En våg av lycka bara sköljde över mej. Mina ögon tårades. Jag tänkte och kände med varje del av mej att så här vill jag leva för alltid. Tid med familjen. Yoga varje morgon. Flera timmar av skrivande varje dag. Lugn. Lycka. Ro.
Så blev jag plötsligt livrädd. Som om all värme inom mej plötsligt frös till is. Mitt hjärta började slå och andningen satte sej högt upp i halsen. Jag hade kastats tillbaka några år. Till den tid, då jag också kunde översköljas av oerhörd lycka men då jag aldrig, aldrig vågade njuta av den fullt ut. För på den tiden var jag livrädd för att tro för mycket. På den tiden vågade jag aldrig känna att jag var värd lyckan. För om jag gjorde det, trodde, blev jag vettskrämd för sorgen som skulle drabba mej när det jag var lycklig för försvann.
Det var så jag skapade drama i mitt liv och det var dramat som i sin tur, höll min lycka tillbaka.
Om jag träffade någon jag förälskade mej i och som jag kände lycka när jag var tillsammans med, började jag direkt tala om för mej själv att jag inte skulle hoppas för mycket. Inte tro att det skulle hålla. Han/hon kanske träffade någon annan som var mycket bättre än jag.
Eller så kom jag in på en utbildning. Men då skulle jag heller inte hoppas på för mycket. Man vet ju aldrig om man får jobb eller om man ens är bra på det man gör.
Vad hände?
Mina förhållanden tog slut. Antingen så var det jag som bröt upp eller så var det han/hon. Ingen orkade med min oro. Allra minst jag själv.
På utbildningar jag har gått (inte de senaste), hade jag svårt att ge mej själv kredit om jag lyckades. Jag tänkte att om jag tror för mycket om mej själv så kommer folk inte att tycka om mej. Det var det några som heller inte gjorde, precis så som jag förutspått, och under ett år på en av mina utbildningar, mådde jag väldigt dåligt. Detta skyller jag inte på någon annan, jag hade precis lika stor del i det hela. Men det ser jag först nu i efterhand. Jag skapade drama var jag än gick.
Jag satte förbehåll för min lycka. Visst, visst, skratta och var glad men tro för guds skull inte för mycket, för då blir jag bara besviken. Jag vågade aldrig tro på mirakel. Vågade aldrig drömma utan gränser. Vilket är jävligt motsägelsefullt om jag ser tillbaka på mitt liv, för jag har ändå alltid kastat mej in i saker och ting. Jag har alltid älskat fullt ut. Alltid tagit chansen om jag fått den. Men "felet" jag har gjort, är att jag aldrig har trott, på riktigt, på mej själv eller på något överhuvudtaget, utan istället varit full av fruktan över att förlora det. Sen har jag fallit hårt. Jättehårt. Jag har alltid uppfyllt mina profetior. Alltid.
Han kommer att lämna mej. Japp, så blev det.
Jag kommer att sluta älska henne. Japp, så blev det.
Jag kommer aldrig att klara detta. Nepp, det gjorde jag inte heller.
De gillar inte mej. Nepp, det gjorde de inte heller.
Osv osv osv osv.
Det där har jag jobbat massor med nu de sista åren och jag är sjukt stolt över hur långt jag har kommit.
Se! Jag har behållit Johan! Jag har inte lämnat och jag har heller inte skapat drama så att han har lämnat. Nåja...inte så mycket drama, iallafall ;) Jag har två fina pojkar och att jag lyckades ta mej igenom två graviditeter utan att nojja ihjäl mej för alla fel det kunde vara på min bebis, det är en bedrift om man ser till min historia.
Och nu. Nu!
Jag vågar satsa på min dröm. Jag skriver varje dag och jag kommer aldrig att ge upp min dröm om att publicera en bok. ALDRIG! Oavsett hur lång tid det tar. Jag älskar att skriva och det finns inget som heter för lång tid när betyder att jag under den tiden får skriva.
