Jag har tänkt på några saker.

Det här med mitt kontrollbehov och det här med hur jag påverkas av yttre omständigheter.

Så här;

Jag är en kontrollmänniska. Har nog alltid varit, mer eller mindre. Jag är lite så dära "it´s my way or the high way". Jag vill gärna styra upp saker och göra det på mitt sätt. Inte att jag är noga egentligen. Alls. Jag är en riktig slarver och gör ofta saker fort. Ibland blir det fort och fel. Jag går mycket på känsla och därför är det ganska konstigt egentligen, att jag är ett kontrollfreak.

På resa utmanas jag ständigt i och med detta. På resa är det omöjligt att ha kontroll. På resa måste jag göra saker jag är rädd för och inte riktigt på det sätt jag vill - flyga, träffa spindlar, åka båt på stormande (lite överdrivet) hav utan flytväst, åka taxi med gaaaalna chaufförer, inte veta vad som händer i framtiden med jobb och ekonomi (det kostar att resa) och en massa andra saker. Och lite irriterad blir jag på mej själv att jag, sedan jag var 19 år, har rest runt jorden men att det är först NU som jag verkligen tar tag i detta "problem".

Under denna resa har jag fokuserat mycket på mental träning. Jag och Johan tillsammans också. Tillsammans övar vi på att leva i nuet, ta till vara på stunden och verkligen se och fatta vad vi lever i just nu. Vi övar på tacksamhet. Hela tiden pratar vi om allt vi är tacksamma för och allt som är fint i vårt liv. Vi övar så att detta till slut ska vara någonting som kommer naturligt för oss i alla situationer. Vi övar på att inte oroa oss för framtiden, att inte låta tankar om hur det ska bli med det och det och det, ta över och styra oss.

En sådan här resa är ett perfekt tillfälle för sådana övningar. För på resa händer saker vi inte, på något sätt, kan kontrollera. Jag läste en gång att om man förlitar sej på att yttre omständigheter ska göra en lycklig, då är man illa ute. Att om saker och ting, människor och händelser, hela tiden behöver vara på ett visst sätt för att det ska vara bra för just mej, då lär jag aldrig bli varken lycklig eller tacksam.

Ett exempel för att tydliggöra hur jag menar;

På denna resa byter vi boende ofta och även om vi läser om boendet innan vi bokar det, så har vi inte den blekaste om hur det egentligen är. Dessutom har vi en budget som bara tillåter en viss summa per natt och därmed är vi begränsade i vårt urval. Ett bra boende kan tyckas viktigt och ja, det är det ju, i viss mån. Men det är det här jag menar - det ska INTE påverka hur lyckliga och tacksamma vi är eller hur våra dagar blir. För om vi låter det göra det, då kan vi lika gärna åka hem eftersom vår resa i så fall skulle vara ett ständigt klagande.

För så här har de flesta boenden varit;

- Slitna med mögel
- Luktar avlopp
- Inget tryck i duschen och ibland inte varmvatten
- Går inte att spola ner papper i toan
- Myror everywhere
- Lortiga sängkläder
- Unkna handdukar
- Inga kylskåp (man måste därmed dricka varmt vatten i värmen)
- Fattig frukost

Ovanstående är dock endast fakta. Hur vi väljer att tänka är så här;

- Vi har faktiskt pengar att bo utomlands under några månader
- Vi vet nu verkligen att ett hem är inte ett ställe utan en plats inom oss
- Charmiga boenden
- Gratis frukost
- Man behöver ändå inget tryck i duschen eftersom vi knappt tvättar håret
- Ungarna gillar att kolla på myror när det kryper omkring med smulorna på golvet
- Lort rensar magen
- Jag och ungarna, som är jättekänsliga mot lukter, får öva på att tåla dem

Nu kanske någon av er tänker att det där är väl inget! För är man på semester bland palmerna i värmen, då har man inget att klaga på. Sant! Det har vi verkligen inte. Men! Det har vi ingenstans. Varken i solen eller i det gråa hemma på hösten. Inget att klaga på! Har vi.

Då kommer vi osökt in på det här med att tänka att "om jag bara hade det eller var där eller gjorde det, DÅ skulle jag."

Faran i att tänka som ovan, är att man hindrar sig själv. Tro mej, jag har själv tänkt så. För det handlar inte om sådana saker. Det handlar om vilja. Det går inte att säga; "Jag skulle också träna om jag hade tid." För då har man gjort tiden till ett hinder. Istället får man ta sej tiden om man vill prioritera träning. Det finns inga ursäkter. Tar man sej inte hemifrån för att man har barn eller vad det nu kan vara, så finns det miljoner sätt att träna hemma på. Det är så med allt - det finns inga ursäkter. Det finns heller inga gränser. Det gäller bara att vilja, våga, hitta motivation och göra det.

Vad som är så fantastiskt med denna resa är att vi dagligen utsätts för saker som gör att vi måste välja hur vi reagerar och agerar. Och mitt kontrollbehov kan ju bara gå och dö, för det har ingenting att komma med. Både jag och Johan har, till vårt förtret, upptäckt att vi låter oss påverkas lite för mycket av yttre omständigheter. Att vi, utan att tänka på det, fäster oss vid saker som är mindre bra. Det är alltså det här vi övar på. När vi kommer till ett nytt ställe, väljer vi att se ALLT som är bra. Självklart noterar vi det som är mindre bra, men vi övar på att inte värdera det och låta det påverka oss. Sedan påverkar vi det vi kan påverka såklart. Som nu, på detta hotell. Vi gillar inte läget och har möjlighet att byta, då gör vi det. Dock har det hänt flera gånger att vi inte gillat läget men inte haft möjlighet att byta, men då har vi heller inte låtit detta faktum påverka oss negativt. En utmaning, kan jag säga.

