TACK

Jag vill inte gå och lägga mej om kvällarna. Det känns som such a waste of time. Det är så ljust och fint ute och det händer så mycket roligt att jag tycker att sova, det kan jag faktiskt göra en annan gång. Men jag är trött, väldigt trött, så jag hoppar i säng vid midnatt, very annoyed över att kroppen inte håller med hjärnan.

Hur känns det att komma hem? Jag får frågan flera gånger varje dag och jag svarar alltid på samma sätt, att det är med blandade känslor. Men nu ska jag berätta en sak - det är så mycket härligare och finare att vara hemma än jag någonsin kunnat ana.

Det är verkligen inte klokt vilka underbara vänner jag har. Jag känner mej oändligt lyckligt lottad. Jag säger tack för och till dem och jag kramar dem hårt och länge, men det kan liksom inte motsvara det jag känner, för det är djupare än så.

Två av dessa vänner, bjöd mej i lördags först på brunch och sedan på bubbel och jordgubbar. I flera timmar satt vi och pratade ikapp. Alltså, hur fint gjort av dem är det inte?!? En dag åsidosatt för att de vill hänga med mej. Åh <3

DESSUTOM! Hade de skrivit en sådant fint kort,

OCH köpt den coolaste kökshandduk jag någonsin haft. När jag tittar på den blir jag blöt i ögonen av tacksamhet.

Igår hade det kommit ett paket med posten, ett bokpaket. En vän som tänkt på mej när hon läst en bok, hade skickat detta paket ända från djupaste Norrland. Jamen, fatta! Det är så omtänksamt! Igår fick jag också bjuda en annan fin vän på ost, kex och bubbel. På kvällen när jag gick och lade mej (igen, så tråkigt att det måste somnas), hade jag så mycket att tacka för att jag somnade en timme senare än vad jag räknat med.

Bok, bubbel och babbel.

 

Jag har blivit bjuden på kvällsfika av en ganska så nyfunnen, men redan mycket nära vän, och jag har också hunnit bjuda tillbaka. Jag har fått så många kramar och haft så många givande samtal att jag fanimej smäller av. Jag har fått lukta på den finaste bebisen ever, som nu är en del av våra närmaste grannars familj, lilla Loui. När vi åkte var han bara fem små veckor i magen, ett frö, och nu är han alltså här. Dagen efter vår hemkomst damp han ner, som om han väntat, liksom. Jag har vinkat till grannar, pratat med grannar, kramat grannar, träffat grannar och varje gång känt mej så oändligt tacksam över att befinna mej i dessa människors närhet.

Och det ofattbart fina är att jag i helgen och under nästa vecka och i sommar kommer att få krama och prata ikapp med fler familjemedlemmar och vänner som jag inte hunnit träffa än. Sommaren kommer att vara så fylld av kärlek att jag kommer att spricka av lycka.

Vi är verkligen hemma!

Hemma, där maken kan lunka runt med gräsklipparen (han har en väldigt kärleksfull relation till den, på riktigt alltså) i egna tankar.

Hemma, där jag kan baka (som jag har saknat det!) och sedan bjuda in på fika.

Hemma, där barnen har ett stenkast till fina vänner som de kan ha så roligt tillsammans med att de tycker som jag - att sova är ett nödvändigt ont.

Hemma, dit nu också vår fina lilla katt har kommit.

Hemma, där jag orkat mej tillbaka till mattan igen,

och upptäckt att min kropp minns och att jag fortfarande är stark.

Jag har liksom inte ord. Det börjar bli en vana, att inte kunna uttrycka hur mycket och hur starkt jag känner. Som sagt, jag hade aldrig anat hur fint det skulle kännas att komma hem. Visst visste jag att det skulle bli härligt att få se alla igen och jag fattade såklart att jag skulle älska alla möten och samtal. Men det här... Det här är så mycket större än så.

Jobbet också. Det har varit sjukt kul att komma tillbaka. Denna vecka är speciell jobbmässigt eftersom jag imorrn ska göra något som jag länge har planerat inför och sett fram emot. Jag och en väldans klok och kompetent kollega, ska hålla en föreläsning för 200 människor inom tolkvärlden. Och på fredag har vi tre workshops att leda. Det är en ynnest att jag ska få berätta om mina tankar kring kompetensutveckling och tolkkvalitet. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det är stort för mej! Tänk att kollegor kommer att sitta där och lyssna på vad jag har att säga. Nervöst - hell yeah! Men så sjukt roligt och spännande!

Jag på golvet med min föreläsning. Peppad! Glad! Tacksam!

Och ja, varje ord i detta inlägg är sant. Hur överdrivet det än låter. Jag är precis så glad, lycklig, tacksam, förundrad, förväntansfull och fylld av kärlek som jag får det att låta.

Det finns bara ett ord att använda och jag gör det, tre gånger dessutom, så att det blir tydligt vad jag menar;

TACK TACK TACK