Försvunna flygplan, dieter, träning och kost.

Jag ska skriva om dieter, tänkte jag. Och träning, kost och kroppen. Men först måste jag bli av med den otäcka klumpen i magen. Små-ångesten som lurar någonstans. Jag vet att min oro och mina olustiga känslor inte gör något för någon, men jag måste bara må lite dåligt innan jag kan släppa det.

Vad jag behöver släppa är detta, för det ger mej kalla kårar och får mej heeeelt ur balans. Mina tankar letar sej till det där planet och människorna hela tiden, jag kan inte släppa det. Det är så obehagligt och vidrigt och hemskt och min värsta värsta värsta mardröm.

Men det är orimligt att jag sitter här och mår dålig. Mina tankar går till de ombord och deras anhöriga. Det är det enda jag kan göra. Det enda. Sen måste jag sätta punkt. For my own sanity.

Så nu. Skriver jag om träning istället.

Jag läste denna länk, som många av mina vänner på FB har delat. Jag är, som så många andra, full av beundran för denna kvinna. Hon är befriande sann och genuin. Jag tror att många känner igen sig i henne och hennes karaktärer, och jag är helt övertygad om att hennes raka och ärliga sätt, lugnar många i sina hetstankar om hur livet bör eller "ska" vara. I artikeln jag länkat till ovan, skriver hon främst om hetsen att hela tiden påverkas av andra och hela tiden sträva efter något som man själv inte vet om man egentligen vill, men hon skriver också om dieter. Och dieter kontra (ja, faktiskt kontra) hälsosamt leverne är något som jag också tycker en massa saker om och som jag gärna vill dela med mej av.

Innan jag börjar, vill jag dock säga en sak. Jag själv har också krånglat med min kropp, precis som Mia. Jag har själv varit och tänkt på ett sätt som jag nu kommer skriva är uppåt väggarna tokigt. Jag vet att det är svårt att komma tillrätta med ett sunt tankesätt och ett hälsosamt leverne. ASJÄVLASVÅRT, är det. Men det går.

Så för den som är intresserad; här får ni mina tankar om dieter, träning, hälsa och kroppsideal.

Träning, kost och hälsa borde hänga ihop. Det borde vara så att man tränar för att må bra, för att stärka kroppen och immunförsvaret, för att bli lyckligare och lugnare. Helt enkelt för att leva hälsosamt. Likaså är det med kosten. Bra kost bör man äta för att må bra, för att stärka kroppen och immunförsvaret, för att bli lyckligare och lugnare. Helt enkelt för att leva hälsosamt.

Jag kan, precis som Mia, inte fatta hur en diet kan likställas med ett hälsosamt leverene. Dieter är ett stort skämt, tycker jag, om man med dieter menar; LCHF, 5:2 dieten, GI och ja, ni vet ju alla. Om man däremot med dieter menar; livsstil, ja då är jag med på banan.

Så här;

Jag måste gå ner 10 kilo. Okej, men då kör jag LCHF eller 5:2. Det suger att inte få äta det ena eller det andra och de där två dagarna, om jag nu väljer 5:2, är så vidriga att det enda jag vill göra är att gå och lägga mej så att det blir morgondag och jag återigen kan äta det jag vill.
Så går jag ner mina 10 kilo och är nöjd med att magen är mindre och jag känner mej stolt över att jag lyckats. Jaha, men sen då? Ska jag fortsatta avsky två dagar i veckan? Eller ska jag fortsätta sakna pasta och baguetter? Ska jag fortsätta med att varje dag aktivt tänka att nähä, det där och det där och det där får jag inte äta? Resten av mitt liv...

Va?!?!

Men neeeeeej! Säger jag! Neeeeeej, för Guds skull! Det är ju galet!

Okej, om man aldrig har gillat pasta och baguetter eller om man mer än gärna svälter två dagar i veckan eftersom man ändå inte gillar mat, då kan man ju fint hålla på. Men att späka sej själv för att gå ner i vikt är det sjukaste, sjukaste någonsin!

