Vänner, tankar under en långresa och lite bilder

Det är märkligt. Hur ensamt och lite ledsamt det känns när folk vi tycker om åker. Även om man bara känt någon i en kvart. Nåja, plus några dagar.

Vi träffade en härlig familj på Koh Lipe. De åkte till Langkawi samma dag som oss och här har vi bott på samma hotell. Strandhäng och kvällssnack i några dagar har gett massor av energi och det har varit supermysigt. Igår sa vi hej då till dem och en känsla av tomhet hängde kvar i oss. Lyckliga vi som imorrn väntar familjen Boman/Karlsson <3

Sjukt intressanta och givande samtal med Ingela och Martin, har vi haft.

Lilla Tor har hängt runt våra grabbar och som avskedspresent gav Lennon och Vince honom två leksaksbilar som de inte längre ville resa runt med.

Vi hoppas såklart på en reunion med denna fina familj i Sverige.

Vår hemresa dröjer ju ytterligare några veckor, men i och med hejdåt (fin böjning) till nyfunna vännerna så blir hemfärden mer påtaglig. Vi håller nu på att boka vårt sista hotell i Krabi och Phuket. Boendet i Dubai blir hos vännerna som kommer och semestrar med oss här. Om de fortfarande vill hysa in oss efter elva dagar tillsammans här i en lägenhet, vill säga.

Nåväl.

Hemresan, ja. Vi ska såklart inte tänka på den för mycket, men en del saker måste ju planeras och lösas innan vi kommer hem. Vissa saker jobbigare än andra (bil(jävel) måste köpas). Vi fick frågan om hur det känns att åka hem och vi upptäckte att den är typ omöjlig att svara på.

Så här;

Vi skulle absolut kunna fortsätta resa. Alla längtar vi tillbaka till USA. Men! Vi skulle inte kunna fortsätta resa. Alla längtar vi ihjäl oss efter familj och vänner.

Så är det med allt. Å ena sidan å andra sidan.

Jamen, kolla här;

Därför känns det bra att åka hem - vänner och familj. Vårt hus med egna sängar och flera rum. Få laga vår egen mat och äta hemma. Dusch med tryck i. Svalare och friskare luft. Jogging och promenader längs våra grusvägar och i våra skogar TILLSAMMANS med någon fin vän. Barnens kompisar. Barnens förskolor. Lugn och ro för barnen. Ödmjukheten och tacksamheten för allt det trygga och fina vi har hemma.

Därför skulle det kännas bra att resa vidare - spänningen med att byta boende hela tiden. Alla människor vi träffar. Alla fantastiska restauranger vi äter på. Värmen. Jogging och promenader på stränder. Lugnet. Noll stress. Inga måsten. Inga lämningar hit och dit. Familjetid varje dag utan att behöva pussla för att få till den. Allt barnen lär sej om andra länder och kulturer. Ödmjukheten som kommer på köpet av en resa. Tacksamheten över allt vi får uppleva och se.

Ni ser ju! Samma saker fast på olika sätt.

Denna resa har verkligen lärt oss vilka vi är och vilka vi vill vara. Vi har fått det bekräftat för oss, det som vi kände innan vi åkte, att materiella saker betyder nada för oss. Vi saknar inga saker där hemma. Inga! (särskilt inte bilarna). Det är också så fantastiskt att våra pojkar får se hur människor i andra delar av världen lever, att de får lära sej att alla inte är lika lyckligt lottade som vi. Att de nu fattar varför gnäll om vissa saker inte är okej och att det inte har någon betydelse om de har ett rum fyllt av leksaker eller om de bara har en påse med leksaker. Lennon sa häromdagen att shit, mamma vad mycket lego vi har och vad mycket vi har att leka med. Vad han menade då, var deras två små legolådor, tre svärd och en liten påse med monstertrucks och fem små gosedjur som de reser runt med. Sådant värmer att höra, att han verkligen tycker så, att det är mycket och att det räcker. Det gör också att jag och Johan verkligen har börjat fundera på hur vi ska kunna hålla det så. Hur vi hemma ska kunna få våra barn att motstå allt de vill ha och tror att de behöver. Alltså, förstå mej rätt - jag tänker inte stoppa mina barn från att önska sej saker och det är klart att de ska få ha leksaker, men som vi har haft det innan, med grejer högt och lågt, det kommer vi inte att ha längre.

Återigen vill jag betona att detta är vad vi efter denna resa känner. Jag har mött människor här som kommit fram till andra saker. Människor om saknat allt där hemma så mycket att de nästan fått ont i magen när vi berättat att vi har flera veckor kvar utomlands.

