Motion, mat och märklig klädsel.

Fredag idag. Inte samma fredagskänsla som efter en jobbvecka, vi går fortfarande på semesterkänslan. Men Johan har ju faktiskt två veckors semester kvar.

Här är det mellan 35 och 40 grader. Helt sjukt varmt! Missuppfatta det inte som klag, ville bara påpeka hettan. Idag när jag kollade Facebook och Instagram hade många lagt ut bilder på vita gräsmattor där hemma. Så fint! Men också väldigt avlägset.

I morse körde vi varsin joggingrunda, jag och maken. Vi höll på att dö, båda två. Jag fixade knappt att hålla mej springande i 1 km. Kommer förmodligen ta lång tid att vänja sej vid klimatet. Vore egentligen bättre att ta rundorna på kvällen men det blir mörkt fort och här vågar jag inte springa ensam.

Hett, ja. Men åh, vad skönt det är efteråt när man svalkar sej i poolen och känner sej rörd på.

Svettig pulsklocka.

Vi är väldans sportiga over here, vill jag meddela.

Kolla vår unge! Vi planerar en karriär för honom. One way to get a Visa :)

Dock lär vi ligga i hårt om han ska komma nån vart innan vi drar vidare till Thailand. Ingen lätt sport.

Inte lätt att utöva, som synes, och inte fattar man ett smack av reglerna heller. Man som i jag, då. Johan fattar nog, han fattar det mesta om allt mest hela tiden. Han försökte förklara för mej men efter första ordet som var något med kast, slutade jag att lyssna. Snark, liksom. Astråkig sport.

Nåväl.

Danny, som vi bodde hos i DC, är en hängiven Dodgers-fan och nu är tydligen våra ungar det också. Danny gav sin favorithund till vår minsta unge. Så fint gjort! Och ungen älskar den. Går omkring med den OCH sover med den.

Nä, jag är mer för sporter med lite fart i. Typ basket. Då fattar till och med jag reglerna. Med betoning på fatta reglerna, då eftersom det där med att scora inte verkar vara min grej.

Fast med handföringen man kan urskilja på bilden så är det väl inte konstigt, antar jag.

Nästa gång borde jag kanske ansluta mej till vår lilla unge, som mest sitter i skuggan och knaprar frukt.

Något jag inte heller är så bra på är plockepinn. Dessa två däremot, är hejare på det trååååååkigaste spelet i världshistorien.

Anar att det är mitt icke befintliga tålamod som sätter käppar i hjulen. Jamen, på riktigt alltså! Man måste sitta stilla i vad som känns som ett år och begrunda. Hitta bästa pinnen med flest poäng som inte riskerar att röra till de andra pinnarna. Dessutom måste man sitta stilla i vad som känns som tre år och titta på när de medtävlande gör detsamma. Zzzzzzzz.... Jag märker, till min förskräckelse att vår äldsta har ärvt mitt usla tålamod. Om man nu kan ärva något som inte finns. Vi övar på att han ska öva på att inte bli så arg direkt han inte lyckas med något. Det går sådär. Men övning ger färdighet (tråk, tråk, tråk, tråk....). Jag säger; "Lennon, det är bara att öva. Till slut fixar du det." Jag tänker; "Nej, för fan! Ge upp! Gör något du är bra på direkt. Det är skönare och enklare så."

Mat nu.

Idag firade vi fredagen på vårt favvohak.

Så sjukt gott och så sjukt mycket mat. Räcker till lunch dagen efter också. Och då delar ungarna på en rätt från barnmenyn. Och jag upprepar; delar på en rätt från barnmenyn. Då fattar ni storleken på portionerna. Skulle ha tagit en bild, men glömde. Nästa gång.

En bild tar jag i alla fall på delikatessen nedan som fick följa med hem för att ätas efter att barnen somnat (jag veeeet, det usla föräldraskapet fortsätter).

Pecan caramel chocolate och nåt mer- cheesecake.

Och när jag ändå är inne på ämnet goda saker att stoppa i sej, så kan jag också berätta om vår tur till Frozen Yoghurt-stället häromdagen.

Många goda smaker att välja mellan. Man behöver således många smakkoppar (sådana koppar man tar ketchup i på McDonalds) för att få till rätta valet. In the end har man nästan ätit en full kopp. Skönt att man i alla fall vet att man valt rätt. Apropå att bli galen av alla val när det gäller allt i stort sett hela tiden.

Strösselval sen. Och detta är bara en av raderna.

Yummi!

Tyckte mina killar.

Ja, och jag också. Men jag står mest bakom kameran.

Nu till något annat.

Den 16 oktober år 2008, gifte jag mej med min Jon Bon Jovi-kopia. Eller den bättre versionen av JBJ, menar jag ju förstås (typ). Då kan man ju tycka att antingen jag själv eller kopia....jag menar, min min bättre hälft, skulle minnas den dagen och varje år vilja fira just det datumet. Men man kan tycka mycket. Vad som vore bättre än att bara tycka en massa saker, är om man istället kunde minnas saker.

I onsdags, den 16 oktober år 2013, glömde vi allt vad fem-år-som-gifta-firande hette. Ingen skål i bubbel, ingen god middag och heller inget pipp. Oromantiskt och dåligt av oss. Lättnaden att båda glömde, i alla fall!

Igår reparerade vi vår glömska och firade med bubbelvin, öl och chips vid poolen.

Inte särskilt romantiskt och stillsamt dock eftersom två pojkar satt bredvid och spelade högljudda spel på våra telefoner medan de knaprade upp alla chips. Precis som det ska vara med andra ord.

Fem år. Fem år som anständig fru. Eller ja, fru åtminstone. Fem av de lyckligaste åren i mitt liv.

Bild från vår första jul tillsammans hos mina föräldrar (my round face, asså!!!)

Detta år firar vi vår åttonde jul ihop. Dock första julen tillsammans utomlands <3

Lycklig!

Innan jag avslutar.

Förra året när vi semestrade i detta land, fick vi många kommentarer om våra "angel like, beautiful girls".

Vi fick också många oh-how-adorable-kommentarer och blickar på grund av lillas klädsel. Minns ni arbetsbyxorna?

Denna gång hör vi; "Oh, my God! Look how cute that lil Batman is!"

Eller; "Look at his cape! How adorable!"

Eller; "Who cut your sons´ hair? Looks great!"

Alltid är det något. Svenska barn in the US of A, verkar vara väldans exotiskt.

Japp, det var allt för nu. Cheesecaken kallar. Rädd att Johan slukar hela själv.

Vi hörs snart igen! Och tack, hörrni! För härliga kommentarer här och på fejjan <3