Så var det klippt.

En av de finaste människor jag känner, fyllde igår 6 år. Vår stora unge är så mycket kärlek. Han har det största hjärtat och jag känner nog ingen som är så empatisk som han.

Så sjukt fin, härlig och underbar. Vår Lennon <3

Ännu en helg med festligheter. Mor- och farföräldrar, kusiner och kompisar i en härlig blandning. På söndagsmorgonen sjöng vi för honom. Sen fick han det han gillar allra mest - pannkakor till frukost.

Såklart amerikanska sådana.

Lillebrorsan...eehhh förlåt, jag menar förstås Superman, var nöjd, även han.

Efter helgen, en nöjd och glad 6-åring. Nåväl, iallafall en nöjd 6-åring. 

Fast han var glad. För det mesta. När han slapp säga cheese ungefär 139 gånger för att mamman ville föreviga sin fina 6-åring. Som ni ser ovan tröttnade han efter tionde gången.

Sen då?

Jo.

Ganska länge har jag tänkt att jag måste klippa mina grabbar. Och med klippa menar jag ta bort det slitna men låta dom se så där härligt busiga ut med halvlångt hår. Med klippa menar jag inte; klippa kort för att de lite äldre killarna på Lennons skola säger till honom att han ser ut som en tjej.

Vi gick till frisören. 

Lennon fick börja. När jag tyckte att han var färdig, tittade han på mej och sa lugnt men väldigt tydligt;

- Nej, mamma... Jag vill klippa bort allt. Jag vill ha kort hår.

För han ville inte se ut som, och jag citerar; "nån i Madicken". Och nej, det var väl heller inte riktigt vad jag hade tänkt.

Eftersom han nu var så bestämd, tog jag ett djupt andetag, tittade på frisören och nickade mitt godkännande. Och vips, så var allt borta. Fin rakt igenom och ett genast ett par år äldre.

Så tittade han sej i spegeln. Sen på mej.

"Mamma, nu kan dom iallafall inte reta mej för att jag ser ut som en tjej."

Om jag säger så här; jag har skrikit i många kuddar efter den kommentaren. Klart jag misstänkte att det var därför han vill klippa av sej håret, men att det var den enda orsaken trodde jag faktiskt inte. Fast vad gör man, liksom? Detta är ju ingenting mot vad man läser om, hur utsatta många barn är. Det som gör mej så fruktansvärt arg och ledsen är det faktum att barn som är elaka mot andra barn, inte själva rår för det. De bemöter väl bara så som de själva blir bemötta. Helvete, alltså! Det börjar ju med oss vuxna! Hur är jag? Vad förmedlar jag? Hur pratar jag till människor omkring mej? Hur lär jag mina barn att bemöta andra? Again, det här med motherhood, I don´t know. På riktig. Så jävla ogenomtänkt av mej. Hur ska jag någonsin kunna övertyga mina barn om att hur illa de än blir bemötta, så ska de vända andra kinden till. Tänka att den som är elak förmodligen bara behöver lite godhet. För jag tror på riktigt; 

Hat kan inte besegras med hat. Bara kärlek kan övervinna det. 

Men jag tappar hoppet. Särskilt när jag lämnar på skolgården och ett gäng ettor, och jag betonar 1:or, ropar åt mej när jag är på väg till bilen:

"Öh! Du där! Tjejen! Du! Vart ska du?"

När jag då vänder mej om, lägger några killar händerna på sina skrev och juckar mot mej.

Kan ni fatta?!? Det är ju helt jävla sjukt! Respekten, liksom. Where did it go? Jag hoppas vid min Gud (i mitt fall, mer Lucifer), att om mina söner gör något sådant, att den vuxna direkt låter dem veta hur illa det är och att de sedan skäms ögonen ur sej. I mitt fall var det två killar som vred generat på sej när jag gick närmare och frågade vad det betydde, det de gjorde. Men tre av dem fortsatte. Jag ville bara gråta. Det var vad jag ville göra. Gråta. För mänskligheten.

Överdrivet? Maybe. Men så kände jag.

Nu orkar jag dock inte vara så här dyster. Mina stora unge är klippt och superfin och han är i övrigt inte utsatt på skolan.

Låt mej istället skriva om hur bra det till slut blev, det här med klipperiet.

Lennon var alltså färdigklippt, med orange färg och allt.

Vince: Jaaaa! Jag vill också se ut som Lennon!

Jag lite försiktigt: Men du kanske bara vill klippa lite. Så har du fortfarande långt hår.

Vince: Neeeeeeej!!!!

Jag: Sssscccchhhh... Inte det, nej. Okej, men då vill du alltså ha som Lennon?

Vince: Jaaaaaa!!!

Jag och Johan stod förvånade och såg på när ungen satt stilla i stolen och log. Vi som innan ba, köper du en klubba så mutar jag med en leksak efteråt.

Full av överraskningar, denna unge.

(gud, kolla allt hår som fallit!!!)

Resultatet.

En nöjdare unge får man leta efter.

Vince: Ingen känner igen mej nu! Ingen! Ha!

Ungen alltså! "It´s my way or the highway". Men äpplet faller ju som bekant inte långt ifrån trädet. I detta fall, faller det knappt alls. Från mej.

Men bara han är god. Och kärleksfull. Då får han vara hur jävla envis han vill. 

Senare inne på en butik fick jag gnugga mej i ögonen några gånger. Är det verkligen mina korthåriga ungar?!? Fast det är klart att det är, vilken annan har en med mantel, liksom...?

Lennons fina kompisar till mej när alla barn var ute och cyklade:

"Shit, Kicki! Vad coola dom är, Vince och Lennon!"

Jag återfick lite av min tro på mänskligheten.

Nähä. Annat nu.

Snart hörrni! Snart tar vi våra coola grabbar och åker långt bort. Ganska så länge. Denna helg var vår sista i huset på många månader. Vi skålade för det. I bubbel. Och ja, kanske har vi överdrivit det här med amerikanska temat en aning. Men snart är flaggorna slut :)

Söndag och packning. Så här tomt och ödsligt börjar det bli hemma.

Ja...

Många känslor på en och samma gång (och jag avskyr att jag får den där satans låten av Per Gessle på huvudet varje gång jag tänker på alla blandade känslor). 

Ikväll - mer packning och fler känslor.

För här kommer alla känslorna på en å samma gång, ja här kommer alla känslorna på en å samma gåååååång.

Faaaaaan! Måste spela Bon Jovi!

Hej så länge då.