I Ao Nang med fokus

Aldrig har jag tagit farväl av så många ställen på så kort tid. Jag tänkte att det skulle bli enklare med tiden, but nope. Det är alltid samma känsla av vemod blandad med "färdighet" på stället.

Bye, bye Long Beach.

Kanske kommer vi tillbaka en dag...

Nu är vi i Ao Nang. Vi tog oss hit med minibuss och bilfärja. Det gick bra, trots att Lennon var magsjuk och febrig. Vi hade påsar och våtservetter, så ingenting hamnade på fel ställe. Dåligt val med genomskinliga påsar dock...

Lågsäsong och nästan inga köer till bilfärjan kortade ner resan med någon halvtimme.

Trots feber kan man bada. Tydligen.

Idag är vår stora fining bättre och just nu på eremtitkräft- och apjakt med sin brorsa, sin pappa och sin mormor och morfar.

För mej är det fullt fokus på annat. Jobb (jag ska göra något väldigt spännande i juni) samt bokskrivning. Mitt mål är att jag denna vecka ska vara "klar" med ett första utkast som en dag kommer att bli min första bok.

Det är tungt nu. Det här med bokskrivandet. Svårt. Svårskrivet och rörigt. De senaste femton sidorna är inte i den ordningen de ska vara och jag slås ibland av hur lite kontroll jag har på det hela. Jag har ju liksom ingen aaaaaaning om hur man gör när man skriver en bok.

Men jag har tillit. Det kommer att bli bra det här och för att påminna mej själv om det så tänker jag på det som är min fulla övertygelse;

Det är när det är som tyngst och svårast som man kan vara säker på att man är på rätt väg. Motstånd är ett tecken på att man ska fortsätta kämpa och ta i ännu lite mer. Det är då utvecklingen sker och det är den som för en framåt till genombrottet och slutligen målet. Efter varje motsånd/hinder man har tagit sej över kommer man att se utvecklingen och förändringen hos sig själv och det kommer i sin tur att leda till bättre självkänsla och självförtroende. Bättre självkänsla och självförtroende gör en stolt och när man är stolt känner man sig glad och lycklig. Och är man glad och lycklig, kommer man att kämpa vidare. En mycket god cirkel och dessutom har man gjort resan lika viktig som målet.

Superlätt att säga men oändligt mycket svårare att göra. Men jag gör det och jag kommer att fortsätta att göra det för att det utvecklar mej och gör mej lycklig. Trots att jag nu sitter här och ba, gaaaahhhhh! HUR ska detta gå till?!?!

 I morse halv sex ringde klockan. Då låg jag kvar en stund och tackade först och främst för att jag vaknade frisk bredvid mina killar. Sedan formade jag dagen i mitt huvud. Hur den skulle se ut, att jag skulle få mycket gjort och att den skulle bli fin och givande. Sedan tog jag en promenad. Först tömde jag hjärnan på tankar och bara gick. Njöt av ytterligare dagar vid havet. Sedan började jag "jobba". Jag är som mest kreativ när jag rör på mej. Det som jag ska göra i mitt jobb när jag kommer hem, det där roliga och spännande, det var det som tog tydligare form i mitt huvud. På en halvtimme hade jag det mesta klart för mej. Då släppte jag det och yogade en stund. Sedan gick jag tillbaka och åt frukost med familjen. Nu sitter jag som sagt och både jobbar och skriver. I eftermiddag har jag möte med en kollega där hemma och då ska mina tankar var klara och tydliga så att jag kan dela med mej till honom.

Jag älskar den här typen av arbete - kreativitet, planering inför ett framförande, hitta inspirerande sätt att förmedla mitt budskap. Det gör mej lycklig ända in i själen och jag känner så starkt att det är sånt här jag ska syssla med. Jag är oändligt tacksam över att mycket i mitt jobb går ut på just detta.

Och så boken förstås. Jag älskar att skriva den. Men just nu... Just nu kan jag inte ens skriva en liten sketen dialog mellan två personer i boken som jag lärt känna mycket väl under de senaste kapitlen. Nu ba, ska de sitta hos honom eller henne? Ska han ta hennes hand och hur ska jag i så fall beskriva det? Ska de ha ätit eller inte? Jag har typ glömt bort hur man skriver.

Men det blir bra det här. Som sagt. Sinom tid.

Mitt mantra idag;

It´s not when everything falls into place, I will find peace. It´s when I find peace, everything will fall into place.

Morning yoga view.

Och med det återgår jag till mina två älskade projekt.

Fast bara en sak;

Tack fina, fina (ggr hundra) läsare för era kommentarer både här, på FB, på mailen och på whats appen. Ni driver mej framåt och jag känner mej både rörd och stolt över det ni skriver. TACK <3