Vänner, tankar under en långresa och lite bilder

Det är märkligt. Hur ensamt och lite ledsamt det känns när folk vi tycker om åker. Även om man bara känt någon i en kvart. Nåja, plus några dagar.

Vi träffade en härlig familj på Koh Lipe. De åkte till Langkawi samma dag som oss och här har vi bott på samma hotell. Strandhäng och kvällssnack i några dagar har gett massor av energi och det har varit supermysigt. Igår sa vi hej då till dem och en känsla av tomhet hängde kvar i oss. Lyckliga vi som imorrn väntar familjen Boman/Karlsson <3

Sjukt intressanta och givande samtal med Ingela och Martin, har vi haft.

Lilla Tor har hängt runt våra grabbar och som avskedspresent gav Lennon och Vince honom två leksaksbilar som de inte längre ville resa runt med.

Vi hoppas såklart på en reunion med denna fina familj i Sverige.

Vår hemresa dröjer ju ytterligare några veckor, men i och med hejdåt (fin böjning) till nyfunna vännerna så blir hemfärden mer påtaglig. Vi håller nu på att boka vårt sista hotell i Krabi och Phuket. Boendet i Dubai blir hos vännerna som kommer och semestrar med oss här. Om de fortfarande vill hysa in oss efter elva dagar tillsammans här i en lägenhet, vill säga.

Nåväl.

Hemresan, ja. Vi ska såklart inte tänka på den för mycket, men en del saker måste ju planeras och lösas innan vi kommer hem. Vissa saker jobbigare än andra (bil(jävel) måste köpas). Vi fick frågan om hur det känns att åka hem och vi upptäckte att den är typ omöjlig att svara på.

Så här;

Vi skulle absolut kunna fortsätta resa. Alla längtar vi tillbaka till USA. Men! Vi skulle inte kunna fortsätta resa. Alla längtar vi ihjäl oss efter familj och vänner.

Så är det med allt. Å ena sidan å andra sidan.

Jamen, kolla här;

Därför känns det bra att åka hem - vänner och familj. Vårt hus med egna sängar och flera rum. Få laga vår egen mat och äta hemma. Dusch med tryck i. Svalare och friskare luft. Jogging och promenader längs våra grusvägar och i våra skogar TILLSAMMANS med någon fin vän. Barnens kompisar. Barnens förskolor. Lugn och ro för barnen. Ödmjukheten och tacksamheten för allt det trygga och fina vi har hemma.

Därför skulle det kännas bra att resa vidare - spänningen med att byta boende hela tiden. Alla människor vi träffar. Alla fantastiska restauranger vi äter på. Värmen. Jogging och promenader på stränder. Lugnet. Noll stress. Inga måsten. Inga lämningar hit och dit. Familjetid varje dag utan att behöva pussla för att få till den. Allt barnen lär sej om andra länder och kulturer. Ödmjukheten som kommer på köpet av en resa. Tacksamheten över allt vi får uppleva och se.

Ni ser ju! Samma saker fast på olika sätt.

Denna resa har verkligen lärt oss vilka vi är och vilka vi vill vara. Vi har fått det bekräftat för oss, det som vi kände innan vi åkte, att materiella saker betyder nada för oss. Vi saknar inga saker där hemma. Inga! (särskilt inte bilarna). Det är också så fantastiskt att våra pojkar får se hur människor i andra delar av världen lever, att de får lära sej att alla inte är lika lyckligt lottade som vi. Att de nu fattar varför gnäll om vissa saker inte är okej och att det inte har någon betydelse om de har ett rum fyllt av leksaker eller om de bara har en påse med leksaker. Lennon sa häromdagen att shit, mamma vad mycket lego vi har och vad mycket vi har att leka med. Vad han menade då, var deras två små legolådor, tre svärd och en liten påse med monstertrucks och fem små gosedjur som de reser runt med. Sådant värmer att höra, att han verkligen tycker så, att det är mycket och att det räcker. Det gör också att jag och Johan verkligen har börjat fundera på hur vi ska kunna hålla det så. Hur vi hemma ska kunna få våra barn att motstå allt de vill ha och tror att de behöver. Alltså, förstå mej rätt - jag tänker inte stoppa mina barn från att önska sej saker och det är klart att de ska få ha leksaker, men som vi har haft det innan, med grejer högt och lågt, det kommer vi inte att ha längre.