But! A very, very big but(t)!

Jag tror inte heller på att unna sej själv allt man är sugen på. Egentligen tror jag inte att det är vad man gör, unnar sej, när man unnar sej. Jag tror heller inte på att kroppen vet vad kroppen behöver eftersom vi stoppar i oss saker idag som gör att hjärnan skickar signaler till kroppen som gör att kroppen tror sej behöva gifter som; socker, vitt mjöl, söta drycker och alkohol. Bara för att nämna några av de livsfarliga sakerna vi stoppar i oss. Så att tänka att, jamen, jag är så sugen på det och det och det och sedan stoppa i sej, det är inte att unna sej. Det är att misshandla sin kropp.

Därmed kommer jag in på ett mycket känsligt område. Kanske blir någon arg på mej nu. Men ja, då får det vara så.

Det här när man är överviktig och ohälsosam för att man äter dåligt och inte rör på sej, men ursäktar sej med att; "Jamen, jag har fött barn, kroppen förändras." Eller; "Jag har alltid varit stor och jag har faktiskt kraftig benstomme." Då tänker jag att man har missat något och att man lurar sej själv ganska rejält. Nu vill jag dock betona att övervikt ju är en definitionsfråga. När jag skriver överviktig, menar jag överviktig så att det är ohälsosamt. Jag menar inte att om man inte har rutor på magen och inte kommer i storlek 29 på byxor, då är man överviktig. En viktig (no pun intended) skillnad!

Men den största lögnen man drar för sej själv (jag har själv gjort det) är nog ändå den här; "Äh, va fan! Man lever bara en gång. Då måste man få unna sej!"

Ja, visst. I am all for att unna sej, men det finns en fara i det där. För om man "unnar" sej godis, läsk, glass, skräpmat, alkohol osv, hela tiden, då har man lurat sej själv så till den milda grad att uttrycket "man lever bara en gång", har förvandlats till; "man lever bara en gång, så då är det lika bra att förkorta livet med några år". För det är precis vad man gör om man "unnar" sej allt man är sugen på. Återigen, kroppen vet inte vad kroppen behöver. Eller vänta! Jo, den gjorde det, till en början, men vi sket i den och började istället att lyssna på hjärnan. Dumt av oss eftersom hjärnan inte vet särskilt mycket, den gör bara som vi säger till den att göra. Hjärnan är dum och lättlurad. Bra i vissa avseenden (positivt tänkade, mental träning osv), dåligt i andra.

"Jag orkar inte träna, det är skönare att sitta här i soffan." Säger hjärnan och kroppen ba; "Visst!" Och så sitter den kvar (på sitt lite för stora arsle). Och det var ju skönt. För stunden! Men sen då? Hur mår kroppen i längden, när det enda den gör är att lyda hjärnan med att förbli stillasittande och samtidigt "unna" sej en massa saker eftersom "man lever bara en gång".

DUMT!

Jag tror att vi människor är lata av naturen. Tyvärr. Jag tror att vi alltid väljer den kortaste vägen. Vi gör det som känns lättast för stunden. Det är jobbigt och tungt att röra på sej och därför gör jag inte det, utan hittar på ursäkter till varför jag inte gör det istället. Ja, det är jobbigt att röra på sej, till en början, men faktum är att kroppen är byggd för att röra på sej och mår bra av att göra det. Vi har väl alla läst om hur må bra-hormonerna släpps fria i kroppen och gör att man blir gladare, lyckligare och lugnare efter träning. Träning gör också att man bygger muskler och det gör att man blir stark och stark behöver man vara för att orka med livet. Man blir också piggare av träning och man orkar mycket mer av allt. Alla forskningsrapporter pekar dessutom mot att träning är den bästa antidepressiva medicinen i världen men tyvärr också den minst utskrivna. En vit tablett ligger närmare till hands än en promenad eller en joggingtur. Och det om något är sjukt!

