I livet.

Ni vet det här jag har skrivit så mycket om - att nu är nu och att det är det enda vi kan veta. Det som har hänt, har hänt och vad som händer imorrn eller ens om en minut, vet vi inget om.

Ni vet, det...?!?

Det vill jag skriva om nu. Igen.

Vi skulle ha rest hem den 1 april 2014. Men vi ändrade på det och bokade om hemresan till den 26 maj 2014. Sista veckan skulle vi spendera i Dubai med våra vänner. Där skulle vi mysa, dricka vin och jag skulle skriva det sista i boken.

Så såg planen ut och det var efter den vi levde.

Hade någon sagt att vi inte alls skulle resa hem den 26 maj, utan senarelägga vår hemresa ytterligare en vecka, hade jag skakat på huvudet och sagt, nej nej nej nej! Det finns varken tid, vilja eller pengar till det.

Jag tror att det som hände natten mellan måndagen den 19 och tisdagen den 20 maj, var ännu en av livets lektioner som vi inte sett till att lära oss ordentligt. Det här med att livet sker nu och att vi bara har ett liv. Och att vakna upp frisk på morgonen är något att varje dag glädjas och vara tacksam för.

På riktigt, alltså! Att min kropp fungerar som den ska, kommer jag aldrig mer att ta för givet.

Jag blev sjuk. Jättesjuk. Jag hamnade på sjukhus i Dubai, där jag fick blodtransfusioner för att mina blodplättar var för få. Jag hade hög feber. Min benmärg lade av och likaså gjorde mitt immunförsvar. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd och när läkaren, i ett främmande land, på engelska, berättade för mej att det kunde vara frågan om akut leukemi, tänkte jag att nu är det kört. Nu kommer jag att dö. Jag kommer inte att få se mina pojkar växa upp. Johan kommer bli ensam kvar.

Jag gråter när jag skriver, för det var en sådan fruktansvärd tanke.

Jag och Johan har pratat mycket om det här med tacksamhet, ni vet ju, jag tjatar om det. Vi har pratat om att det inte får bli så att vi måste förlora något eller någon för att fatta att vi ska vara tacksamma. Att allt vi har, lika gärna kan tas ifrån oss. Vår hälsa. Våra liv. Våra saker. Våra jobb. Våra pengar.

Vi har tusen och åter tusen gånger sagt till varandra att vi måste minnas allt fint och bra vi har, varje dag! Och det har vi gjort också! Vi har verkligen det. Men aldrig trodde jag väl att den tacksamheten kunde bli innerligare och djupare.

Det kunde den visst.

När jag fick provsvaren på mina blodprover andra dagen på sjukhuset och de visade att jag blivit ännu sjukare, hade jag (såklart) bara en enda önskan, och det var att jag skulle bli frisk. Allt annat var obetydligt. HELT OBETYDLIGT! Och det har jag ju förstått tidigare, såklart, att det är som de säger; den friske har många önskningar, den sjuke bara en. Men idag står de orden för något helt annat för mej än vad de tidigare gjort.

Den här resan fick det avslut den var tvungen att ha. För att understryka det som jag och Johan pratat om under våra åtta månader borta, fick vi också uppleva något som gjorde att vi aldrig mer kommer att tvivla på hur vi måste tänka och leva.

Det är inte överdrivet att varje morgon, innan man stiger ur sängen, tacka för livet. Tacka för att mitt hjärta slår, för att mina ögon ser, för att mina ben bär mej, för att min benmärg producerar allt den ska producera och för allt annat i kroppen som bara göra sitt jobb utan att jag ens behöver tänka på det. Det är inte överdrivet att varje morgon, innan man stiger ur sängen, tacka för den som ligger bredvid mej, för jobbet jag snart ska gå till, för förskolan som ska ta emot mina barn och för bilen som ska ta mej dit jag vill.

Att tacka för allt "självklart" är inte överdrivet, det är det enda sättet att leva på!

Det var inte akut leukemi. Det var Denguefeber. Och nu börjar jag bli frisk. Min kropp är igång igen, den jobbar för att jag ska kunna leva vidare.

Och vi är hemma! Här har familjer och vänner bemött oss med så mycket kärlek och godhet att våra hjärtan sväller över. Här har jag fått gratis sjukvård. Här har mitt försäkringsbolag betalat 75 000 kronor för min sjukhusräkning i Dubai och ytterligare tusenlappar för att få hem oss på ett flyg till slut. Här har vi ett hus, en bil, mat på bordet som mina svärföräldrar sett till att handla till oss. Här har vi så mycket att jag skulle kunna fylla oändliga A4-sidor med saker att vara tacksam för.

Det är en sådan tröst att känna att det varje dag finns massor av ljus och kärlek att vända blicken mot. Att mirakel sker varje dag. Att bakslag i livet är hinder att ta sej över för att på andra sidan ha blivit starkare, klokare och lyckligare. Att så länge jag vaknar upp frisk med människor omkring mej som jag älskar, så är det det enda som betyder något, som är viktigt. Allt annat är underbara bonusar!

Självklart ska man sikta mot "bonus". Mot sina drömmar. Mot att känna, klara och orka mer, mer, mer, mer. Men varje dag, varje timme och varje minut, måste vi  minnas att det faktum att vi lever just nu är ett mirakel i sig, och något att känna verklig glädje och lycka för.

Fan, alltså! Det blev ett sånt här jävla inlägg som jag ALDRIG ville skriva. Jag ville verkligen inte det. Jag ville inte erkänna att jag var en av dem som var tvungen att inse vad jag kan förlora för att FATTA PÅ RIKTIGT, att jag redan har allt jag behöver. Detta, trots åtta månader av tid till funderingar, samtal, meditation, yoga and what not. Vilket jävla skämt man är!

Men jag tänker vara snäll mot mej själv - jag förstod redan, men nu VET jag! Och framförallt - jag KÄNNER. Jag vet och känner vad som är viktigt. På riktigt och utan tvivel.

Här var vi inte hemma. Långt ifrån...

Men nu är vi det. I vårt hus. Med vår utsikt.

Vår brygga.

Vår röra att städa undan och packa in i garderober, lådor och skåp.

Nya äventyr och nya saker att upptäcka.

Hela familjen. Jetlaggade. Trötta. Halvsjuka. Men i livet!

Som vanligt blev ingenting som vi hade tänkt. En vecka försenade. Jag sjukskriven. Rörigt och mycket att reda i. Men so what?!?

Verkligen so what?!?

Minnena hemplockade och uppställda som en påminnelse varje dag om vad som är viktigt. Kärlek, hälsa och tacksamhet.

Kan nog vara ett av mina klyshigaste inlägg ever.

But then, so be it!

Det är sanningen.

TACK <3