Återigen vill jag betona att detta är vad vi efter denna resa känner. Jag har mött människor här som kommit fram till andra saker. Människor om saknat allt där hemma så mycket att de nästan fått ont i magen när vi berättat att vi har flera veckor kvar utomlands.

En annan sak som blivit tydlig i och med denna resa, det här med att man tror att allt ska vara annorlunda någon annanstans. Ett exempel från mej;

Jag trodde på allvar, innan vi åkte, att det skulle vara enkelt att stiga upp i ottan för att jogga eftersom det var längs en strand. Men jag kan meddela att jag är precis lika trött här och har precis lika många ursäkter. Typ, nä idag är det alldeles för varmt för att springa. Och så har jag längtat lite efter en frisk och kylig höstdag där hemma. Sjukt, va?!? Nä, ni. Jag blir ingen annan för att jag åker någon annanstans. Det går inte att fly från vad det nu än är man dras med där hemma. Om det nu är träningsovilja/olust eller stress eller bråkande barn eller ett dåligt äktenskap. Tror man det, så lurar man sig själv.

Människor vi mött och pratat med har berättat historier om hur de själva eller deras vänner kommit till Thailand för att bo under några månader. De har velat fly det gråa där hemma, vardagen och pusslet. De har längtat efter tid tillsammans. Men istället för att komma bort och varva ner, koppla av och i lugn och ro samtala och vara tillsammans, har de haft fulla scheman med snorkling, yoga, träning och restaurangbesök tillsammans med dem och dem och dem. De har fyllt dagarna med aktiviteter så till den milda grad att bråken inom familjen, både mellan barn och vuxna, har eskalerat. Så även stressen.

Även om det är roliga saker man bokar in, så är det fortfarande saker som tar upp tiden. Och då är det ju av stor vikt att dessa saker/aktiviteter verkligen är något man vill göra. Fast kanske bör man tänka efter. För vill jag yoga, träna, skriva, hänga med barnen, promenera, äta tillsammans med dem och dem och dem, sola, bada, läsa, simma eller vad det nu är, och göra allt detta på samma dag, så har ju i stort sett alla dessa aktiviteter förlorat värdet. Jag yogar lite snabbt här då, så att jag hinner springa sen och då hinner jag ta en promenad efter det och sen kanske jag kan hänga med familjen och sen... Jamen, ni fattar. Det är orimligt.

Och återigen, ingenting blir bättre, härligare, enklare, lugnare, finare eller en massa annat, bara för att man är i ett varmt land. Eller ja, jo... Några saker kanske. Nog är det finare med en vit sandstrand och turkost vatten än en lerpöl i Sverige i gråa november. Eller vänta... Nä, så kanske det inte alls är! För mej, ja! Men inte för alla. Så då hade jag alltså rätt i det jag just skrev, ingenting blir bättre, härligare eller ja, ni kan ju läsa första meningen på detta stycke igen.

Vad jag vill säga med allt detta rabblande är att det för mej har blivit så tydligt att det hela tiden handlar om att bestämma mej för vad jag vill och vad som är viktigt för mej och varför. Hur vill jag att mina dagar ska se ut och vad behöver jag för att må bra just idag? För oss, att varje dag kunna ställa oss den frågan, det är nog vår viktigaste och främsta dröm att uppnå även när vi kommer hem. Nu lever vi så, nu är det enkelt. Men utmaningen kvarstår där hemma. Spännande och samtidigt lite oroligt.

Tänk att vi behövde åka iväg i åtta månader för att fatta det! Men ja, så var det tydligen, att vi behövde tiden och distansen från livet där hemma för att komma till insikt och i och med den, till ro. Lycka och tacksamhet, då att vi fick/har den tiden.

Och så är det så mycket mer. Kanske återkommer jag om det. Men nu får det vara som mitt älsklingsuttryck -  enough already.

Så vad gör vi nu då, här på Langkawi?

Jo, vi har vår sista dag på detta fantastiska hotell. Vi njuter vidare av omgivningarna och fortsätter att utforska ön.

Spännande saker att inspektera.

Naaaaaawwwww, söta små musslor! Så säger våra grabbar om alla djur de ser - naaaaaawww, så söta!

Vi fortsätter också med att äta konstiga bakverk till frukost. Inte för att det är gott utan för att det annars vore ohövligt. Ju.

