Orimligt resonemang.

Johan: "Du är verkligen inte bra i stora folksamlingar."

Jag. "No shit!"

Johan: "Du måste ju kunna slappna av."

Jag: "Ja, det kan man tycka. Men alltså, jag fixar det inte. Det är det värsta jag vet. Folk. Kan inte alla bara åka hem?"

Ni kanske tror att jag skojar, men det gör jag inte. Jag vill att alla jag inte gillar ska åka härifrån. Typ alla utom Sandra med familj. Ja, och så finns det ju några som inte stör särskilt mycket, de kan få stanna kvar.

Jamen, på nattmarknaden igår. Hur mycket folk finns det?!?

Plenty. Everywhere!

Ja, nä, jag fattar förstås att thailändarna inte kan åka hem men det är heller inte dem jag menar, de är väldigt trevliga. Nä, jag menar alla turister som tar upp plats överallt. Jag vill ju ha space och uppleva det härliga och genuina med en myllrig nattmarknad, där man inte kan skilja på vad som är ätbart eller vad som är dekoration.

Jamen, vad är det här? Godis? Glasfigurer? Marsipan? Nåt sorts kött?

Alla är liksom i vägen för mej när jag vill titta och ta kort på uppträdandet på scenen bakom den coolaste buss jag någonsin sett.

Det förstör också stämningen när man hör skandinaviska språk överallt och ser uteserveringar fullproppade med fulla västerlänningar.

Ja, vaddå?!? Man måste väl få tycka saker. Sen att jag själv valt detta resmål och att jag själv tillhör mina egna störningsmoment, det tycker jag verkligen inte har med saken att göra. Det hör helt enkelt inte hit.

Jag känner mej som Rachel i Vänner när hon kräver Ross konstanta uppmärksamhet;

"But I´m being so unreasonable!"

Varpå han svarar ungefär så här;

"True, but you´re allowed to be unreasonable cause you´re carrying our child."

Vad som dock inte talar till min fördel i mitt resonemang är att jag inte bär på något barn. Men jag kan ju tycka att det borde räknas att min vän Sandra gör det. Och jag hade ju kunnat göra det, burit på ett barn, om jag var gravid, alltså.

Fullt rimligt resonemang med andra ord.

Nåväl.

Innan jag höll på att gå upp i atomer på nattmarknaden, hittade vi en supermysig restaurang.

Där åt vi lunch med relativt lugna barn. Bara lite spill och några små "koncentrera er på maten så kan ni leka sen-uppmaningar".

Finfint gäng.

På vägen till marknaden fanns ett "Shima" Tempel. Det var förstås spännande.

"Håll mej i handen!" "Håll pappa i handen!" "Håll mej i handen!" "Håll någon i handen för i...!!!!"

Men det var såklart roligare att klättra på saker.

Ingen blev överkörd och vi överlevde (dock var det på håret för mej) i trängseln och nu har vi alltså upplevt den, Krabis nattmarknad.

Mitt tröstpris.

Ett av barnens inköp, Fia med knuff (snaaaark).

Vi avslutade kvällen på balkongen, maken och jag. Det var stilla och skönt, lugnt och fridfullt.

Johan: "Dom är bra coola, ödlorna."

Jag: "Men åååhhh, har du hakat upp dej på dem nu, som kollibrierna i Florida."

Johan. "Jag ska tatuera in en ödla som rider på en kollibri på bröstet. Det är min dröm."

Det är nu jag får äta upp mina ord; "Alla dina drömmar kan gå i uppfyllelse, bara du har modet att försöka."

Nä, nu är det lunch. Ska bli gott!