Koh Lanta

Sitter på uteplatsen till vårt söta lilla hus som är vårt hem det första två veckorna på Koh Lanta.

Gulligt.

Ett välfungerade internet och därmed lugn i min skrivarsjäl.

Men först ger jag er våra dagar på Phi Phi.

Som jag skrev i förra inlägget så hamnade vi på bargatan bland festande ungdomar. Våra ungar simmade omkring bland poolpartande människor som hade med sej Iphones och högtalare vart än de gick.

Lennon: "Men varför måste dom spela så högt?"

Jag: "De är unga och har kul. Lever livets glada dagar."

Lennon: "Men mamma, du är väl också ung."

Jag: "Jaaaaa, jag är också ung! Tack! Men inte lika ung som dem."

Lennon: "Du är ung även fast du inte har så kul i livet, mamma."

I love den ungen so much att jag går sönder!

Nåväl.

På pooldäcket bland alla festande människor, låg också jag och Sandra, aningen irriterade över att de spelade så hög musik att vi inte lyckades höra vad två av dem pratade om. Vi övervägde att be dem skruva ner musiken alternativt prata högre. Man vill ju veta, liksom. Hur raggas det nu för tiden, till exempel. Att bara höra fragment är ytterst irriterande.

Promenader gick vi, längs trånga gator fulla med folk. Vilopaus ibland.

Överraskande upptäckter. Här, Batmans long tail-båt.

Lunch på piratrestaurang.

Men nä... Phi Phi är inte längre paradiset, som jag en gång tyckte att det var...

Mycket är förstört av oss turister.

En av flera nävar glas vi samlade på stranden en dag.

Visst finns det små glimtar av det fina kvar,

Long Beach bjöd på en härlig dag med snorkling,

trädklättring i skuggan,

snäckplockning och eremitkräftafynd,

och fiskmatning i klart vatten.

Inte heller överbefolkat på den stranden. Skönt!

Jag och min skäggige (läs: heta och snygga) man, firade nio år tillsammans. Ingenting vi trodde då, back in the days, när vi träffades. Närå, då skulle vi minsann ta det kallt och inte känna för mycket eller binda oss eller ditten och datten.

Ganska så sammanbundna idag, dock. Fint, tycker jag <3

Jag fick en cool klänning på dagen,

Johan fick något annat. Jag menar, vi var ju ändå på Phi(pp) Phi(pp) Island ;)

Koh Lanta, alltså. Nu. En dryg timmes båtfärd med inte lika många människor som på förra färjan. På nedre botten var det gungigt och obehagligt. Jag har svårt att släppa tanken på vad som händer om vi sjunker och sitter där under däck...

Men det gick bra även denna gång.

Vi möttes av det svenska som präglar denna ö,

klev av med tunga väskor,

åkte tuk tuk (läs: dödsmaskin),

och landade, förvånansvärt nog, levande på hotellet.

En lunch vid havet och sedan premiärbad i poolen.

Nu kör vi alltså utehäng men lördagsgodis,

och efter middagen slumrar vi in i familjesängen.

Imorrn bitti startar jag upp med strandjogg och rusning ggr 2 upp och ner för backen utanför vår bungalow. I alla fall är det min plan, sen beror det ju alltid på hur skön sängen är at that hour, liksom.

Rusningsbacken.

(Som inte alls ser så dryg ut på bild, märker jag...)

Avslutar denna bildkavalkad med lite korallkärlek.

I love you på ASL (amerikanskt teckenspråk).