Idag var det grönt på dessertbordet. De vita gelépuckarna smakade god pannacotta. I övrigt smakar det mesta kokos.

Dessa deg/brödklumpar ligger i ångande värme och heter Pau. De smakar... De smakar... Degigt och klumpigt.

Igår satte vi oss vid ett gatukök. Hela familjen blev mätta av Nasi goreng för 40 kronor. Som sagt, den malaysiska maten slår inte den thailändska men det mesta vi har smakat, smakar helt okej.

En restaurang serverade supergod mat en dag, så vi gick tillbaka. Men då var samma rätt inte alls god. Så har det ofta varit under våra månader i Asien. En rätt smakar aldrig på samma sätt som dagen innan, även om det är samma restaurang och kock. Jag anar att det har att göra med de råvaror de har hemma för tillfället.

Restaurangen smakade inte gott denna dag men servitrisen var trevlig och tog kort på oss. Hon tog min mobil och vi ba, jaha ja.... Jamen, okej. Så log vi. Eller jag och Johan log åtminstone.

Idag ska vi proviantera inför imorrn och de kommande elva dagarna då vi bor i självhushåll (yay!!!) tillsammans med vänner. De anländer imorrn kväll lagom till kvällsdrinken. Kommer att bli fint.

Återkommer snart!

Önskar er en fortsatt fin vecka!

Lite om Langkawi och mina armmuskler

Vi flyttade till ett annat hotell igår. Ett stort sådant. Verkar vara ett charterhotell. Poolområdet är oändligt och våra grabbar är överlyckliga, såklart.

Rutschkanor,

bubblor,

och vattenfall.

Vi har två stora och sköna sängar som man, om man är liten, knappt tar sej upp i själv.

En liten minibalkong,

med havsglimt!

Detta är absolut det lyxigaste stället vi bott på sedan vi kom till Asien. Frukosten är som att komma till frukosthimlen för oss. Jag har ätit ost för första gången på fyra månader! Vi kunde dessutom välja äggtyp - stekt, kokt, scrambled eller omelett.

Jag tycker verkligen att man ska ta seden dit man kommer, men i frukostfallet har jag svårt med det. Som detta - creamed potatoe, ratatouille och malay kuih (bollen). Gott men så svårt att trycka i sig på morgonen.

Men som sagt, idag njöt jag av rostat bröd med ost.

Och så finns det ett gym! Helt fantastiskt! Vi blev så glada att vi tog en timme var direkt, jag och Johan. Min lycka var sedan total när jag gjorde en övning och såg i spegeln att mina armmuskler syntes. Jag blev så exalterad att jag tog en gymselfie. Bilden är mest till min man, min pappa och mina bröder som alltid retat mej för smala armar och obefintliga muskler. Ivrigt berättade jag den glada nyheten om mina muskler för Johan.

Jag: "Jag har fått armmuskler."

Från Johan: Harkel. Host. Skratt. Nick. Leende.

Jag: "Min bror säger att han vägrar bryta arm med mej för att han är rädd för att bryta av mej armen."

Johan: "Ja, och förmodligen är det vad som skulle hända."

Jag: "Jag tror att det förmodligen är för att han är rädd för att förlora mot mej."

Johan med ironi i rösten: "Mmmm, förmodligen."

Jag: "Mäh! Vilkens sida är du på egentligen?"

Johan: "Din brors i det här fallet."

Jag: "Usch, vad taskigt! Vem tror du jag skulle vinna över då?"

Johan: "Jag vet faktiskt inte. Ingen jag kan komma på i alla fall."

Jag: "Din mamma?"

Johan: "Nej."

Jag: "Min mamma?"

Johan: "Nej."

Jag: "Lennon?"

Lång paus.

Johan: "Ja, än så länge. Kanske."

Äsch, han fattar ändå inte. Men vänta han bara!

Bilden då. På mina muskler. Kan i och för sej vara en synvilla i och med ljuset och skuggorna, ser jag nu... Oh, well! Jag ser dem i alla fall. Musklerna. Mina. Och för er som inte gör det, så pekar jag på dem.

Häromdagen hängde vi på stranden tillsammans med nyfunna vänner. En av dem var också här för några år sedan och även hon upplevde det som väldigt annorlunda då. Nu är det mer av allt överallt. När jag och Johan var här (snart nio år sedan), fanns det endast några hotell längs stranden och absolut inga solstolar, parasoll eller jet skis. Nu är en del av stranden fullt av sådant.

