Alla känlsor

Det är tre veckor kvar på denna resa. Tre små veckor. Vi kan inte fatta. Kan inte fatta. Hur har åtta månader kunnat passera utan att vi har hunnit blinka?

Äsch, vi har blinkat, såklart. Tusen och åter tusen gånger. Vi har sett och upplevt. Vi har lärt oss så mycket. Men ni vet så där som det känns - oj, vad mycket vi har gjort men holy, vad fort det gick.

Fast ändå inte.

Nä, jag vet inte. Jag är bara så fylld av en massa känslor att det känns som att jag ska sprängas snart. Jag känner mej som jag brukar känna när något stort är på väg att hända (och det är det ju, vi ska åka hem och det känns stort) - ingen vidare matlust. Jag är förväntansfull med en liten dos av oro där i. Jag känner glädje och djup tacksamhet. Massor av kärlek till så mycket. Darrig och konstig.

Amazed by how life works.  Ja, jag är ledsen för den meningen men nu har Johan och jag försökt hitta en ekvivalent översättning till svenska i typ en halvtimme utan att lyckas.

Allt gör så mycket med mej. Människor jag pratar med här eller hemma. Saker jag läser. Sådant som jag och Johan pratar om. Allt går rakt in i mej, som om jag inte har något filter. Jag känner mej otroligt öppen, och det är en härlig känsla, men i öppenheten känner jag mej också sårbar.

Jag fick ett mms av en nära och kär vän. Hon läser det grova utkast som en dag ska bli min bok. Den här bilden fick jag;

Den gjorde mej stolt, rädd, lycklig, förvånad, glad, orolig och en hel massa annat, allt i en enda röra inom mej. Gud, det är jag som har skrivit den där gedigna bibban. Jag! Och den är inte klar än, fler sidor växer fram för varje dag och kommer snart att göra bunten av papper ännu högre. Min dröm blev plötsligt så påtaglig. Rädslan kvävde mej nästan. Tänk om jag misslyckas!!! Vad ska alla tycka?!? Hur ska jag kunna fortsätta kämpa då?!? Kanske lika bra att jag slutar med det här tramset. Då blir jag i alla fall inte besviken.

Men så slog det mej. Nej! Det här är en del av processen. Jag måste vidare nu. Hoppa ännu en gång. Så jag publicerade denna bild på Instagram och Facebook. Ytterligare ett erkännande för mej själv och för omgivningen. Jag vill det här! Det här är min dröm! Och för att uppnå min dröm måste jag inse, förstå, lära mej, erfara och uppleva en massa saker. Detta är en av dem - erkännandet. Uttalandet. Och i och med det, rädslan för att misslyckas.

Skrämmande. Som när jag blev förälskad i Johan. När jag sa till honom att inte tro för mycket på oss, att jag bara ville ha det enkelt, no strings attached och så där. När jag inte vågade ge honom hela mitt hjärta av rädsla för att få det krossat. Igen. Men den gången vågade jag. Jag hoppade. Och än så länge är mitt hjärta intakt. Faktum är att det är mer än intakt. Det är dubbelt så fyllt med kärlek som innan jag träffade Johan. Men hade jag aldrig hoppat, hade jag aldrig fått känna denna lycka.

Så är det nu. Jag måste hoppa. Eller rättare sagt, jag VILL hoppa. Med öppet sinne och med full tilltro till att allt är möjligt. För om jag inte testar, kommer jag aldrig att veta. Och att inte veta, kommer att vara en stor sorg för mej. Jag vill inte leva mitt liv och in the end se tillbaka och undra; hade det kunnat bli någonting av det där? Eller; undrar hur det skulle ha känts att testa det där eller det där eller det där?

Jag vill veta. Jag vill känna. Jag vill leva och känna att allt jag är kapabel till, alla potential inom mej är använd. Jag vill känna att jag har gjort det mesta av det jag har.

Jag har alltid varit en person som har nära till känslor. Jag skrattar mycket och ofta. Jag gråter också. Jag är inte rädd för konflikter (oftast). Jag säger vad jag tycker (oftast). Jag gläder mej. Jag oroar mej. Jag sörjer. Alltid går jag in i saker med hela min själ. Jag vill mycket och känner mycket. Ofta.

Så nu kokar allt inom mej. Det bubblar och röjer runt i min kropp. Det är en fantastisk känsla. Påminner kanske lite om hur jag kände då jag var liten och skulle somna dagen innan julafton.

Spänning. Förväntan. Glädje.

Och...

To add to all of this, så är mina föräldrar här. Ytterligare något att känna starkt för.

Så mycket kärlek <3

Så mycket att berätta, lyssna till och prata om. Djup tacksamhet för att vi har dem. För att de älskar oss och vi dem.

Bonusen också, att jag och Johan kan sitta ensamma och äta indiskt och att jag sedan kan spöa honom i biljard. Och efter segern ignorera hans; "Jag gjorde det för att vara snäll. Det kallas för förspel, Kicki". Vilket trams, va?!? Som om det skulle behövas. Förspel.... Hrmpf...

Yogan sedan. Privatlektioner som ger så otroligt mycket. Som fyller mej med kunskap, förvirring, lugn, ro och eufori timmarna efter. Snart ska jag stå på egna ben, men när jag lyssnar till yogalärarens röst, när han guidar mej igenom positionerna och andingen, tänker ja; hur ska jag någonsin lyckas ensam? Ytterligare en utmaning. Ytterligare en rädsla som ska övervinnas.

Jag kommer att sakna detta ställe. Jag kommer att sakna alla ställen vi har besökt. Jag kommer att sakna denna resa. Men på ett fint sätt.

Alla utsikter vi har njutit av. Som denna på dagen;

På kvällen.

Våra pojkar så tätt ihop. Som bara haft varandra och verkligen svetsats samman på ett sådant fint sätt. Som vaknar bredvid varandra på morgonen och det första de gör är att ta varandras händer.

Jag kommer efter denna resa att alltid höja blicken och så sällan som möjligt missa soluppgångar, solnedgångar och alla färger som varje morgon, dag och kväll skiftar i fantastiska färger.

Jag ska leva i nuet. Alltid. Känna i nuet. Även om det gör att jag tappar matlusten eller känner mej darrig eller pirrig eller vad än det nu är som far runt inom mej. Alltid nu. Alltid känna. Våga.

Alltid. Alltid. Alltid.

Nu.

Så nu tänker jag känna vidare. Jag tänker låta det pirra i magen. Jag tänker låta matlusten komma tillbaka när den behagar. Nu ska jag skriva några sidor, sedan ska jag på yoga. Kanske är detta sista lektionen. Kanske behöver jag ytterligare en.

Till er läsare sänder jag massor av kärlek. Ni anar inte min tacksamhet för att ni tittar in här, läser och inspirerar mej att kämpa vidare. TACK <3