Nog nu.

Så här.

Jag var sjukare än jag trodde. Alltså, jag fattade ju att jag var sjuk och att antibiotikan inte funkade. Men det som skett de två sista dagarna får mej att börja gråta bara jag tänker på det.

Jag tänker inte vara så detaljerad. Förmodligen hoppar ni alla av denna resa då. Men jag vet att ni är många som undrar hur jag mår, så därför ska jag ger er en statusuppdatering.

Men först.

Tusen tack för omtanke och kärlek! Ni har verkligen brytt er med era hälsningar och tankar via nätet och mobiler. Sånt värmer, hjälper och ger styrka.

Diagnos 1: Körtelfeber

Har haft detta otäcka under min tonår och var väldigt sjukt länge. Det är ytterst ovanligt att få det igen. Men jag fick det. Yay, för mej!

Diagnos 2: Halsfluss

Ni vet, streptokocker i halsen.

Diagnos 3: Halsböld

En ovanlig följdsjukdom efter halsfluss. 1 av 100 drabbas. Yay, igen!

Denna sistnämna äckelgrej som jag, en av hundra, drabbades av, är det vidrigaste och värsta jag någonsin varit med om. Det gör så sjukt ont att det knappt går att beskriva. Jag har inte kunnat prata, inte kunnat svälja, inte kunnat vrida på huvudet och inte kunnat gapa, inte kunnat sova, inte kunnat....alltså, I could go on!

Igår blev jag inlagd på sjukhuset. Fick ytterligare en spruta, antibiotika och smärtstillande. Där låg jag länge och efter flera timmar kom June (lycka!) och till sist en specialist in till mej. Den sistnämnda förklarade så hur min framtida timme skulle se ut. Jag ville bara dö. DÖ! Önskade av hela mitt hjärta att jag inte förstod hans engelska. Att det han sa faktiskt inte var vad han sa. Men när jag såg Junes blick, fattade jag att jag fattade.

And then.

Varböldstömning. UTAN bedövning dessutom. Man kan googla om man är nyfiken. Tips från coachen: Var inte nyfiken.

De ville behålla mej på sjukhuset eftersom de nästa dag skulle tömma bölden på ytterligare skit. Men jag ville åka hem och komma tillbaka dagen efter istället. Så blev det. Läkaren skrev ut smärtstillande, Vicodin. Ni vet, ni som sett Dr House på teve, vad det är för något. En stark drog och guuuuud, vad jag hade kunnat tömma hela flaskan på plats.

Väl hemma skulle jag försöka få i mej lite vätska. Det var ett av kraven för att få komma hem under natten. Där stod jag, vid diskhon och skulle pina i mej några droppar. Plötsligt känner jag hur något exploderar i min mun. Jag öppnar den förstås och ut kommer resterande gegga, som inte läkaren fick ut.

Smaken, mina vänner. Den kanske ni också kan googla. Finns säkert härliga historier om spruckna varbölder där.

Efter kräkande, spottande och gurglande är det som om jag går in i paradiset. Halsen blir fri. Trycket mot örat försvinner. Jag kan vrida huvudet och gapa igen.

Den befrielsen! Den går inte att beskriva.

Idag har jag varit tillbaka hos läkaren. Han skulle som sagt tömma, men det var redan tomt. Dock är jag blå, lila, gul och röd i munnen så nu måste jag kolla upp det hela tiden så att det inte blir infektion. Jag äter fortfarande antibiotika och måste göra så en vecka till.

Men förutom ömhet och aningen värk i halsen samt trötthet, mår jag bra. Jag lever igen.

Så efter en vecka av rosa vätskor,

in och ut på sjukhus,

kunde jag idag sitta vid poolen en stund och njuta av utsikten.

Jag kunde följa med ut på lunch och sedan sitta i skuggan och se när barnen sprang som galningar i parken.

Glass i skuggan som smälte på två sekunder och blev dryck. Gott i halsen.

Äntligen kan jag hänga med mina fina killar igen. Så ledsen att jag missade Halloween. De har varit så uppspelta över att få vara med om detta här i USA. Blev alldeles varm i hjärtat när Johan berättade hur våra modiga killar hade knackat på dörrarna i grannskapet och fnissat fram; trick or treat?

Otäcka grabbar på väg ut.

Tillbaka med hinkarna överfulla. Och det var bara EN gata upp och ner!

Nöjda och glada killar. Huvudsaken!

Både Lennon och Vince har varit superbra den här veckan. Fattat att jag verkligen inte mått som vanligt. Men sen har de ju den finaste pappan i världen också, som funnits där och hittat på skojiga saker för att avleda. Det har nog varit lika jobbigt för honom. Att finnas där, fixa allt och samtidigt oroa sej för mej. Han har varit fantastisk!

Och June! Utan June, vet jag inte. Någon att hålla i handen under, och jag citerar; "A horrible procedure!" är värt allt. Någon som styr upp när man själv inte får fram ett ord med sin böldiga hals. Någon som köper flytande mat utan att jag ens behöver be om det. Någon som tar med min familj ut så att de får ha roligt. Kärlek <3

Usch, nu hoppas jag att det vänder. Knappt att jag vågar hoppas, dock. Har ju trott flera gånger på en vändning men istället fått det värre.

Håll era tummar och fortsätt skicka energi! Det här ska gå vägen.

Kvar att göra: Fixa med försäkringsbolaget. Krångel! Men allt ordnar sej i alla fall. Så sjukt glad och tacksam att vi betalade en förmögenhet för försäkringar innan vi åkte.

Trevlig helg, alla fina! Och tack igen för er omtanke <3