Ingen bra bild dock.

Det körs med bilar, fyrhjulingar och mopeder längs stranden också, som ni ser spår av i sanden. Längst bort, mot udden, är det fortfarande vit och fin strand. Där ligger ett par, tre resorts. Väldigt fina sådana och för folk som vill lägga några tusenlappar per natt för att bo där.

Skräp, glas och cigg everywhere. Sorgligt.

Här på Langkawi finns det massor av ställen att handla skattefritt på. Ännu mer nu än för nio år sedan. Mest alkohol, parfymer och det jag kan gå runt och botanisera i hur länge som helst, choklad.

Daim! Det finns Daim! Made in Sweden, står det på påsarna och lätt att jag skulle kunna halsa en. God choklad har inte varit det lättaste att hitta i Thailand.

Malysia är helt olikt Thailand, tycker vi. Trots att vi bara åkte en och en halv timme med färja så är allt annorlunda. Vi kände likadant för nio år sedan. Allt är mer välordnat och välskött, det är fina och stora vägar, upplockat (förutom på stranden) skräp och allt känns renare. Priserna är såklart lite högre också. Tyvärr är den lokala maten inte lika ljuvlig som i Thailand. God absolut, men inte wow. Denna lokala rätt heter något med Singapore biuh breh, typ (måste komma ihåg att skriva upp, roligt att veta ju) och smakade helt okej. Dessutom lika billigt som det vi ätit i Thailand - 10 kronor.

Nåväl.

Nu har grabbarna traskat iväg till stranden för att hänga där under ett par timmar. Själv ska jag jobba lite. Har skypemöte i eftermiddag. Uppkopplingen här verkar vara aningen bättre, så jag håller tummarna för att det ska gå att genomföra ett samtal.

Ikväll ska vi käka middag med familjen vi lärt känna. De drar vidare till Bangkok om ett par dagar.

För oss är detta en spännande vecka för på fredag kommer vännerna! Åh. Verkligen åh!

Med denna rapport önskar jag er en fin vecka!

Jag har tänkt på några saker.

Det här med mitt kontrollbehov och det här med hur jag påverkas av yttre omständigheter.

Så här;

Jag är en kontrollmänniska. Har nog alltid varit, mer eller mindre. Jag är lite så dära "it´s my way or the high way". Jag vill gärna styra upp saker och göra det på mitt sätt. Inte att jag är noga egentligen. Alls. Jag är en riktig slarver och gör ofta saker fort. Ibland blir det fort och fel. Jag går mycket på känsla och därför är det ganska konstigt egentligen, att jag är ett kontrollfreak.

På resa utmanas jag ständigt i och med detta. På resa är det omöjligt att ha kontroll. På resa måste jag göra saker jag är rädd för och inte riktigt på det sätt jag vill - flyga, träffa spindlar, åka båt på stormande (lite överdrivet) hav utan flytväst, åka taxi med gaaaalna chaufförer, inte veta vad som händer i framtiden med jobb och ekonomi (det kostar att resa) och en massa andra saker. Och lite irriterad blir jag på mej själv att jag, sedan jag var 19 år, har rest runt jorden men att det är först NU som jag verkligen tar tag i detta "problem".

Under denna resa har jag fokuserat mycket på mental träning. Jag och Johan tillsammans också. Tillsammans övar vi på att leva i nuet, ta till vara på stunden och verkligen se och fatta vad vi lever i just nu. Vi övar på tacksamhet. Hela tiden pratar vi om allt vi är tacksamma för och allt som är fint i vårt liv. Vi övar så att detta till slut ska vara någonting som kommer naturligt för oss i alla situationer. Vi övar på att inte oroa oss för framtiden, att inte låta tankar om hur det ska bli med det och det och det, ta över och styra oss.

En sådan här resa är ett perfekt tillfälle för sådana övningar. För på resa händer saker vi inte, på något sätt, kan kontrollera. Jag läste en gång att om man förlitar sej på att yttre omständigheter ska göra en lycklig, då är man illa ute. Att om saker och ting, människor och händelser, hela tiden behöver vara på ett visst sätt för att det ska vara bra för just mej, då lär jag aldrig bli varken lycklig eller tacksam.

