Oh, my!

Om exakt en vecka, sitter vi på ett flygplan som ska ta oss till Island för byte till annat plan som sedan flyger oss över Atlanten.

Gud!!!!!!

Om en liten vecka. Så svårt att fatta.

Denna helg avslutar jag med huvudvärken from hell. Den sitter som ett band runt panna och nacke. Kan bero på följande:

- Viktiga dagar på jobbet under torsdagen och fredagen. Mycket planering och spänning bakom dessa dagar. Skön känsla när det blev bättre än förväntat.

- Packning och organisering kring denna. Den väskan dit, den lådan hit, den väskan dit, den lådan till grannen, den väskan till svärföräldrarna, den bilen till mamma och pappa osv tills vi landade hos svägerskan med familj och upptäckte att jag inte packat en endaste lite byxa till mej själv att bära sista veckan på jobbet.

- Städning. Gud, man kan städa allt i flera timmar. En torkad list blir ju dammig direkt någon passerar den. Suck... Och alla skåp och lådor sen. Badrum också. Kyl och frys. Jag ville helst bränna en del av reskassan på städtjänster. Men maken sa nej och då fick han bestämma. Fint gjort av mej. Hör ju inte till vanligheterna. Att han får bestämma, menar jag. Fast det fattade ni ju. Tyvärr, kanske jag borde tillägga. Ja, det faktum att det är på det viset och att ni fattade det utan mitt förtydligande.

- Fortsatt försäljning samt givande av saker och kläder.

- Planering inför avfärd. Jag kan förresten meddela att reseförsäkring för en familj på resande fot under ett halvår är dyrt. Mycket dyrt till och med.

- Sist, men absolut inte minst, utan förmodligen den största boven i huvudvärksdramat - överlämning av nycklar till våra hyresgäster.

Jag började alla mina meningar på samma sätt;

Jag: Sen när VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Hyresgästerna: Ja...?

Jag: När VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Hyresgästerna: Ja, det blir ju bra.

Jag: Ja, alltså när VI kommer hem till VÅRT hus. Då...

Som tur var hade jag förutspått mitt labila hejdå-beteende och fixat en välkommengåva. Hoppas att det vägde upp för mitt inpinkande av revir.

Med tårar i ögonen slängde jag mej runt den kvinnliga hyresgästens hals och hulkade fram något om att de skulle ta hand om vårt hus och att det här var ju jobbigare än väntat. Så här i efterhand kan jag väl känna att det var aningen överdrivet men nu kan de i alla fall inte glömma att det är VÅRT hus.

Nu sitter jag i köket hos svägerska med en kopp te. Har kramat några fina vänner hejdå med ännu fler tårar i ögonen. Alltså, labiliteten! Johan däremot är hård och kall som sten. Tittar på mej och skakar på huvudet. Verkar inte ha några som helst band till vårt fina, trygga och underbara hus. Rycker bara på axlarna och vinkar glatt till de nyinflyttade. Skönt, tycker jag! That´s why I love him. Trygg, lugn, inte så sjåpig och ältig som en annan.

Så.

Kanske kan man inte tro det, med tanke på mitt sjåpande, men...

...vi lever vår dröm nu! Jag känner sådan glädje och förväntan inför denna resa att jag snart spricker av alla känslor. Älskar, älskar, älskar innan-resan-känslan! Oslagbar!

Finaste huset, hejdå! Vi ses lagom till ljuset återvänder och utemöblerna åter ska plockas fram.

And now, middag för åtta. Känner att jag vill kompensera för inflyttandet med världens argaste och envisaste treåring.

Vince igår kväll och imorse: Jag vill inte äta frukost. Lennon och Axel måste vänta på mej. Jag tänker inte borsta tänderna. Aldrig i mitt liv vill jag somna. Jag tänker inte lyssna. Neeeeeeeej! Mammaaaaaaaaaaaaaa!

Und so weiter.

Man ba, ja hej, här tänkte vi alltså bo i en vecka. Kan det kännas okej....?

Tur att familjen Larsson är de finaste i världen <3