Först och främst gäller det att ta reda på vad det är man tänker egentligen, för det är först då man kan förändra sitt sätt att tänka. Och förändrar man sitt sätt att tänka, förändras allting omkring en också. Det som är det svåra med detta, är att våga erkänna för sej själv att man kanske inte alltid tänker som man önskar att man tänkte. Man kanske är mer negativ än vad man önskar att man var. Och det är ju tufft när man upptäcker det, för då måste man förändra det och det jobbet kan man bara göra själv. Det går INTE att skylla på människor eller omständigheter runt omkring. Hur bekvämt det nu än skulle vara att säga; "det spelar ingen roll vad jag gör, jag får inte som jag vill ändå", så kommer inte den ursäkten att hjälpa en ett endaste smack.

Jag uppmanar er alla att göra det. Fundera på dina tankar. Vad fäster du din uppmärksamhet på? Fäster du den på hur trött, sliten eller stressad du är? Eller fokuserar du på hur lyckligt lottad du är som har tak över huvudet, mat på bordet och ett arbete att gå till? Fokuserar du på att barnen bråkar med varandra eller på hur härliga de är när de leker tillsammans? Tänker du på hur lite pengar du har eller att du faktiskt har pengar? Lägger du märke till när din partner gör saker som stör dej eller gläds du varje gång hen gör något som du uppskattar? Funderar på din låga lön eller lägger du din energi på att göra ett ännu bättre jobb och därmed höja lönen?

(Det sistnämnda, det där om lönen - det hjälper inte att säga att det inte spelar någon roll vad jag gör och inte, jag får ändå uselt betalt och detta yrke är lågavlönat och blablablabla. Ja, kan tänkas att det är så, men det är DU som har valt yrke och arbetsplats och det är endast DU som kan göra något åt din lön. Om det sen är att du ska försöka höja den på din befintliga arbetsplats eller byta, ja det är en annan fråga.)

Något som jag ofta har hört under tolkningar och som jag många gånger både tecknat och taltolkat, men som jag inte riktigt funderat på förrän nu är Sinnesrobönen;

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Den säger så mycket, tycker jag. Den är viktig. Det finns massor med saker jag kan göra för att förändra min situation och då ska jag göra det. Men jag kan inte förändra andra människor och heller inte alltid yttre omständigheter och då gäller det att välja hur jag tänker kring dessa istället. Sen måste jag lära mej att se skillnaden. Otroligt klokt men också väldigt svårt.

Det kanske låter som om jag kan allt detta, men det är så fel det bara kan vara. Om jag jämför med mej själv och hur jag var för några år sedan, så har jag utvecklats enormt men jag är långt ifrån färdig. Det blir man nog aldrig men ni fattar. Jag har varit en av dem som klagat på min lön, på min chef, på min partner, på barn som sover dåligt, på att vi har för lite pengar, på att vädret är dåligt och på både det ena och det andra. Inte hela tiden, såklart men vad jag vill peka på i och med att skriva så är att alla kan förändras, bara man vill.

En av mina drömmar är att kunna inspirera andra människor till att vilja förändras för att må bättre. Jag vill inspirera att våga drömma stort och också uppnå sina drömmar. Det skulle vara helt fantastiskt att få föreläsa om detta, att kunna ge goda exempel från min egen inre resa och därmed få andra att vilja göra samma sak. (OBS! Inte uppnå MINA drömmar, men SINA!)

Jag vet att uttrycket "personlig utveckling" väcker många känslor. För en del är det bara trams och larvigt och verklighetsfrånvänt. Jag läste detta igår och tänkte att det är så det också kan vara ibland när man pratar om mental träning, positivt tänkande osv. Det gör mej lite ledsen och också osäker. Jag känner mej larvig. Tycker att det är lite obehagligt att kanske några tänker att "jaha, jaja, nu har hon gått och blivit frälst också". Men så tänker jag att ja, men då får det vara så. Då får folk tycka. Det viktigaste är att jag är sann mot mej själv, att jag är så som jag vill vara. Och det kan jag säga, att det har jag inte alltid varit. Jag har påverkats alldeles för mycket av vad andra har sagt eller hur andra är och jag har låtit omständigheter tagit makten över mitt liv.

Det är slut med det nu! Jag tänker slita varje dag med mej själv, tills jag på riktigt är framme. Tills jag, utan att behöva tänka på det, alltid ser det fina med livet, tror på mej själv och framför allt, är sann mot mej själv och andra. Jag vill aldrig vara ett offer för någon omständighet, jag vill vara den som skriver manuset till mitt liv och ser till att mina drömma slår in. Jag vill ge mina barn den gåvan, att kunna tänka på ett sätt som kommer att ge dem massor i livet. Jag vill inte begränsa dem med negativa tankar och hopplöshet.

Jag känner, som jag många gånger skrivit under denna resa, djup tacksamhet för det vi lyckats med i livet just nu. Jag känner också tacksamhet för att jag vill och orkar jobba med mej själv. Det är otroligt spännande och häftigt att förändra sitt tankesätt. Tufft, hårt och jobbigt men så värt det! Och kan jag inspirera en människa till att göra detsamma, är det helt fantastiskt!

Meditation, mental/fyskisk träning och yoga to the rescue.