Ett exempel för att tydliggöra hur jag menar;

På denna resa byter vi boende ofta och även om vi läser om boendet innan vi bokar det, så har vi inte den blekaste om hur det egentligen är. Dessutom har vi en budget som bara tillåter en viss summa per natt och därmed är vi begränsade i vårt urval. Ett bra boende kan tyckas viktigt och ja, det är det ju, i viss mån. Men det är det här jag menar - det ska INTE påverka hur lyckliga och tacksamma vi är eller hur våra dagar blir. För om vi låter det göra det, då kan vi lika gärna åka hem eftersom vår resa i så fall skulle vara ett ständigt klagande.

För så här har de flesta boenden varit;

- Slitna med mögel
- Luktar avlopp
- Inget tryck i duschen och ibland inte varmvatten
- Går inte att spola ner papper i toan
- Myror everywhere
- Lortiga sängkläder
- Unkna handdukar
- Inga kylskåp (man måste därmed dricka varmt vatten i värmen)
- Fattig frukost

Ovanstående är dock endast fakta. Hur vi väljer att tänka är så här;

- Vi har faktiskt pengar att bo utomlands under några månader
- Vi vet nu verkligen att ett hem är inte ett ställe utan en plats inom oss
- Charmiga boenden
- Gratis frukost
- Man behöver ändå inget tryck i duschen eftersom vi knappt tvättar håret
- Ungarna gillar att kolla på myror när det kryper omkring med smulorna på golvet
- Lort rensar magen
- Jag och ungarna, som är jättekänsliga mot lukter, får öva på att tåla dem

Nu kanske någon av er tänker att det där är väl inget! För är man på semester bland palmerna i värmen, då har man inget att klaga på. Sant! Det har vi verkligen inte. Men! Det har vi ingenstans. Varken i solen eller i det gråa hemma på hösten. Inget att klaga på! Har vi.

Då kommer vi osökt in på det här med att tänka att "om jag bara hade det eller var där eller gjorde det, DÅ skulle jag."

Faran i att tänka som ovan, är att man hindrar sig själv. Tro mej, jag har själv tänkt så. För det handlar inte om sådana saker. Det handlar om vilja. Det går inte att säga; "Jag skulle också träna om jag hade tid." För då har man gjort tiden till ett hinder. Istället får man ta sej tiden om man vill prioritera träning. Det finns inga ursäkter. Tar man sej inte hemifrån för att man har barn eller vad det nu kan vara, så finns det miljoner sätt att träna hemma på. Det är så med allt - det finns inga ursäkter. Det finns heller inga gränser. Det gäller bara att vilja, våga, hitta motivation och göra det.

Vad som är så fantastiskt med denna resa är att vi dagligen utsätts för saker som gör att vi måste välja hur vi reagerar och agerar. Och mitt kontrollbehov kan ju bara gå och dö, för det har ingenting att komma med. Både jag och Johan har, till vårt förtret, upptäckt att vi låter oss påverkas lite för mycket av yttre omständigheter. Att vi, utan att tänka på det, fäster oss vid saker som är mindre bra. Det är alltså det här vi övar på. När vi kommer till ett nytt ställe, väljer vi att se ALLT som är bra. Självklart noterar vi det som är mindre bra, men vi övar på att inte värdera det och låta det påverka oss. Sedan påverkar vi det vi kan påverka såklart. Som nu, på detta hotell. Vi gillar inte läget och har möjlighet att byta, då gör vi det. Dock har det hänt flera gånger att vi inte gillat läget men inte haft möjlighet att byta, men då har vi heller inte låtit detta faktum påverka oss negativt. En utmaning, kan jag säga.

Först och främst gäller det att ta reda på vad det är man tänker egentligen, för det är först då man kan förändra sitt sätt att tänka. Och förändrar man sitt sätt att tänka, förändras allting omkring en också. Det som är det svåra med detta, är att våga erkänna för sej själv att man kanske inte alltid tänker som man önskar att man tänkte. Man kanske är mer negativ än vad man önskar att man var. Och det är ju tufft när man upptäcker det, för då måste man förändra det och det jobbet kan man bara göra själv. Det går INTE att skylla på människor eller omständigheter runt omkring. Hur bekvämt det nu än skulle vara att säga; "det spelar ingen roll vad jag gör, jag får inte som jag vill ändå", så kommer inte den ursäkten att hjälpa en ett endaste smack.