En annan sak som blivit tydlig i och med denna resa, det här med att man tror att allt ska vara annorlunda någon annanstans. Ett exempel från mej;

Jag trodde på allvar, innan vi åkte, att det skulle vara enkelt att stiga upp i ottan för att jogga eftersom det var längs en strand. Men jag kan meddela att jag är precis lika trött här och har precis lika många ursäkter. Typ, nä idag är det alldeles för varmt för att springa. Och så har jag längtat lite efter en frisk och kylig höstdag där hemma. Sjukt, va?!? Nä, ni. Jag blir ingen annan för att jag åker någon annanstans. Det går inte att fly från vad det nu än är man dras med där hemma. Om det nu är träningsovilja/olust eller stress eller bråkande barn eller ett dåligt äktenskap. Tror man det, så lurar man sig själv.

Människor vi mött och pratat med har berättat historier om hur de själva eller deras vänner kommit till Thailand för att bo under några månader. De har velat fly det gråa där hemma, vardagen och pusslet. De har längtat efter tid tillsammans. Men istället för att komma bort och varva ner, koppla av och i lugn och ro samtala och vara tillsammans, har de haft fulla scheman med snorkling, yoga, träning och restaurangbesök tillsammans med dem och dem och dem. De har fyllt dagarna med aktiviteter så till den milda grad att bråken inom familjen, både mellan barn och vuxna, har eskalerat. Så även stressen.

Även om det är roliga saker man bokar in, så är det fortfarande saker som tar upp tiden. Och då är det ju av stor vikt att dessa saker/aktiviteter verkligen är något man vill göra. Fast kanske bör man tänka efter. För vill jag yoga, träna, skriva, hänga med barnen, promenera, äta tillsammans med dem och dem och dem, sola, bada, läsa, simma eller vad det nu är, och göra allt detta på samma dag, så har ju i stort sett alla dessa aktiviteter förlorat värdet. Jag yogar lite snabbt här då, så att jag hinner springa sen och då hinner jag ta en promenad efter det och sen kanske jag kan hänga med familjen och sen... Jamen, ni fattar. Det är orimligt.

Och återigen, ingenting blir bättre, härligare, enklare, lugnare, finare eller en massa annat, bara för att man är i ett varmt land. Eller ja, jo... Några saker kanske. Nog är det finare med en vit sandstrand och turkost vatten än en lerpöl i Sverige i gråa november. Eller vänta... Nä, så kanske det inte alls är! För mej, ja! Men inte för alla. Så då hade jag alltså rätt i det jag just skrev, ingenting blir bättre, härligare eller ja, ni kan ju läsa första meningen på detta stycke igen.

Vad jag vill säga med allt detta rabblande är att det för mej har blivit så tydligt att det hela tiden handlar om att bestämma mej för vad jag vill och vad som är viktigt för mej och varför. Hur vill jag att mina dagar ska se ut och vad behöver jag för att må bra just idag? För oss, att varje dag kunna ställa oss den frågan, det är nog vår viktigaste och främsta dröm att uppnå även när vi kommer hem. Nu lever vi så, nu är det enkelt. Men utmaningen kvarstår där hemma. Spännande och samtidigt lite oroligt.

Tänk att vi behövde åka iväg i åtta månader för att fatta det! Men ja, så var det tydligen, att vi behövde tiden och distansen från livet där hemma för att komma till insikt och i och med den, till ro. Lycka och tacksamhet, då att vi fick/har den tiden.

Och så är det så mycket mer. Kanske återkommer jag om det. Men nu får det vara som mitt älsklingsuttryck -  enough already.

Så vad gör vi nu då, här på Langkawi?

Jo, vi har vår sista dag på detta fantastiska hotell. Vi njuter vidare av omgivningarna och fortsätter att utforska ön.

Spännande saker att inspektera.

Naaaaaawwwww, söta små musslor! Så säger våra grabbar om alla djur de ser - naaaaaawww, så söta!

Vi fortsätter också med att äta konstiga bakverk till frukost. Inte för att det är gott utan för att det annars vore ohövligt. Ju.

Idag var det grönt på dessertbordet. De vita gelépuckarna smakade god pannacotta. I övrigt smakar det mesta kokos.

Dessa deg/brödklumpar ligger i ångande värme och heter Pau. De smakar... De smakar... Degigt och klumpigt.

Igår satte vi oss vid ett gatukök. Hela familjen blev mätta av Nasi goreng för 40 kronor. Som sagt, den malaysiska maten slår inte den thailändska men det mesta vi har smakat, smakar helt okej.

En restaurang serverade supergod mat en dag, så vi gick tillbaka. Men då var samma rätt inte alls god. Så har det ofta varit under våra månader i Asien. En rätt smakar aldrig på samma sätt som dagen innan, även om det är samma restaurang och kock. Jag anar att det har att göra med de råvaror de har hemma för tillfället.

Restaurangen smakade inte gott denna dag men servitrisen var trevlig och tog kort på oss. Hon tog min mobil och vi ba, jaha ja.... Jamen, okej. Så log vi. Eller jag och Johan log åtminstone.

Idag ska vi proviantera inför imorrn och de kommande elva dagarna då vi bor i självhushåll (yay!!!) tillsammans med vänner. De anländer imorrn kväll lagom till kvällsdrinken. Kommer att bli fint.

Återkommer snart!

Önskar er en fortsatt fin vecka!