Livet nu.

Vi är olika jag och min man. Olika men ändå så lika. Eller så har vi blivit lika efter de få år som vi varit tillsammans. Vi har definitivt blivit mer lika efter denna resa och ofta ser jag saker hos Johan som jag försöker anamma.

Hans lugn förstås.
Hans tålamod.
Hans eftertänksamhet.
Hans logiska tänkande.
Och hans sätt att inte läsa in saker i sådant som andra säger eller tycker.

Det där sista har äntligen landat i mej och det är så trösterikt att jag vill gråta.

"What other people think of me is none of my business."

Jag har alltid tänkt att det är så det borde vara men jag har inte känt det på riktigt. Förrän nu. Nu känner jag det så starkt och det är en sådan befrielse.

Det är inte så att jag och Johan kommer hem som två HELT nya människor. Men nog har vi förändrats. På så många sätt. För mej är det en svår omställning och jag kämpar varje dag med att lita på mej själv och min intuition.

Jag har hittat rätt. Nu vet jag var jag är på väg. Nu vet jag hur jag vill leva, tänka och vara. Detta innebär såklart en hel del och väcker av någon underlig andledning många tankar och känslor hos andra. För mej har det varit oerhört jobbigt och jag har märkt hur jag ibland försöker försvara mej. Jag vill liksom förklara varför jag vill leva så här eller varför jag tänker så här eller varför jag gör så här.

Så har jag funderat på det där, varför jag vill göra det. Förklara och försvara. Såklart för att jag har känt mej osäker och inte haft tillit till min egen förmåga att stå fast vi vad jag vill. Inte så att jag har tänkt att jag måste sluta med det jag gör, men mer att jag har fastnat i tanken på vad han eller hon eller de ska tycka om min förändring. Jag har tänkt att säkert tycker folk att jaha, nu har Kicki hittat något nytt, då får vi se hur länge det varar då. För sådan har jag alltid varit, det har alltid hänt mycket kring mej, drama hit och dit och mycket passion och en hel del förvirrande snedsteg. Roligt, härligt, lärorikt, som en frisk fläkt i livet, fast oändligt tröttsamt för mej och min omgivning i längden.

Men jag är ur det där nu. Jag är inte sådan längre. Jag har vuxit och utvecklas och nu står jag här, på en helt annan grund. Och det är den grunden jag nu bygger vidare på. Eller vi, jag och Johan. Vi bygger vidare på den.

För mej är detta ett stort steg, för i och med detta så lämnar jag också andras åsikter därhän. Vad andra tycker och tänker och säger till eller om mej, får stå för dem. Jag lämnar också mitt "jag tänker slåss för det här och övertyga den eller den om att det här är bra eller så här ska vi göra." Det är slut på alla strider för både det ena och andra. Jag vill inte längre. Jag är jag och jag pratar för mej. Punkt. Och jag behöver inte övertyga någon om något. Min energi går till mej och mina närmaste. Det som inte rör mej eller oss, men som jag ändå tenderat att hänga mej fast vid, släpper jag nu. "The big letting go", sa min yogalärare. Those words are such a relief. Exakt så. Precis så vill jag göra. Jag vill släppa.

Jag har slutat kämpa. Slutat med att övertänka, överanalysera och överundra. Jag har hittat mantran som ska hjälpa mej att minnas och göra mej lugn. Det här skrev jag igår och lättnaden över att känna så, fick tårarna att trilla nerför mina kinder.

Everything is okay and everything will be okay. I don´t need to understand every feeling running through my body. It´s okay to just let it be there. When the time is right, it will show itself clearly or leave. People who are meant to be in my life will Always gravitate back towards me, no matter how far they wander and everything will come to me at the perfect time. No need to push things and no need to worry.

Dessa meningar hjälper mej massor. Lugnar när jag oroar mej. Varför på engelska? Jag vet inte... Men mycket kommer på engelska till mej och då låter jag det vara så.

Det handlar om tillit och tilltro. Tillit till mej själv och att så länge jag lever i kärlek, så länge jag följer mitt hjärta, vågar och kämpar, så kommer vägen framåt vara klar och tydlig.

Från och med nu ska jag leva det liv jag vill.

Kärlek - till familj och vänner och andra människor. För utan kärleken spelar ingenting någon roll.

Vänner och familjer- våra fina härliga vänner och familjer! Vi längtar så efter att få träffa dem. Vi vill prioritera dem. Vi vill hänga med dem, promenera med dem och äta middag med dem. Spendera tid med dem för att hålla kvar alla fina relationer vi har. Utan dem är vi ingenting.

Dagar i lugn och utan stress - att starta dagen lugnt, kommer att vara ett av våra främsta mål när vi kommer hem. Jag och Johan kommer att gå upp tidigt, för att vi vill, jag kommer att yoga. Barnen ska väckas i lugn och ro och frukosten ska de få äta i eget tempo vid bordet med mej eller Johan. Jag tror att det är oerhört viktigt att sätta tonen på dagen redan på morgonen. Våra scheman får sedan byggas efter detta.

Hälsan - träning, promenader, utevistelse, yoga (såklart), kommer vi att prioritera. Vi kommer att äta mat som ger oss energi, mycket grönt, mycket frukt, mest vegetariskt. Äter vi kött, fisk eller fågel så ska vi se till att det är ekologiskt. Allt detta för att vi vill må bra. Inte för att vi vill gå ner i vikt, så som jag alltid har tänkt att orsaken till bra kost och träning är. Endast för att må bra och för att detta sätt att tänka på hälsan är något vi vill hålla fast vid hela livet. En livsstil, helt enkelt.

Ingen "dötid" - vi har inte tittat på teve på flera månader och vi har inte saknat en timme av det. För oss har det alltid varit så att vi suttit i soffan om kvällarna, med teven på, fastän ingen av oss egentligen har varit särskilt intresserade. Nu, under resan, har vi suttit sida vid sida och pratat. Eller så har jag skrivit och Johan har läst. Hade han haft en gitarr med sej hade han spelat. Så vill vi ha det - när vi har tid över, så vill vi använda tiden till sådant som gör oss lyckliga eller utvecklar oss. Skriva, spela gitarr, läsa om något som vi inte vet något om. Det är så lätt att sätta på teven, eller scrolla på mobilen eller Ipaden. I alla fall för oss har det varit så. Ibland vill vi ju det och då är det klart att vi ska göra det, men vi vill inte att saker och ting bara blir för att vi inte tänker efter. Vi vill vara medvetna om det vi gör.

Tusen aktiviteter går bort - både för barnen och för oss. Några saker, absolut! Men vi tänker inte stressa runt på både det ena och det andra. Ibland kanske vi till och med måste säga nej till saker som är roliga, bara för att undvika det där. Hit och dit och sen det och det och dit, men sen måste vi hinna det och det och det. No more! Done with that. Jag har alltid trott att jag är en person som gillar fart och fläkt och att det ska hända saker nästan hela tiden. Nu tror jag inte det längre, nu vet jag att jag inte är sådan. Jag behöver ha det lugnt för att veta, känna och minnas vart jag är på väg. Och med det menar jag inte att jag vill sitta hemma i min kammare och ba, hmmmm... Nej, såklart har jag massor av saker jag vill, både professionellt och privat, men den där stressen och det där med att ha miljoner bollar i luften - big no, no.

Meningsfullhet - det vi gör ska kännas meningsfullt. Jag tänker på mitt jobb, till exempel, det jag gör där ska vara viktigt och meningsfullt. Jag vill att det arbete jag utför ska ge så mycket till så många som möjligt. Jag vill fortsätta jobba kreativt, jag vill inspirera och lyssna till vad andra vill och behöver. Jag vill alltid arbeta med människor i möten.

Generositet - det vill vi lära våra barn. Att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Varje månad ska vi sitta ner tillsammans och hitta något ställe att placera några hundralappar i. Till barn som far illa, eller djur eller människor i nöd eller hemlösa. Vi ska alltid ge till de som har mindre. Detsamma gäller i kärlek och godhet. Kanske bara ett leende eller en komplimang.

Tacksamhet - varje dag och ofta ska vi tänka på allt vi har att vara tacksamma för. Count our blessings.

Titta mot ljuset - tråkiga dagar, tunga dagar, tuffa dagar, tröttsamma dagar, ledsamma händelser eller vad det nu är som gör dagen svår - där vill vi ändå försöka hitta ljuset. För det finns alltid, om än litet och svagt lysande. Vad vill detta lära oss? Hur kan vi tänka kring det här? Här vill jag betona att jag inte menar att vi inte ska få vara arga, ledsna, besvikna eller irriterade, för det tror jag är oerhört viktigt att vara, hur ska man annars veta hur det motsatta känns, men vad jag menar är att alltid vända blicken mot ljuset.

Våga - vi vill behålla modet. Ta risker. Chansa. Vi vill våga åka av huvudleden, inte alltid ta den väg som känns smidigast, bekvämast och enklast, utan kanske ta den mest steniga eller krokiga. Det är helt okej att gå vilse, för ibland, när man tror att allt har gått åt helvete, det är då man finner det man söker. Tänk vad världen skulle ha gått miste om mycket om inte de där våghalsiga och modiga människorna gett sej ut för att upptäcka världen. Tänk om ingen hade vågat drömma stort och sikta högt, då skulle vi varken ha, ljus, bilar, flygplan eller u name vilken bekvämlighet som helst. Jag läser mycket om dessa människor - Einstein, Edison, Ford, Walt Disney. Så skrattar jag åt hur Walt Disney blev nekad att gå på konstskola för att han, som de uttryckte det; "saknade fantasi". Sådant driver mej ännu mer framåt och får mej att ännu mer tänka - folk får tro och tycka vad de vill, så länge jag vågar lita på mej själv och min förmåga.

Nyfikenhet - vi vill vara nyfikna. Lära oss nya saker. Lyssna till andra människors historier. Fortsätta resa. Vi vill behålla ett öppet sinne. Det sistnämnda är något jag funderat mycket kring. Jag har nämligen en tendens att tänka; jag ska göra det här, då krävs det här och då måste jag göra så här. Jag vill lägga upp en plan liksom. Och ja, det är ju bra, till en början. Men sen gäller det att ha ett öppet sinne, för kanske var min väg inte den rätta att gå. Kanske måste jag våga tänka om. Vår resa är ett exempel - vi sökte visum till USA för ett år, men fick det inte. Vi sörjde och sörjde, men sedan vågade vi öppna upp och se oss om efter andra möjligheter och vips var denna resa uppfunnen. Jag är helt övertygad om att vi denna gång inte var menade att vara i USA ett år, för tänk vad mycket vi hade missat av allt detta då. Ett helt nytt sätt att tänka och vara.

Är ni less? Har ni hört nog? Ti hi... Kanske. Och jag tänker sluta där.

Men ni ska veta att ett sådant här inlägg är ännu ett hopp ut i det jag inte har kontroll över. Ett sådant här inlägg, gör att jag gång på gång upprepar för mej själv; "what other people think of me is none of my business." För att påminna mej själv.

Men det känns viktigt att skriva allt detta, av många anledningar. Den främsta för mej själv, för att det befäster det jag är och tror på. Men också för att jag vill dela med mej, jag vill inspirera och kanske, kanske finns det något där ute som blir just det, inspirerad till att tänka efter själv. Inte ta mina stycken rakt av, men gå till sej själv och börja vandra sin rätta väg till sitt rätta mål.

Till sist;

Allt detta är förstås ingenting som vi ska börja med. Vi gör det redan. Vi lever redan så som vi vill. För aldrig vill jag att det ska kännas som att jag blir glad/lycklig/lugn bara jag har/får det eller det.

Nu.

Alltid nu.

Kärlek till er <3