Jag uppmanar er alla att göra det. Fundera på dina tankar. Vad fäster du din uppmärksamhet på? Fäster du den på hur trött, sliten eller stressad du är? Eller fokuserar du på hur lyckligt lottad du är som har tak över huvudet, mat på bordet och ett arbete att gå till? Fokuserar du på att barnen bråkar med varandra eller på hur härliga de är när de leker tillsammans? Tänker du på hur lite pengar du har eller att du faktiskt har pengar? Lägger du märke till när din partner gör saker som stör dej eller gläds du varje gång hen gör något som du uppskattar? Funderar på din låga lön eller lägger du din energi på att göra ett ännu bättre jobb och därmed höja lönen?

(Det sistnämnda, det där om lönen - det hjälper inte att säga att det inte spelar någon roll vad jag gör och inte, jag får ändå uselt betalt och detta yrke är lågavlönat och blablablabla. Ja, kan tänkas att det är så, men det är DU som har valt yrke och arbetsplats och det är endast DU som kan göra något åt din lön. Om det sen är att du ska försöka höja den på din befintliga arbetsplats eller byta, ja det är en annan fråga.)

Något som jag ofta har hört under tolkningar och som jag många gånger både tecknat och taltolkat, men som jag inte riktigt funderat på förrän nu är Sinnesrobönen;

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Den säger så mycket, tycker jag. Den är viktig. Det finns massor med saker jag kan göra för att förändra min situation och då ska jag göra det. Men jag kan inte förändra andra människor och heller inte alltid yttre omständigheter och då gäller det att välja hur jag tänker kring dessa istället. Sen måste jag lära mej att se skillnaden. Otroligt klokt men också väldigt svårt.

Det kanske låter som om jag kan allt detta, men det är så fel det bara kan vara. Om jag jämför med mej själv och hur jag var för några år sedan, så har jag utvecklats enormt men jag är långt ifrån färdig. Det blir man nog aldrig men ni fattar. Jag har varit en av dem som klagat på min lön, på min chef, på min partner, på barn som sover dåligt, på att vi har för lite pengar, på att vädret är dåligt och på både det ena och det andra. Inte hela tiden, såklart men vad jag vill peka på i och med att skriva så är att alla kan förändras, bara man vill.

En av mina drömmar är att kunna inspirera andra människor till att vilja förändras för att må bättre. Jag vill inspirera att våga drömma stort och också uppnå sina drömmar. Det skulle vara helt fantastiskt att få föreläsa om detta, att kunna ge goda exempel från min egen inre resa och därmed få andra att vilja göra samma sak. (OBS! Inte uppnå MINA drömmar, men SINA!)

Jag vet att uttrycket "personlig utveckling" väcker många känslor. För en del är det bara trams och larvigt och verklighetsfrånvänt. Jag läste detta igår och tänkte att det är så det också kan vara ibland när man pratar om mental träning, positivt tänkande osv. Det gör mej lite ledsen och också osäker. Jag känner mej larvig. Tycker att det är lite obehagligt att kanske några tänker att "jaha, jaja, nu har hon gått och blivit frälst också". Men så tänker jag att ja, men då får det vara så. Då får folk tycka. Det viktigaste är att jag är sann mot mej själv, att jag är så som jag vill vara. Och det kan jag säga, att det har jag inte alltid varit. Jag har påverkats alldeles för mycket av vad andra har sagt eller hur andra är och jag har låtit omständigheter tagit makten över mitt liv.

Det är slut med det nu! Jag tänker slita varje dag med mej själv, tills jag på riktigt är framme. Tills jag, utan att behöva tänka på det, alltid ser det fina med livet, tror på mej själv och framför allt, är sann mot mej själv och andra. Jag vill aldrig vara ett offer för någon omständighet, jag vill vara den som skriver manuset till mitt liv och ser till att mina drömma slår in. Jag vill ge mina barn den gåvan, att kunna tänka på ett sätt som kommer att ge dem massor i livet. Jag vill inte begränsa dem med negativa tankar och hopplöshet.

Jag känner, som jag många gånger skrivit under denna resa, djup tacksamhet för det vi lyckats med i livet just nu. Jag känner också tacksamhet för att jag vill och orkar jobba med mej själv. Det är otroligt spännande och häftigt att förändra sitt tankesätt. Tufft, hårt och jobbigt men så värt det! Och kan jag inspirera en människa till att göra detsamma, är det helt fantastiskt!

