Back in the days.

Ja, hej.

Förmodligen är detta det mest bedrövliga inlägg som någonsin kommer att publiceras på denna blogg. Men jag kan bara inte låta bli. På riktigt, ni måste få se det här! Jag kan inte låta er leva i ovisshet om hur det en gång såg ut. Eller rättare sagt, hur jag en gång såg ut. Eller mer, hur jag flera gånger såg ut.

Och det är tillåtet att skratta. Så där rått och skadeglatt. Ni får det. Jag tar det inte personligt. Även om det är vad detta är. Personligt. Men jag kan inte, på riktigt, låta mej själv bli förorättad av de skratt som kommer att utlösas efter denna bildkavalkad.

So...

Håll tillgodo!

Alltså, det började inte så bra för mej. Jag kan inte för mitt liv förstå att min mamma fortfarande tycker att jag var den sötaste bebisen ever born. Förskräckligt! En gång tippade jag framåt och då satt pottan fast. Och det kan man ju förstå.

Men det blev bättre. Och nu kan ni bara åååhhhhha, för det här är gulligt.

Första skoldagen. Jag och katten Viola Linnea. (Fast vi var tvungna att ta bort namnet Viola på katten, för min bror Jonas kunde inte uttala det. Och det är riktigt roligt att det är just vad hans dotter nu heter, Viola.)

Mmmm, okej.

Yngre skoltiden - ganska så söt. Äldre skoltiden - not so söt. Varför? Varför sa min mamma att jag passade bra i kort hår?

I åttonde klass gick jag ut så här.

Sen tog jag studenten. Skulle gå på bal. Jag hade länge planerat min klänning. Ville absolut inte ha någon gräddbakelse till kreation och heller inte någon vanlig plain. Närå, jag hade någonting helt annat in mind. Och det är ju vansinnigt tur att jag inte valde en karriär inom design. Eller inom frisörbranschen heller, för den delen. Otroligt nog, var det med stor stolthet jag skred in på balen i denna utstyrsel.

Vi går raskt vidare till min första flytt till USA. Detta kort är väl inte så illa. Förutom att jag kanske låg lite väl länge i solen allt som oftast. Och jag hade ju en väldans fin mage, måste jag säga.

Glasögonen under denna tid var dock ett unfortunate val av mej.

Huvudbonaden också, som jag flitigt använde några år senare. Och igen - brännan! Alltså!

Sen började jag på teckenspråkslinjen. Och vad som hände där, förtäljer visserligen historien, men inte på denna blogg. Visst, Cissi?!?

Herre, hur kunde det bli så här?!? (det är inte snus, jag larvar mej, men ändå)

Som sagt, vad hände i Härnösand? Egentligen!

Och nu, mina vänner! Nu kommer det värsta kortet taget på mej, under alla tider och förhoppningsvis för all framtid! En vän skrämde mej i tvättstugan. Och nej, jag är inte gravid. Och ja, jag hade en väldigt kort lugg.

Sen flyttade jag till Örebro. Sparade tack och lov ut både lugg och hår. I början av min vistelse i Örebro fick en av mina finaste vänner, numera också svägerska, sitt första barn. Då såg jag ut så här. Lite mörkare på huvudet, lite blekare i ansiktet och lite rundare i kroppen.

Jag och Alma.

Sen åkte jag tillbaka till USA. Från den tiden har jag bilder som jag fortfarande har svårt att titta på. Inte på grund av hur jag såg ut, utan på grund av hur mörkt mitt liv var at that time. Därför publicerar jag bara ett foto från den vistelsen. Som jag såg ut utanpå under Halloween, så kände jag mej inuti.

Men livet vände. Jag träffade Johan. Jag blev lycklig. Och vi blev hundägare.

Till den sötaste Geishan i världen.

Ett år senare kom vår förstfödde. Så rund, så söt och helt underbar <3

Första julkortet.

And the rest is history.

Fast vet ni? Förmodligen kommer jag om ytterligare tio år (guuud, då är jag närmare 50 än 40!!!), se tillbaka på denna blogg och förfasas över hur jag såg ut sommaren år 2013.

Så här.

Med förhoppning om att min make då inte utbrister;

"Jag är så glad över att vi inte träffades tidigare!"¨