Asså, Gud!!!

Kan knappt skriva. Händer darrar. Mage pirrar.

Och någon sömn lär det ju inte bli tal om inatt. Spänd som en fiolsträng är en underdrift. Synd att man inte kan ägna sej åt andra nattliga aktiviteter. För det kan man inte, va?!? Hos svärföräldrarna?

Nä, det kan man nog inte.

(Ja, det kanske var olämpligt skrivet men jag skyller allt på resfebern. Although, anar jag att jag inte lurar någon.)

Jag har tusen tankar, ord och känslor att skriva ner. Men jag kan bara inte. Det är för fullt av allt i huvud, kropp och hjärta. Jag bubblar snart över.

De sista veckorna har varit galna av så mycket - packning, städning, skratt, glädje, tårar, kärlek, fixande, samtal, avslutningar, hejdåkramar, hejdåpussar, hejdåluncher, hejdåkopparte, hejdåbubbelvin och tusen saker därtill. Ni skulle inte fatta ett smack av vad jag försökte förmedla.

Så.

Från världens finaste familjer och vänner, åker vi nu över Atlanten. Fulla av förväntan och spänning.  En stor och betydelsefull resa på många sätt.

GALET!!!

Packade och klara.

Det som är glömt är glömt.

Nu.

Bara en sak kvar att göra.

Ringa min vän Ulli, the flygvärdinna.

"Ja, jag lyfter och landar flera gånger varje dag." "Nej, jag är aldrig rädd." "Ja, piloterna hör direkt om det är något fel på planet." " Nej, det är inte farligt att flyga när det regnar." "Ja, turbulens är normalt och nej, det är inte farligt."

Hon brukar tröttna efter tredje upprepningen av ovanstående meningar. Men för mej har denna ritual kommit att bli mycket viktig och den har blivit en slags trygghet innan avfärd. Anar att Ulli inte känner detsamma men det tar jag ingen som helst hänsyn till.

So.

Vi hörs snart, då. Från andra sidan dammen!

Holy...

Alltså, for real - HOLY!!!!!