Meditation, mental/fyskisk träning och yoga to the rescue.

Langkawi

Då fortsätter vi denna resa, då. Nytt land, ny ålder. I Malaysia nu och jag är 37 år gammal.

Min födelsedag, den 2 april, firades fint. Vaknade av sjungande killar. Och titta så fint de hade fixat. Den stora snäckan är fylld med sand. Allt självplockat!

I paketet låg en bikini och på kortet stod det att jag är väldigt älskad. Blev tårögd <3

För födelsedagsslantarna från mina föräldrar och mina svärföräldrar köpte jag en yoga class. Kan vara den bästa presenten någonsin. Jag var tafflig och ovan och stel och frustig och säkert jätteful, men yoga är mitt nya. Yoga I love!

Ett av mina taffliga försök till Trädet. I ny bikini dessutom.

Jag övar tappert vidare. Och ser framför mej hur jag hemma i Sverige på vår gräsmatta kommer att stå på huvudet om morgnarna (jomen, jag kunde faktiskt på andra försöket!). Någon dag, mina vänner, ska jag publicera en bild på hur jag tror att jag ser ut när jag yogar och en bild på hur jag faktiskt ser ut. Kommer garanterat att ge er magmuskler av alla skratt.

Nåväl.

Igår tog vi båten från Koh Lipe och hamnade på Langkawi i Malaysia. På båten blev jag sjösjuk och svimmade. För att göra en lång historia kort - det gungade som fan på den överfulla longtail-båten som tog oss ut till pråmen (som gungade den också), där färjan lagt till och plötsligt kände jag hur det vände sej i magen och sedan domnade armar och händer bort och jag kunde inte längre röra fingrarna. Sekunden senare domnade benen och hur jag kom på färjan, det minns jag inte. Snälla folk och lite vätska och en stunds liggande på färjegolvet gjorde att jag mådde aningen bättre. Men det var först i morse som det slutade gunga under mina fötter. Jag är så trött på min åksjuka och min flygrädsla att det anar ni inte! Rädslan för att flyga hamnar såklart inom kategorin "mitt jävla kontrollbehov" och nu börjar jag undra om inte min åksjuka gör det också. Jag är ju inte den mest avslappnade på de fullpackade färjorna utan livbåtar och knappt några flytvästar, om jag säger så. Förmodligen är det spänningen och oron som gör mej illamående. Som sagt, yogan var den bästa presenten jag kunde få. Jag är övertygad om att den och meditation kan hjälpa mej.

På Langkawi, är vi alltså. I tre veckor.

Johan och jag var här på för drygt åtta år sedan och nu går vi omkring och undrar om vi minns allt fel eller om det faktiskt ändrats så mycket som vi tycker. Vi har som sagt bara varit här i ett dygn så vi ska givetvis utforska ön vidare, men stranden och gatan vi bodde på då, back in the days, känner vi knappt igen. Men man får ju också tänka på att när vi var här, var vi nykära och utan kids, såklart hade vi andra glasögon på oss då. Shit, vad jag önskar att jag hade bloggat då! Tänk att kunna gå tillbaka och kolla på bilder och läsa om våra dagar för åtta år sedan. Det är det som är det finfina nu, det här med min blogg, det mesta finns dokumenterat. En liten reseguide, liksom :) En sak är i alla fall säker och det är att det är som med alla ställen vi har besökt hittills - massor med mer folk, hotell och båtar.

Vi bor nu på ett hotell som inte ligger särskilt bra till, så vi kommer att byta på söndag. Men just nu är vi här;

Bilden på stranden är tagen tidigt i morse. På eftermiddag kryllade det av folk och yet skis.

På min promenad i morse mötte jag den här;

Och tidigare i morse, närmare bestämt klockan 05.45, blev vi väckta av böneutroparen. Det lät som om minareten låg typ en centimeter från vårt rum. Som sagt, läget är inte vidare bra på många sätt.

Allt är väldigt, väldigt kitschigt här. Färgglada belysningar överallt. Verkligen överallt.

Och jag förfäras över mej själv, för jag tycker att det är såååå mysigt. Planerar nu hur vi ska lysa upp hela vår gata där hemma.

