Sex och samlevnad på resa.

"Nämen, alltså nu blir det ju dumt, det här."

Johan: "Öööhhhh?"

Jag: "Ja, med min blogg och hur jag skriver."

Johan: "Ehhhh...öööhhh... Va?"

Jag: "Jamen, den har ju blivit som en rapport från resan. Förr var det mer på ett annat sätt, liksom."

Johan: "Eh, ja.. Eller, va?"

Jag: "Men jag känner mej så delad för en sak jag vill skriva om."

Johan: "Va? Vad?"

Jag: "Jamen, sex!!!"

Johan: "Eh, jaha.. Okej...?"

Hur svårt kan det vara att läsa mina tankar, liksom?!?

Närå.

Jag förklarade till slut min tankebana jag rusat fram och tillbaka i under kvällens lopp.

Så här.

Jag älskar att skriva. Älskar! Det är det bästa jag vet. Bästa! Därför startade jag en blogg för några år sedan.

Bloggen började nästan i krönikaform och blev sedan en blandning av rapport från min vardag och inlägg om ämnen jag funderade kring. Ni som följt mej vet.

Det jag inte ville med bloggen var att det endast skulle bli en dagbok. Typ, idag har vi blablablabla. Nä, min tanke har hela tiden varit att bloggen ska vara en plats för mej att skriva om sådant jag upplever, funderar och tänker på. Självklart också som en dokumentation av våra dagar men inte bara.

Jag funderar ofta kring balansen mellan personligt och privat. Vad jag kan dela med mej av och vad jag vill behålla för mej själv. En hårfin gräns. Särskilt när man är en öppen person som jag.

Jag tänker mycket på vad jag skriver om mina pojkar, hur mycket jag lämnar ut dem och vilka bilder jag lägger ut. Jag är inte en av dem som tror att mina barn kommer att avsky mej för att jag har återberättat små episoder ut deras liv och lagt ut dem på bild på nätet, men samtidigt vill jag vara försiktig.

Andra saker jag ibland skriver om, sådant som jag tänker på efter att jag sett eller läst något, kan ibland vara svåra att skriva ärligt kring. En sjukt svår balans eftersom jag vet att både familj, vänner och kollegor läser.

Jag har ibland funderat på att ha två bloggar - en i dagboksform som är mer för dem som vill läsa om våra dagar, där jag visar bilder på pojkarna osv och en som är skriven i krönikaform och tar upp olika ämnen jag funderar kring. Då kan man som läsare välja, liksom. Mamma kanske inte vill läsa detta inlägg, till exempel. Ja, eller vad vet jag förresten....?

Bloggen blir under denna resa väldigt mycket en dagbok och det är såklart meningen också. Jag vill ju kunna gå tillbaka och läsa och titta på bilder från den här tiden. Det är också helt perfekt att våra familjer och vänner kan följa oss, veta hur vi har det utan att jag behöver maila var och en av dem. Det blir enkelt för mej och lättåtkomligt för de som är intresserade.

Men åter nu då, till mina tankar som jag försökte dela med mej av till Johan. Stackarn, han hamnade liksom mitt i mina funderingar, noll bakgrund.

Jo.

Jag har fått några frågor via mail om vissa saker. Frågor från människor jag inte känner men som inspireras av vår resa och nu vill göra samma sak själva. Ofta är det frågor om hotell, flyg, bokningar, hur vi lyckades spara pengar, tjänstledigheter osv. Men på slutet har det kommit frågor av annorlunda slag.

Om äktenskap och samliv på resa.

Och det är nu jag blir sjukt delad. Jag skulle kunna välja att svara var och en individuellt, men faktum är att jag själv tänkt mycket på det de frågar om och jag tror också att många av mina läsare skulle vilja läsa om det. Många - inte alla.

Lugn nu! Jag tänker inte skriva om mitt och Johans sexliv. Deras frågor handlar inte om det.

Uppslag till sådant jag skriver om får jag genom samtal, saker jag läser, ser eller upplever eller som nu, utifrån en fråga eller en kommentar jag får. Ni vet mina texter om avundsjuka, rädsla och så vidare.

Igår låg jag på stranden och läste Mama. Fastande vid denna artikel (who wouldn´t);

Och kom då att tänka på de frågor jag fått om vår resa.

And now, finally, kommer jag till vad det är jag vill ha sagt!

Jo, man undrar hur i helaste friden vi kan resa runt i åtta månader och bo på ställen som oftast bara har ett rum med en säng som vi alla fyra ska dela på, och hur vi då ändå lyckas hålla lågan vid liv. Man tycker som småbarnsförälder att det är svårt nog att få till det hemma, med barnen i egna rum och dörren till sitt och makens stängd och är det inte då förödande för äktenskapet att åka på en sådan här resa? Och vi är ju tillsammans jämt, tröttnar vi inte på varandra?

I samband med att jag fick dessa frågor, läste jag alltså den här artikeln i Mama. Jag kunde verkligen inte låta bli att fnissa lite för mej själv. Jamen, ta det här stycket, till exempel;

"Säga vad man vill om erotiken under småbarnsåren, men den har en tendens att bli lika praktisk som ett paket våtservetter. Allt avancerat faller lätt bort och man byter inte ställning mer än max en gång under resans gång, och föredrar dessutom generellt positioner som är skrämmande lika sovställningar."

