Resan

Alltså, vår resa börjar närma sej. Sannerligen.

Huset är uthyrt. Alla biljetter är köpta. Nytt pass till mej är fixat. Fritidsplats är uppsagd. På jobbet planerar jag för mitt bortavarande. Und so weiter.

Idag fick jag ett sms av maken som drömde sej bort...

Pirrade allt till i magen.

Reserutten och datum är som sagt satta.

6 oktober flyger vi till Washington DC. Där pluggade jag under ett par år innan jag träffade Johan. Vi kommer att hänga med Elissa, the roomie :) och hennes man under fyra dagar. Längtar efter att få visa Johan alla ställen jag hängde på. Alla hak. Alla salsaklubbar. Nåja, några av dem åtminstone. Nu har jag ju två avkommor att tänka på. Kanske inte alla ställen passar sej. Harkel.

9 oktober flyger vi till Fort Lauderdale. Där hämtar vi upp vår hyrbil och styr den mot June. Hos henne stannar vi i tre månader.

1 januari flyger vi till Phuket. Där kommer vi att boka hotell för en vecka. Vart vi tar vägen efter det, får vi se. Det beror på barnen och hur vi känner. Vi stannar i Thailand i tre månader. Vi hoppas såklart på besök från vännerna next door.

25 mars flyger vi till Dubai. Där träffar vi finfina vänner under en vecka.

31 mars flyger vi så hemåt (är planen iaf...).

Det är inte klokt. Alls! Jag har nog inte fattat än. Att vi ska göra det här. Jag, Johan, Lennon och Vince. Oh, my God! Liksom...

Så nu packar vi.

Denna resa är ett vägskäl i livet för oss. På många sätt. Det är bland annat ett sätt för oss att få tid över till att fundera på hur vi vill leva. Ta reda på vad som är viktigt för oss.

Ta till exempel det här med alla saker vi äger och har. Mycket av det som bara finns. Ligger där i förrådet eller i nåt skåp. Och så köper vi ändå nytt. Inte för att vi behöver utan för att det ju känns lite fräscht med en ny kruka, en tekopp (jag köper skrämmande många), ett par jeans, en legobyggsats, nya kuddar till soffan and u name it. Nu vill vi stanna upp och fundera - vad behöver vi? Egentligen.

Vi rensar nu ut i alla rum, i alla lådor, i alla förråd och i alla garderober. Det vi inte behöver säljer vi på loppis eller skänker till välgörenhet. Det som är skräp, som inte längre kan användas till något, kastar vi. Vi gör detta urskiljningslöst. På riktigt, alltså!

Behöver vi alla dessa glas?

Nej!

Okej, då säljer vi eller ger bort.

Behöver barnen alla dessa leksaker?

Nej!

Då säljer vi eller ger bort.

Behöver vi alla dessa kläder?

Nej!

Och ja, ni fattar.

Det är oerhört skönt. Men samtidigt känns det konstigt. Jag får den där känslan - men tänk om... Tänk om jag någon gång behöver den här fleecetröjan.

Men så tänker jag i några sekunder. Jag har inte använt den på två år. What makes me think att jag ska göra det inom närmaste framtid?

Nä, bort!

Den som har minst saker när den dör, vinner! Det skulle vara en bra tävling. Det är bra av humana skäl (detta överflöd som vi i västvärlden har), det är bra för miljön och det är bra för plånboken. Win. Win. Win.

Och ja, jag är asdryg!

Men kolla den här länken! Kan man annat än hålla med?

Less is more

Allt detta rensande gör mej lättad och glad. För varje grej jag packar ner i loppislådan, känns det skönare. Och det ska blir sjukt spännande och intressant att se hur jag känner när vi återvänder hem och möts av ett hus inte lika fyllt av alla ägodelar. Kommer vi att ångra oss. Eller kommer vi att ha hittat ett nytt sätt att leva på?

Nog med det pretentiösa.

Nu till barnen.

Det är ju så söta att man smäller av.

Den stora hyser delade känslor för fritids. Spännande och läskigt på samma gång. Han vill gå dit fast ändå inte. Många barn är ju så stora. Gud, min 6-åring. Jag önskar att jag kunde stå där som en sköld och väsa åt de som är mindre snälla att om de inte passar sej så... Nä, det är klart att jag inte önskar. Han måste ju rustas inför framtiden. Fast en liten bit av mej kommer alltid att vilja skydda, in absurdum.

Den lilla är glad och arg och trött och pigg och ledsen och busig och allt allt allt annat. Rolig, för det mesta.

- Mamma, vem bestämde att jag skulle heta Vince?

- Det var jag som kom på det.

- Jag skulle egentligen vilja heta Glitter.

Jahapp, men då vet man iallafall. Hur han känner, liksom :)

Förra veckan lärde han sej att cykla.

Och jag vet inte vad jag ska tycka, jag. Jomen, det är ju kul för honom. Men varför tänker ingen på mej?!? Här står jag utan någon bebis alls. Nu har jag ju bara stora barn. Nä, det är simpelt, kan jag tycka.

Men så duktigt av honom. Visst?!?

Och jag har ju annat att göra än att sörja mina snart utflugna barn. Jag har nämligen en fest att planera. Innan vi drar har vi ju många vänner att krama! Vänner vi ofta hänger med här hemma som vi nu kommer att längta ihjäl oss efter.

Så vi skickade sådana här till dem...

...och...

...för...

Mycket är så spännande nu.

Och det är skönt. För jag vill glömma det onda. Det som fortfarande ligger som en klump i min mage och som känns värre varje gång jag parkerar på vår uppfart och vet att när jag går ur bilen, så är det ingen svart hund som kommer rusande mot mej...