Vad vi gör och känner.

Skett sedan sist;

Lennon spelade fotboll förra lördagen. Mot tre olika lag. Det är verkligen superkul att titta när han kämpar och springer fort, fort efter bollen som han 99 gånger av 100 är ganska så långt ifrån. Ibland råkar bollen rulla till honom och då utbrister han; "Asså, shit Liam, såg du?!?" Alla regler har han nog inte förstått, likt några andra av hans lagkamrater, men de har kul och de kämpar och de vill. Underbart, tycker jag!

Då är det väl själva faaaaaaaaan! Att vissa lagledare har toppat sina lag och står där på sidan av planen och gastar som om det vore män de coachade. "Håll linjen, gubbar!" "Positionerna!" "Hemåt, hemåt. Backa bakåt, backa bakåt!" Hata är ett starkt ord, men nu använder jag det. Nej, jag hatar inte vissa lagledare, men jag haaaatar sättet de "guidar" barnen på. 6 år! Barnen är 6 år! Vad är det för trams att toppa lag i den åldern? Va? Va?!? Vaaaaa?!?!?!? Alltså, jag blir upprörd bara av att skriva om det. Så nu slutar jag med det.

Min spelare, han är söt han!

På jobbet är det mycket att göra. Det gillar jag. Dessutom har jag finfina kollegor! Gissa om jag blev överraskad när en av dem gav mej den coolaste sjalen ever seen!

Jag blev verkligen glad och rörd. Så fint gjort. Och vad är sedan oddsen, att min underbara svägerska, även hon, virkat en precis likadan till mej? Som hejdåpresent. Samma färg och samma storlek på virknål (heter det så...?). Det är så fint att jag vill gråta.

September nu. Sista hela månaden vi är hemma i Sverige detta år. Och det är fortfarande sommar.

Vi njuuuuter!

Och hänger i de romerska ringarna.

Längd, hoppar vi också.

Sen rensar vi. Oändligt med saker hittar vi. En del säljer vi på loppis.

Eller massor, menar jag. Vi säljer massor på loppis. Eller ger bort.

Vissa saker vi hittar är så oändligt sorgliga. Då gråter jag.

Jag hittar så många fina minnen.

Heta minnen.

Och sorgliga igen. Jesusgud, när tar dom slut, dom sorgliga korten på mej?!?

Minne från en svunnen tid. Those were sannerligen the days. Inga rynkor, inga ansvar. Bara kyssar och sena kvällar med oändligt med saker att berätta för varandra.

Det är svårt att få någonting gjort när man fastnar i gamla bilder all the time.

Huset är invaderat av kartonger. Vissa är fulla med lintottiga barn.

Det känns helt sjukt att packa alla saker. Vinterkläder, till exempel. Vi packar inte upp dem, utan låter dem ligga kvar i kartonger och forslar dem sedan till svärföräldrarna. Vi behöver dem ju inte. På mycket, mycket länge. Galet!

Mellan rensandet och packandet, tar jag min sjal på mej och träffar härliga vänner på ett glas, somewhere nice.

Och så springer jag. Springer för kung och fosterland. Eller det var ju en överdriven överdrift. Jag springer för att koppla av och koppla bort. Ibland springer jag ner till vattnet och gör jobbiga tabataövningar på bryggan. Då känns det härligt, härligt. Det känns härligt att vi bor så fint, att det fortfarande är varmt och att jag får så ont i magmusklerna att det nästan känns som om jag har ett sexpack. Fast det har jag inte.

Än...

Dagarna som går;

Vi packar. Vi rensar. Vi säljer. Vi skänker. Vi jobbar. Jag springer. Och dricker vin. Barnen hoppar längd och spelar UNO. Äter, gör vi ju förstås också. Men vi städar inte så ofta längre. Det är för rörigt och för tomt på hundhår...

Allt känns spännande och pirrigt. Härligt och lite nervöst. Vi känner glädje och sorg.

Allt i en salig blandning.

Och ikväll planerar vi inför vår fest om två veckor. Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur tacksam och lycklig jag är över att femtio härliga, underbara och fina vänner kommer till oss för att säga hejdå och lycklig resa på det roligaste sättet man kan tänka sej - a big, fat American party!

Så nu måste jag göra det. Planera.

Snart hörs vi igen. Jag måste sluta blogga endast en gång i decenniet!