Jag och trafik.

Miami idag. Thailands ambassad. Visumfix.

Om vi hade GPS?

Nope.

Om det var lätt stressande att risken att köra vilse var överhängande.

Yep.

Om det var trafikstockning?

Fem filer stod stilla. 5. Filer. Stod. Stilla!!!

Lennon: "Men alltså, mamma! Hur kan du inte hitta i USA när du har bott här?"

Enkelt svar.

Kartläsning, lokalsinne, stresstålighet i trafik (stresstålighet i alla situationer där något tar längre tid än väntat, faktiskt), tålamod att läsa skyltar och säkert en massa annat som gör att man är en bra hittare på okänd (eller känd mark också, för min del) är inte mina starka sidor. Och svagare har de blivit i och med mitt äktenskap med en man som har allt ovanstående i oerhörda kvantiteter.

Jag: "Nu då, Johan?!?! Nu då?!?! Vänster eller höger?!? Vart?!?! Ska jag byta fil?!?!"

Johan: "Men lugn! Blir du verkligen så stressad att du inte minns att vi på hitvägen svängde höger här och att det då rimligtvis betyder att vi måste svänga vänster på vägen hem."

Fast please! Sannolikheten att jag ska minnas det. Nä, förresten, sannolikheten att jag ska fatta meningen ovan med trettio filer och miljoner bilar runt omkring mej är lika med noll. Det är ju orimligt!

Men fram kom vi. Tillbaka hem också. Och visum verkar vi få. Synd bara att jag måste åka tillbaka på fredag och armsvettas mej igenom fredagstrafiken för att hämta upp passen med de bifogade visumen.

Och nej, det blir inte bättre av att Johan kör. Då svämmar kontrollbehovet över för mej. Att sitta som passagerare är ännu en av mina svagheter. Sitter jag bredvid, blir jag min pappa och min bror upphöjt i två.

"Trean? Ska du köra på trean? Här?!?"

"Femman, förslagsvis."

"Högerfilen? Really?!?!"

Några axplock, bara.

Dessutom gillar jag att köra bil. När det flyter och alla medtrafikanter sköter sej, vill säga.

(Tänk att jag är gift. Det är ju helt amazing, faktiskt. Att någon står ut.)

Oh, well.

Den hära,

kommer förmodligen också behöva träffa en partner med en ängels tålamod. Alltid är det något speciellt med honom. Nu har han plötsligt slutat att använda skor. Detta medföljer isparkande av tår och därmed en hel del, "mamma, bär mej". Man får bita ihop, om jag säger så.

Men jag tänker ändå att det nog är bra på nåt vis. Att han är som han är. Jag hoppas att det gagnar honom i livet. Och dessutom känns det tryggt att veta att mina gener förs vidare. Jag får helt enkelt fortsätta smaka min egen bittra medicin.

Tur för ´an att han är söt. Annars vette tusan...

Jag vill till sist tillägga, för att framställa mej i bättre dager efter detta inlägg, att jag lugnt och fint just kört motorvägen för att hämta June på flygplatsen. Inga "men what the fuck" eller "alltså, det är helt sjukt hur vissa människor kan få ha körkort". Nä, en lugn och samlad körning fram och tillbaka.

Nu måste jag sova. Det gjorde jag nämligen inte särskilt mycket inatt. Hatar att jag vet att det är fullmåne. Då får jag för mej att den påverkar mej och att jag kommer sova dåligt och japp, så ligger jag där och vrider mej. Inatt klockan 01.00 låg jag och tänkte på mitt senaste blogginlägg och kom på att jag missat att skriva en mening. Såklart var jag tvungen att stiga upp, starta datorn och lägga till det som saknades. Sen gick jag och la mej igen. Försökte väcka Johan för att få sällskap. Dock vaknade bara hunden och började skälla. Man känner sej åtråvärd, minsann.

Äej, nu slutar jag skriva. Sista stycket - snark.

Ledsen för det.

Hej så länge!