Alltså, det är så sjukt roligt skrivet, det här med att positionerna är skrämmande lika sovställningar. Jag tror att många småbarnsföräldrar kan relatera till det. Trött, tröttare, tröttast liksom. I vissa perioder med skrikiga barn där vissa av dem har ett mycket tveksamt sovschema.

Fast frågan är om inte denna mening är roligast. Ja, eller sorgligast, beroende hur man ser på det;

"Det bästa man kan göra som småbarnsförälder är att inse att det kommer att vara en tid av sexuell ökenvandring. Inte så mycket för att tiden är knapp utan för att omständigheterna är fruktansvärt osexiga. Under tiden: se varandra, ge dig själv ett lyxrunk med jämna mellanrum och utveckla andra passioner i livet under några år."

Lyxrunk - hahaha! Vad är det? Vilka fler kategorier finns det? Jag blir sjukt nyfiken. Men mest tänker jag att, nä, vettu vad! En sexuell ökenvandring, så ska det väl inte behöva vara. Om man nu VILL ha sex, vill säga. Det kanske inte är så säkert. Jag kan ju bara prata för mej själv.

Förstår ni min kluvenhet så här långt in i inlägget? Kul och intressant för en del att läsa. För andra, not so much.

Men till frågorna då, som jag fått, och som jag ändå tycker är befogade och intressanta och lite roliga att svara på.

Nä, omständigheterna på en resa med två barn och endast en säng i ett rum är sannerligen inte den bästa grunden för ett passionerat sexliv, men samtidigt tror jag att det inte har någon betydelse. Jag tror att det är precis som i vardagen - allt handlar om vad jag vill och behöver. Omständigheterna kan man inte alltid påverka.

När man läser om småbarnsföräldrar och deras tankar kring sex efter barnen, kommer det ofta upp det här med bristen på egentid, att man är trött och hellre vill sova, att kroppen har förändrats efter graviditeter och en del annat som har med familjelivet att göra.

Jag tror som jag alltid tror om allt, det är bara jag själv, och min partner i detta fall, som kan göra något åt det.

Först måste man ta reda på vad man vill. Vill man ha sex? Hur ofta? På vilket sätt? Und so weiter. Kommer man fram till att man vill det men har olika issues som gör att det inte funkar, då måste man börja fundera på hur man kan eliminera hindrena.

Vi har barn - omöjligt att göra ogjort - men vi vill ha sex - alltså måste vi hitta ett sätt att få till det ändå.

Vi är trötta - men vi vill orka ha sex - hur kan vi få till mer sömn?

Jag känner mej inte bekväm i min kropp - men jag vill göra det - vad behöver jag för att göra det?

Vi har barn som stör - men vi vill ha egentid - hur kan vi lösa det?

Det är samma på vår resa. Vad vill vi? Vad behöver vi? Hur kan vi lösa det?

En resa man gör med bara sin käresta är ju rena guldgruvan av tillfällen ämnade för liggningar (andra än sovställningar), men med barnen nära hela tiden och jämt, är de inte lika gyllene, dom däringa tillfällena, så att säga.

Men vill man, så går det.

På frågan om vi inte tröttnar på varandra, så nä, verkligen inte. Kanske har det att göra med att både jag och Johan har rest mycket innan vi träffades och att vi båda älskar det lika mycket, men faktum är att jag aldrig är så kär i Johan som på resor. Jag älskar känslan av att vara vi, ett team, liksom. Det är han och jag och vi ska lösa sådant som dyker upp. Ni vet, avbokade flygbiljetter, missade plan, jetlag, barn som inte vill äta vad som serveras, barn som hatar sand, barn som tycker att det är för varmt, packning som inte får plats, språkförbistringar osv osv osv. Men känslan när vi fixar det, när saker och ting blir bra och när allt plötsligt rullar smidigt, den är mäktig. Jag känner mej stark och stolt. Oslagbart att känna så!

Visst, visst, absolut blir vi irriterade på varandra och har en hel del diskussioner i inte jättetrevlig ton, men så är det ju hemma också. Men även om det kan vara jobbigt ibland, särskilt om vi är inne i en period med många funderingar och lite längtan efter nära och kära, så tror jag att det vi upplever och tar oss igenom här borta, bara stärker oss. Det definierar vi-känslan mycket tydligare och den är verkligen mäktig. Jag och Johan och våra två pojkar. VI <3 Det är så fint, tycker jag och jag känner oerhörd stolthet över att vara en del av en sådan härlig familj.

Ja, ni...

Det blev ett långt inlägg och det är alltså svaren jag ger på frågorna jag fått. Inte närmare än så, så för er som suttit med andan i halsen, ni kan andas ut nu.

Förresten, jag fick just en idé!

Kanske skulle jag skriva in till något magasin som har en sexspalt och höra om de behöver min expertis. Så sjuuuukt kul det skulle vara!

Fast nä, nja... Nä... Jag vill skriva en bok istället.

So....

Med rädsla för vad folk ska tycka, publicerar jag nu detta inlägg. Mest eftersom jag tycker att sex och samlevnad (är det inte ett gräsligt ord, samlevnad, lite förlegat så där...?) är ett roligt och intressant ämne att diskutera men också för att en av mina punkter inför ett lyckligt 2014 var att strunta i vad andra tycker och för att en annan punkt var att bli modigare.

Check och check på den listan.

Avslutar så med ett lugnande besked - min man är vidtalad och har dessutom korrläst och godkänt.

Tack då. Ja, för ordet, menar jag.