Drömmen är sann. Nu.

I november 2012 var jag och Johan ute på en av våra promenader bland palmerna i Florida. Vi pratade om hur glada och tacksamma vi var för att vi faktiskt hade kommit iväg på en femveckorsresa och hur vi några år tidigare aldrig hade trott att det var möjligt.

"Tänk om vi kunde komma tillbaka hit nästa år och stanna i flera månader."

Sa jag och Johan mmmmmade.

"Tror du att det är något vi skulle kunna lyckas med?"

På det svarade Johan; "Det är klart."

Det var så den började, vår dröm som senare skulle komma att bli sann. Drömmen om att bo i ett annat land innan Lennon börjar skolan. En dröm som jag, i ärlighetens namn skrattade lite åt. Tänkte, yeah right! Och var ska alla pengar komma ifrån, liksom.

Men någonstans längst där inne kände jag att det var möjligt. Och jag kände att Johan kände det. Styrkan i att vara två om att tro, visade sej vara sjukt stark.

Den 6 december 2012 landade vi på svensk mark, efter en femveckorsresa i Florida och den 6 oktober 2013 återvände till samma plats för att stanna i några månader.

Precis så som vi drömt.

Jag har tidigare skrivit om våra praktiska förehavanden inför denna resa, allt vi gjorde för att ta oss iväg, allt krångligt och allt tråkigt som behövde ordnas (det var en del saker att fixa med, som ni vet) - men om dessa förberedelser var besvärliga at times, så är det inget mot vad våra tankar har varit.

Tvivlandet och rädslorna har varit våra största fiender och utan de människor som inspirerat oss och fått oss att fortsätta tro, hade denna resa aldrig varit möjlig.

Varje gång jag tvivlat, tänkt att nä, det här går inte, har jag läst, läst, läst, läst, läst och läst om människor som lyckats med fantastiska saker. Människor som startat på noll, verkligen på noll, men nu lever de liv de alltid drömt om. När jag varit rädd, har jag pratat med människor som tror, människor som har en positiv inställning till livet, människor som peppar och inger hopp. Allt detta har lyft mej och hjälpt mej att hela tiden gå vidare och fullfölja det jag startat.

Vad vi har märkt under dessa månader är att det tvivel vi ibland känner och de rädslor vi brottas med, endast existerar om vi själva låter dem göra det. De lever bara om vi låter dem leva. Och det är vi själva som skapar dem.

Ett tydligt exempel är förlängningen av vår resa.

Från början, när vi drömde, var tanken att vi skulle bo i USA under ett år. I flera månader krånglade vi med visumansökan och gud, så många orosnätter och magkatarrkänningar vi hade. När vi till sist insåg att vägen mot ett år i USA inte var framkomlig, satt vi där en kväll i soffan och stirrade tomt framför oss. Kände hur modet sjönk och hur omöjligt det skulle vara för oss att uppnå vår dröm.

Men någonstans långt, långt där inne, fanns känslan kvar. Känslan av att vi visst kunde lyckas, att det fanns andra vägar, bara vi inte gav upp.

Och så var det ju också. Ett år blev till sex månader. Bara USA blev till USA och Thailand.

Sen åkte vi, som ni vet. Vår dröm blev sann till slut ändå, om än aningen modifierad.

I december 2013, satt vi på en restaurang i Boca Raton, Florida.

"Halva resan har gått, Johan..."

Sa jag och kände mej plötsligt ledsen.

Johan mmmmmmade.

"Jag vill inte åka hem förrän till sommaren. Tror du att vi skulle kunna lyckas med det?"

"Det är klart."

Svarade Johan.

Och nu kommer vi hem den 26 maj istället för den 1 april.

Så började vi fundera. Hur kommer det sej att vi helt plötsligt kan vara borta i ytterligare två månader, när vi från början planerade och insåg att vi bara skulle fixa sex månader (med tanke på pengar, uthyrning av hus osv)?

För att det var vi, och endast vi, som satte den gränsen. I USA får man vara i tre månader utan visum och likaså Thailand. Därav sex månader. Tre plus tre är lika med sex och där slutade vi fundera.

När vi sedan började drömma, UTAN ATT SÄTTA GRÄNSER, insåg vi att vi skulle klara ytterligare två månader om vi levde på 200 kronor mindre om dagen och om vi lämnade Thailand en månad för att sedan återvända och få ytterligare en månads vistelse där.

Fråga 1

Om vi fick drömma fritt, vad vill vi då göra?

Fråga 2

Vad behöver vi göra för att uppnå det?

Fråga 3

Är vi beredda på att göra det?

Fråga 4

När?

Fråga 5

Då kör vi på det då? Fullt ut. Ända in i kaklet. Över och förbi alla rädslor och tvivel. Vi. Tillsammans.

Inte svårare än så. Fast ändå så sjuuuuukt svårt.

Och nu till det häftigaste.

Om jag fick drömma fritt. Om jag fick bestämma precis hur mina dagar skulle se ut, hur skulle jag leva då?

Jag skulle vakna på morgonen och ge mej ut på en joggingrunda. Sen skulle jag äta en lugn frukost med min familj.

Jag skulle så sätta mej och skriva i några timmar. Eftermiddagen skulle vara tid tillsammans med familjen och kvällarna likaså. När barnen somnat skulle jag sitta med Johan och prata eller så skulle vi kolla på någon film eller så skulle jag skriva och han spela gitarr.

Vi skulle bo i Sverige men några månader under året skulle vi befinna oss utomlands (minst en gång om året i USA).

Johan skulle ha tid för att känna, tänka och fundera på vad han vill göra och jobba med. Barnen skulle inte ha långa dagar på förskolan. Vi skulle ha tid att hänga med familj och vänner.

Hur ser vårt liv ut då?

Vi vaknar på morgonen. Varannan dag är det min tur och varannan dag Johans tur, att ta en joggingrunda.

Idag var det min morgon för barfotajogging längs stranden.

Sen äter vi en lugn och god frukost tillsammans.

Sen skriver jag i några timmar.

Barnen leker och Johan har tid att hänga med dem, läsa, spela gitarr (han måste bara köpa en först) och fundera på vad han vill i framtiden.

Eftermiddagarna har vi tillsammans. I detta land hänger vi oftast vid turkost vatten.

Om kvällarna äter vi god middag, under några veckor nu, tillsammans med fina vänner.

När barnen har somnat sitter vi och pratar, jag och Johan, eller så spelar vi Yatzy, kollar på film eller så skriver jag medan Johan läser eller löser korsord.

Precis så som jag/vi drömt om. Utan gränser för vad våra tankar tror är möjligt.

Och ingenting om; jaha, hur länge varar detta då? Ja, njut nu för sen kommer vardagen igen. Hur blir det när ni kommer hem då?

Inget sånt trams! Ovanstående tvivel och rädslor finns endast om vi låter dem finnas. Nu är nu och nu är bra. Nu är det enda vi kan vara säkra på. Vi vet ingenting om den framtid som kommer, om den ens gör det. Det är bara nu som räknas och så är det alltid. Om vi tänker på framtiden så ser vi den bara så som vi vill ha den. Vi drömmer om den så som vi vill att den ska bli. Punkt.

Och varje gång jag översköljs av rädsla och osäkerhet inför den dröm vi nu försöker förverkliga, upprepar jag gång på gång;

Nothing can be more true.

 

Sen tacksamhet. För nu, för vad som är och för vad vi har.

 

Och till det säger jag som Jon Bon Jovi (min och Annas Gud) sjunger;

 

Amen