Bröder på väg hem

Sista dagen på Koh Lanta. Imorrn åker vi till Krabi, där vi stannar i en veckan för att sedan dra vidare till Dubai. Det börjar sannerligen dra ihop sej.

Våra två grabbar längtar hem men samtidigt vill de gärna åka en sväng via USA innan vi landar i Sverige. That´s my boys :)

Det ska bli så spännande att se hur deras relation kommer att vara där hemma. På denna resa har de, som jag tidigare skrivit om, svetsats samman på ett fantastiskt sätt. De har superkul tillsammans och är verkligen fina med varandra. De sover tätt ihop om nätterna och vaknar precis likadant.

Många filosofiska samtal mellan dessa tu.

På upptäcksfärd tillsammans.

Vem hoppar längst/högst?

Vill alltid göra som storebror.

Tusen timmars bad. Ibland med konstiga huvudbonader.

Ibland tandemhopp med ring.

Legobygge/lek på tusen olika hotellrum/bungalows. I timmar har de suttit så här tillsammans.

Samarbete i myntsamlande på Subway Surfer (?) när föräldrarna babblar om tråkiga saker efter uppäten middag.

Vi hade tänkt att kanske sära på dem ibland, ta varsin pojk, men så har det knappt blivit. De har velat göra allt ihop. Men en sen kväll gick Johan och Lennon ut på eremitjakt.

Och det enda Lennon pratade om dagen efter var att han längtade tills Vince fyllde fem så att han också skulle orka vara vaken så sent och därmed kunna följa med ut.

Liten blir stor.

Vince: Lennon, det här är den starkaste yogaställningen.

Lennon: Ja, jag vet. Det är så mästarna gör. De mediterar. Men du ska ha händerna på knäna. Så här.

Vince: Men man får faktiskt göra som man vill.

Lennon: Ja, Vince. Det får man.

Tighta bröder med så mycket kärlek till varandra.

Jag kommer att sakna Thailand, sa Lennon häromdagen. Men mest USA. Vad kommer du att sakna, mamma?

Jag kommer att sakna mycket, svarade jag. Men nu känner jag att det blir bra att komma hem.

Men vad kommer du att sakna mest då? undrade han och jag tänkte efter.

USA, förstås. Och allt där. Fast det gör jag alltid, även när jag är hemma. En liten bit av mitt hjärta finns där. Så har det varit sedan jag var 19 år. Men jag kommer också att sakna alla upplevelser från denna resa. Att vi har fått göra så mycket tillsammans och att vi har fått vara så nära varandra. Jag kommer att sakna stränderna, havet och värmen, likaså promenaderna i sanden som varit en självklar del av alla mina dagar.

Yogan kommer jag ju inte sakna, för den kom för att stanna. Men det var här på Koh Lanta som jag lärde mej. Det var här jag klev in i denna okända värld där jag nu famlar runt och känner mej lycklig, undrande och fascinerad. Så en liten del av mej känner sorg över att säga hej då till tryggheten i att ha en plats att komma till för att få guidning och svar på alla frågor. Del 1 är avslutad, liksom. Det kändes i min mage när jag kramade Donny (yogaläraren) hejdå och när jag sedan satt kvar en stund på Asylum i tankar om vad som varit.

Tomt i yogahyddan nu. Donny, som har undervisat där hela säsongen, har dragit vidare.

Tack för allt jag fick med mej härifrån. Det är så mycket att ord inte räcker till. Så tänkte jag och sedan åkte jag snabbt därifrån. Det kändes för tomt och ödsligt. Stängt och igenbommat. Så som det nu är på hela Koh Lanta. Till och med färjorna till fastlandet har slutat gå, nu är det bara bilfärjorna som tar folk över vattnet. Det är en sådan vi åker med imorrn.

Folktomma stränder och knappt några restauranger öppna längre.

En yogautsikt att sakna. Särskilt den hemgjorda och sjukt goda chai latten som jag njöt av efteråt.

Imorrn halv sex yogar jag för sista gången på denna ö.

Det är verkligen dags att ta farväl nu och för första gången känner jag att det är precis vad jag vill och behöver.

Tacksam för tiden som varit och för det som komma skall.

Kärlek.