Jag, Johan och Lennon tog våra bilder på en minut. Tillsammans.
Vince däremot, he had his own agenda. As usual.
Till sist;
Jag: "Really, I don´t care how he looks in the picture. Just use the one that´s suitable for a Visa.
Lady in store: "I´ll try another one. He looks so grumpy!"
Jag: "What?!? Really? Nooooooo ;)!"
Men efter tusen knäpp orkade ingen av oss mer. Det fick bli bilden ovan. Kan ni fatta att den kom ut bäst, liksom?!?
Suck.
Tur att humöret svänger snabbt i alla fall. Senare var det glada miner igen. Tills vi skulle äta lunch. Då var det något som var fel. Jag minns inte riktigt vad. Kanske var pastan för hård eller nåt.
Igår hade vi en förmiddag full med skypande. Så mysigt. Mormor och morfar var först på tur.
Tätt följda av farmor och farfar. Senare vännerna/närmsta grannarna Sundqvist och efter lunch kusinerna Larsson som hade vår katt Baby bredvid sej.
Det berättades hejvilt om hur stora alligatorerna är här. Men som kompis Liam sa; "Alltså, Lennon jag ser inte var dina armar slutar!"
Vi saknar våra fina familjer och vänner så sjukt mycket! Tur att världen är liten i och med alla sociala medier, smartphones, datorer and u name it.
En eftermiddag på stranden sen. Palmer och blått hav. Så nära paradiset man kan komma.
Efter hopp i vågarna behövde jag och Vince en paus. Min mage var tydligen en mjuk kudde för ungen. Hrfm...
Vi hade sedan bestämt oss för middag på Roadhouse Grill, som vi inte hann besöka förra året, men eftersom den tydligen har försvunnit i tomma intet (kan då inte vara något fel på mitt lokalsinne), var vi flexibla och svängde in på Flanigans istället.
Där åt Lennon chicken nuggets formade som dinosaurier. Skruvade pommes frites till det.
Lugna och mysiga restaurangbesök tack var Ipaden (uselt föräldraskap, som sagt).
Idag har jag jobbat ett par timmar. Sedan drog vi till Target och köpte förnödenheter. Och med förnödenheter menar jag verkligen förnödenheter. Tråksaker såsom toapapper, disk/tvättmedel, linsvätska och snark.... Vem bryr sej, liksom? Fruktansvärt ointressant. Men tänker att ni måste få veta att det inte bara är palmer och vita stränder. Vi behöver toapapper även här.
Ni ba, nähä?!?!
Efter att ha fixat allt tråk - visumbilder och handling på trettio olika ställen. Eller ja, tre ställen är möjligtvis mer rättvisande, åkte vi hem för frukt i skuggan och vidare en tur till lekparken.
Sen fick jag ett spel på ungarna, det rann liksom över. Jag kanske svor en del också och därmed är jag skyldig mina ungar x antal quarters. Då kallade Johan mej för orimlig eller något annat gräsligt men likväl sant.
Ingen ville, förståeligt nog, vara i min närhet, så Johan startade grillen och ungarna följde raskt med honom ut. Där sitter de nu och leker med sina bilar medan jag andas i papperspåsen som blev över efter att jag tömde riset i kastrullen för kokning.
Sammanbiten make till hysterisk fru grillar kyckling till middag.
Det är inte alltid jag är stolt över mej själv. But you live, you learn.
Men kanske måste jag sluta kasta sten i glashus. Kanske är det inte Vince jag ska bläjma för hans temperament. Igen - äpplet faller sannerligen inte långt...
Nu ska jag be mina barn om ursäkt. Sen ska vi äta och senare ska jag hämta June på flygplatsen. Imorrn kallar jobbet. Skypemöte med Sverigejobbet i arla morgonstund och eftermiddagstolkning på ASL (Amerikanskt teckenspråk).
Hörs snart alla!
Gillar att du la upp en bild där de äter frukt också för att kompensera för nuggets och pommes ;)
SvaraRaderaTycker inte du ska be om ursäkt för "dåligt föräldraskap". Nu kanske min åsikt inte är så mycket värd pga har inga egna barn och tänker inte skaffa, men varför är det dåligt att leka med en iPad? Är det sämre än att leka med nåt annat? Barn är ju rastlösa av naturen, de kommer ju knappast sitta som tända ljus vid varenda måltid utan stimulans, om man inte utövar någon form av VERKLIGT dåligt föräldraskap.
/Maria