Men kanske är det lätt för mej att säga eftersom jag, under hela mitt liv, har tränat. Idrott har varit en del av mitt liv sedan jag var liten och för det är jag mina föräldrar evigt tacksam. Jag kan därmed skatta mej lycklig eftersom jag tror att det som vuxen är lättare hålla i träningen om man har den sedan barnsben. Jag tror att kroppen har något typ av träningsminne och för mej som alltid tränat, är det nog lättare att komma igång efter säg, en graviditet, än vad det är för andra som aldrig idrottat som barn.

DOCK! Dock, dock, dock! Tror jag att det är med träning, som det är med bra kost. Jag tror inte på att börja träna för att bli smal (I used to do it). Jag tror på att träna för att må bra. Visserligen kommer oftast smalheten på köpet. Vad man nu menar med smalhet, det är ju en definitionsfråga, det också.

Alltså, vad jag vill säga med allt pladder är att vi behöver tänka livsstil. Och jag tror att vi alla vet att Mia här rätt i det hon skriver;

 

"Att äta bra och röra på sig är något naturligt och grund­läggande i att vara människa. Som att sova och skita. Och att röra på sig mer än vad man stoppar i sig kommer alltid vara det som gäller om man inte vill bli fet. Det vet redan alla."

Visst finns det genvägar. Dieterna kan kanske kallas för det. Men i slutänden är det såsom ordspråket förtäljer; "Genvägar är oftast senvägar." För om LCHF eller GI eller 5:2 eller Viktväktarna eller whatever, inte är en diet vi vill följa livet ut, jag då lär vi aldrig bli varken hälsosamma eller smala. Då kommer vi leva ett liv där saker och ting är förbjudna och därmed kommer vi alltid att tänka på vad vi saknar och ju mer vi tänker på vad vi inte har, desto mindre kommer vi att ha och shit, vad misslyckade och olyckliga vi kommer att känna oss.

Jag tycker att vi alla ska göra som Mia gör; "Nu sätter jag mig på trottoaren och väntar in mig själv. Hon som springer där bakom med blodsmak i munnen. Det är bara jag som hittar vägen hem."

Och medan vi funderar ut vilken väg som är just vår väg, så ser vi till att inte glömma varför vi finns här på jorden. Vi är här för att må bra och för att må bra måste vi ta hand om oss själva och för att ta hand om oss själva måste vi se till att må bra. Låtom oss skita i ideal och hur det "ska" vara och vad alla andra gör! Vi kan väl fundera själva, var och en för sej, vad som är viktigt för just mej (asså, mitt rim på slutet!).

MEN! Jag kan ändå inte låt bli att skriva detta;

INGEN mår bra av för mycket mat och för lite motion!

Kanske säger jag lite emot Mia, jag vet inte...? Kanske hetsar jag med det jag skriver...? Kanske missförstår jag Mia...? Kanske är det hon skriver ovan, det om att röra på sej mer än vad man stoppar i sej, ironiskt skrivet...? Jag blir faktiskt lite osäker. Men i vilket fall så fick hennes rader mej att vilja skriva om detta och nu har jag gjort det. Så ja...

I think that´s about all I have to say about that.

Tack för ordet!

I morse ringde klockan 06.00 och eftersom jag ääääälskar att sova på morgonen sa hjärnan; "Men skit i den där joggingjävlarundan. En gång är ingen gång. Se så, nu sover vi. Ååååååh, vad skööööönt! Känn!"

Men eftersom jag vet att jag bara lurar mej själv så steg jag upp och precis som alla andra gånger jag gjort det, så var det såååååååå värt det! Känslan efter träning, alltså. Aaaaahhhhh....

Dessutom i denna miljö;

Vad tycker ni? Det skulle vara jätteintressant att veta! Ni läsare som själva har en blogg, kan inte ni skriva ett inlägg om detta? Och ni andra, utan bloggar, skriv gärna några rader i kommentarsfältet.

Tack!