi stannar vi i sju dagar.

Nytt hem. Nya äventyr.