Hemma

Ibland känns det som att vi har varit hemma i tre kvart. Ibland känns det som tre månader. Och ibland känns det som att vi snart ska packa ihop och dra vidare.

Sanningen är att vi varit hemma i en vecka och att vi blir kvar här (åtminstone till oktober...).

Ibland känner jag mej pigg. Ibland känner jag mej trött. Ibland känner jag mej halvt döende. Ibland känner jag mej full av energi. Jag tror att jag sover bra om nätterna men kanske gör jag inte det ändå, för jag är så sjukt trött om morgnarna att det känns som att jag är förlamad.

Det är så många mixed feelings med den här hemkomsten och ju mer jag försöker förstå vad jag känner desto mindre fattar jag. Det är nu jag ständigt upprepar för mej själv;

Everything is okay and everything will be okay. I don´t need to understand every feeling running through my body. It´s okay to just let it be there. When the time is right, it will show itself clearly or leave. People who are meant to be in my life will always gravitate back towards me, no matter how far they wander and everything will come to me at the perfect time. No need to push things and no need to worry.

Just nu vilar jag bara i lyckan över att vara hemma i vårt hus. Hos våra familjer och vänner. Vad annat kan jag göra med det mottagande vi har fått. Vi känner oss så varmt välkomna hem att våra hjärtan sväller över av kärlek.

Med finaste flaggan och godaste bubblet tillsammans med de bästa grannarna/vännerna, blir man så här glad;

För att inte tala om hur glada våra kids är över att vara hemma hos kompisarna igen.

Vi njuter av så mycket. Av att laga vår egen mat. Att kunna gå tio små steg och vara hos grannen. Att ha en trädgård. Att duscha varmt med tryck. Att dricka te och kaffe utan att dö av värmeslag. Att sova i våra sängar. Att boa in oss. Att cykla till vattnet. Att promenera eller jogga i frisk luft. To name a few.

Vi har packat upp det mesta och trots att vi gjorde oss av med i stort sett allt vi ägde innan vi åkte, så gör vi oss av med ännu mer nu. Tre stora kartonger med saker och kläder ska vi snart köra till Myrorna. Jag älskar att vi knappt äger något längre. Eller det är en lögn, vi äger MASSOR, men jämfört med innan vi åkte är det lite. Badrumsskåpen gapar skönt tomma och likaså gör skåpen och lådorna som vi förr bara hade skit i. Så här ska vi hålla det för det känns såååå befriande.

Vad vi dock har dragit på oss igen är ytterligare en bil. En finfin Passat som jag redan är förälskad i. Japp, även jag kan fastna för saker ;)

Vår nya Pärla <3

Massor med bra saker kom ut av detta bilköp; jag fick prata många gånger med en av mina brorsor i telefon eftersom han hjälpte mej att hitta den, vi fick träffa en mycket trevlig familj (säljarna), i och med kontakt med banken fick vi ner räntan, vi fick åka på familjeutflykt och det bästa av allt, vi fick träffa min fina moster och morbror. Blev dessutom bjudna på lunch och glass av dem. OCH min kusin med familj kom och kramades. Underbart!

Att komma hem till min moster och morbror är bland det bästa jag vet. Det luktar som det luktade när jag var barn och allt är så tryggt och bekant.

Moster Lena och jag.

Vi var nöjda bilköpare när vi körde hem från Eskilstuna tidigare idag.

Jo, det var en sak...

Jag måste ju vara sanningsenlig nu när jag typ skryter om hur lite saker vi äger, och erkänna att vi faktiskt har med oss lite saker hem också. Eller lite och lite, ganska så mycket om man tänker på antalet. Men det är småsaker. Små fina minnen som vi placerar ut i vårt hus.

Strandminnen i badrummet.

Vid badkaret.

Och på soffbordet.

Alla snäckor är handplockade på stränder vi besökt (förbjudet, I know...) Sitter också och kollar igenom foton från vår resa som ska framkallas och hängas upp på väggarna. Allt för att hela tiden minnas och känna den där glädjen vi gör när vi tänker på våra månader i andra delar av världen.

I helgen fortsätter vi med det som vi pysslat med under veckan. Träffar vänner och familjer. Packar upp och ordnar till. Klipper gräs och rensar. Eller vi och vi...

Det känns fint att vara hemma, minsann. Om än aningen kyligt...

Jag trodde att fötter i sanden, vågor och hav, som varit vår verklighet så länge, skulle kännas sorgligt avlägset när vi kom hem. Jag hade både rätt och fel. Det känns avlägset men på intet sätt sorgligt. Vi var färdiga med den verkligheten. Nu är vi mitt en annan, en precis lika fin sådan.

"Nu blir det vardag igen." "Välkommen till verkligheten." "Nu är ni snart inne i rullarna igen."

Vanliga kommentarer som jag har funderat massor på. Jag förstod att de skulle komma och jag kände mej orolig för dem. Orolig för att jag direkt skulle känna stress över måsten i livet. Men så pratade jag med en klok vän och kände mej lugnare. För vi vet ju hur vi vill leva. I åtta månader har vi varit på träningsläger och nu börjar matchen. Det är nu vi ska leva som vi lär. Behålla lugnet, lyckan och tacksamheten för den här verkligheten.

Men det slår mej att det här med "nu blir det vardag igen", låter så negativt. Varför är det så? Eller är det bara jag som tolkar det så? Vardag och verklighet känns ibland likvärdigt med stress och tråkiga måsten. Det låter åtminstone så; "Jaha, då blir det vardag även för er." Eller; "Japp, nu är det verklighet också för er." Som om våra åtta månader borta varken var vardag eller verklighet. Jag kan meddela att de i allra högsta grad var det. Måhända var det annorlunda, but still, vardag och verklighet.

Jag vet såklart att ingen menar något illa, men som sagt, jag har känt mej orolig för de kommentarerna. Men jag känner verkligen så som min kloka vän sa att jag skulle tänka; nu har ni verktygen att möta vardagen här hemma på ett helt annat sätt än tidigare. Väldigt bra sagt.

Brunbrända fötter i sand innan yogan. En fin vardag och verklighet.

Soffmys med regnet smattrande mot rutan, också en fin verklighet.

Och nu kom glassbilen. Så svenskt, liksom. På Nationaldagen dessutom.