Och det hära, då!
Vi är på den resa vi för bara ett och ett halvt år sedan trodde var omöjlig att göra och under den har vi fått mer av så mycket som jag aldrig ens vågat drömma om. Bara för att vi trodde på oss. För att vi satsade. För att vi vågade. Och för att vi aldrig slutade att tänka på vad vi ville, vad vi hade och vad vi faktiskt kunde göra med allt det.
Yogan. Jag har upptäckt yogan. Och hur lycklig och tacksam det gör mej kan jag nästan inte uttrycka i ord. Den har fått mej att inse att allt, allt kommer inifrån och att min kropp kan utträtta underverk. Jag är en del av något mycket större och det är en sådan tröst att jag lugnt kan vila i att jag aldrig mer behöver vara så där rädd igen.
Men det blev jag alltså nyss. Rädd. Fast i bara några sekunder. Några få sekunder av rädsla för att förlora allt - hoppet, kärleken, tron, någon jag älskar, livet... Men så slöt jag ögonen och mindes vad jag lovat mej själv.
Att alltid, alltid se ljuset. Ersätta rädsla med mod. Tänka att allt är omöjligt endast tills någon klarat det. Tänka att det enda jag vet med säkerhet är nuet och det är jag värd att njuta av, suga ut varenda liten sekund av lycka från. Allt går. Jag kan. Det är okej.
Så öppnade jag ögonen igen. Och återigen sköljde den där vågen av lycka över mej. Jag vände ansiktet mot en av tjejerna som jobbar på hotellet och fick det största leendet av henne för att sekunden senare se mina tre pojkar komma gående mot mej för att ge mej varsin puss. Jag vore galen om jag inte lät mej själv njuta av det. GALEN! För vad än som sker i morgon eller om en vecka eller om bara en timme, så är nuet det enda som räknas. Och nu sitter jag här och skriver. Lycklig och tacksam.
Jag vill alltid hålla kvar ljuset. Alltid. Hur mörkt det än är.
Jag vill alltid se det vackra. Inte missa alla färger och allt det fantastiska runt omkring mej bara för att jag är för upptagen med att hinna något, eller tycka något oviktigt om något eller vara rädd eller arg för länge eller irriterad för småsaker. Jag vill bli överväldigad varje dag. Var än i världen jag befinner mej.
Ser ni hjärtat?
Igår blev jag det av himlen ovan och av en kopp hemgjort chai-te. Överväldigad. Jag satt där vid ett bord på stranden och ville gråta av lycka. Smaken. Utsikten. Mina killar. Inget fattas mej. Verkligen ingenting. Igen, nuet.
Sen det här med hur allt kommer när vi är redo. Det är något vi under denna resa har fått erfara, att så är det. Vi har kommit till ställen som från början har känts fel på något sätt men sen, efter en tid, har vi fattat varför vi hamnat just där. Varje plats, varje människa och varje händelse har gett oss eller lärt oss något viktigt. Vi är djupt tacksamma över att veta att det är så, för det betyder att vi numera aldrig känner att något är fel. För är det fel så finns det något som är rätt där, för oss, det gäller bara att upptäcka det och lära oss av det.
Life is teaching us the same lesson over and over again until we learn.
Det är min fasta övertygelse.
Jag var redo och då fann jag den. Yogan. På en plats vi egentligen aldrig gillade i februari men som vi nu älskar och ska ta mina föräldrar till.
Yogan kommer jag aldrig att släppa. Den är redan en stor del av den jag är och vill bli. Den tänker jag också föra vidare.
“If every 8 year old in the world is taught meditation, we will eliminate violence from the world within one generation.”
- Dalai Lama
Jag tänker att man väl kan börja i tid :)
Och nu byter jag dokument. Skriver vidare. På sidan 155.
OH. MY. GOD.
Alltså!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar