Tack. Helt enkelt.

Det är en vecka sedan jag skrev här sist. Det är länge, tycker jag. Särskilt med tanke på att jag älskar att skriva här. Men det har gått så lång tid för att jag inte vet vad jag ska skriva. Inte för att det inte har hänt någonting utan för att jag, för en gångs skull, verkar ha slut på orden. Och de ord som finns kvar, som jag har till övers efter dessa dagar, kommer aldrig att kunna beskriva hur det känns just nu.

Men jag skriver ändå. Jag måste. Ni måste få veta.

Sista dagen i Thailand. Imorrn natt flyger vi till Dubai. Idag är det exakt en vecka kvar tills vi åter är i Sverige.

Vi är redo att komma hem. Vi vill komma hem. Vi längtar. Och det känns fint. Men känslorna som bara väller fram är mej ibland övermäktiga. Hela min kropp reagerar och jag blir skrattig och gråtig om vartannat. Pirrig och darrig. Spänd och glad.

Det blir "kul" för våra vänner i Dubai som får ta emot ett nervvrak. Hihi, närå så illa är det inte. Vilken ynnest i alla fall, att vi har dem och att vi nu kommer att få uppleva ännu en främmande plats.

Sista dagarna här då? Vad vi har gjort och så.

Jo;

Vi har hängt med världens bästa mormor och morfar,

rensat fötterna och så där. Busat, pussats och kramats.

Vi har fått gå på date, jag och Johan. Inte bara en gång utan flera gånger. Då har vi ätit och druckit gott, så har vi också samtalat kring alla upplevelser, erfarenheter och känslor som denna resa har inneburit. I en liten bok har vi sedan skrivit ned hur vi ska göra för att behålla det lugn och den lycka vi nu känner. Vi har skrivit ned vad som är viktigt för oss och vad vi vill fortsätta att göra för att ta vara på tiden och alltid se till att göra det bästa av den.

Vi och vår lilla bok (åt detta hade jag skrattat för några år sedan, vaddå skriva i en liten bok, vad är det för larv).

Och här kommer anledningen till att jag inte har så många ord till övers för bloggen.

Det är klart! Första utkastet till min bok är färdigt! 230 A4-sidor med text där min (fiktiva) historia har tagit form sedan vi påbörjade denna resan. Den är uttänkt och skriven på flygplatser, i bussar, på hotellrum, i bungalows, på cafén, på restauranger, på barer, i hotellreceptioner, på balkonger, på altaner, på stränder och vid pooler i världens alla hörn. Det spelar ingen roll att det är nu det verkliga arbetet tar vid. Det här med att läsa igenom, ändra, ta bort, lägga till och be vänner läsa och sen ändra igen och ja, ytterligare genomläsning, ändringar. Ni fattar. Det spelar ingen roll. Alls. Jag är sjukt stolt över vad jag har åstadkommit och det pirrar i hela mej när jag tänker på att jag faktiskt gjort det jag alltid har drömt om. Jag har skrivit en jävla bok!!! OH. MY. GOD!

Jag trodde. Jag vågade. Jag gjorde. Jag segrade.

Och nu, med de ord som jag har kvar, men som inte alls täcker det jag vill förmedla, skriver jag;

Tack datorn för att du håller än. Nu, min vän, är det bara en vecka kvar, sen kan du somna.

Tack, USA, Thailand och Malaysia för alla vackra och inspirerande platser som erbjudits oss.

Tack yogan för lugnet och lyckan, för styrkan och energin.

Tack mina grabbar för alla stunder, för alla samtal, för all inspiration, för all kärlek och för all tid som ni har fått vara utan mej då jag varit djupt försjunken i mina texter.

Tack familjer och vänner för all kärlek. För att ni finns i våra liv. För att ni skriver och ringer till oss, för att ni hjälper och stöttar oss. För att ni tror på oss, för att ni följt vårt äventyr, för att ni peppat och inspirerat oss på alla sätt och vis. Utan er vore vi inte de vi är idag. Vi älskar er innerligt.

Och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort förut.

Tack till mej själv! Tack för att jag har vågat tänka efter och lärt känna mej själv ännu bättre. Tack för att jag vågar se mina brister och för att jag orkar förändra mej. Tack för att jag vågar utmana mej själv, för att jag vågar stå för vem jag har blivit och för den jag nu är. Tack för att jag varje dag blir starkare i både sinne och kropp, för att jag hela tiden strävar efter att vara mer, göra mer, klara mer och orka mer. Tack för att jag inte ger upp. Tack för att jag gör mej själv lycklig, för att jag följer mina drömmar och för att jag inte sätter stopp för den enorma potential som vilar inom mej.

Heja mej! Jag är på så jävla rätt väg och det är fanimej den bästa känslan i hela världen.

Och med det fortsätter resten av resan och så även vårt fantastiska liv.

Oändligt tacksam och fylld av kärlek <3