Idag var en lycklig dag för våra kids. Det var hett som faen och Vince hade skadat foten och ville således bli buren. Jag och Johan var liiiiiiite irriterade och myyyyyycket svettiga (den här hettan gör att jag svettas så det droppar, jag känner hur det droppar från pattarna liksom, som om det var bröstmjölk! (obs! inge klag, bara ett konstaterande)), så när McDonaldsskylten dök upp fanns det inga tveksamheter vart lunchen skulle intas. Barnen var i himlen. Det smakar som i Sverige! Utbrast de och jag och Johan fick lite dåligt samvete för att vi håller dem hemifrån så länge.

Glassen smakade också som i Sverige och kostade bara 1.50 RM (3 SEK).

Nu ska vi lägga barnen och sedan krypa under täcket och boka boende för vår sista månad i Thailand. Sen kanske det blir någon film eller så somnar vi. Uselt läge på hotellet men rummet och sängarna är det lyxigaste vi haft sedan USA. Till och med tryck i duschen!!! Så vi vill liksom inte göra så mycket mer än ligga här inne och lyxa.

På söndag flyttar vi till ett stort komplex närmare stränder och gågata. Där bor också en trevlig familj som vi träffade på Koh Lipe och det är alltid kul att lära känna nya människor.

Nya hotellet.

Så med den rapporten säger jag hej och trevlig helg!

Koh Lipe

Ja, det här med internet och så. Not so bra alls på denna lilla ö. Koh Lipe, that is. Men vi tänker att det väl är okej, att vi inte hela tiden är uppkopplade. Visserligen är vi inte det annars heller, wifi finns bara på hotellen, men ändå.

Koh Lipe, ja...

Ett paradis. Ni vet som i resekatalogerna. Turkost och klart vatten där man ser fiskarna och korallerna bara man tittar ner, man behöver inte ens ha cyklop. Kritvit sand. Och jag menar det verkligen, KRITVIT sand.

Men...

Så har vi människor förstört. Massor av vräkiga resorts, båtar upptöjda längs hela stranden, restuaranger everywhere och folk, folk, folk. Inte så många västerlänningar dock. Här semestrar asiaterna. And there are many of them, kan man väl säga.

Som sagt, turkost och vitt.

Vi bor på stranden med mest aktivitet och flest turister, Pattaya Beach. Men går vi tvärsöver ön, kommer vi till Sunrise Beach, som är lite lugnare.

Vi gapar lika stort varje gång vi kliver ner i vattnet. Så sjukt vackert.

Möte med Nemo nästan varje dag. Fascinerade pojkar ligger i timmar och glor.

Vi bor i ett litet, litet krypin. Men det räcker till oss. Här ser ni verandan och poolen.

Sängen tar upp halva rummet. Sjukt mysigt att sova där.

Utsikten från vår veranda, där vi om kvällarna sitter och pratar jag och Johan, är den finaste vi haft på denna resa. Kanske inte den finaste att vila ögonen på, men fantastisk på ett annat sätt. Utsikten är en byggarbetsplats. Där byggs det från tidig morgon till sen kväll. I hettan. På kvällarna duschar arbetarna i en slang eller så badar de i dypölen nedanför. En stark bygglampa har de som belysning när de sitter och röker om kvällarna innan de lägger sig på cementgolven och sover. En bebis har någon av dem med sig också, den kryper omkring i dammet, söt och nöjd. Och där sitter alltså vi. Vi som sen går in i ett svalkande rum med AC och på morgonen efter får vår frukost serverad. Tacksamhet är inte ett ord som täcker det vi känner. Inte djup tacksamhet heller. Det är beyond det.

Vår utsikt - byggarbetsplatsen.

Dagarna består av mycket skrivande för min del och utforskande för pojkarnas del. Jag och Johan turas om med att promenera/jogga och också få tid till att bara sitta i lugn och ro. I meditation. Annars läser vi en del, löser korsord och leker. Pratar mycket. Äter förstås. Vi försöker hitta billiga ställen att äta på, det är dyrt på denna ö och vi har dessutom blivit bestulna på pengar igen. Bankomaten gav tusen kronor mindre än vad det drogs på mitt konto. Samtidigt hade en räkning där hemma kommit på villovägar och därmed till inkasso. Så lite sparbeting alltså. Inget allvarligt, men vi är lite försiktiga.

Sådana saker får oss också att fundera. Som att pengar är pengar är pengar. Och de behövs förstås. Men vi behöver bara tillräckligt och det har vi. Vi behöver inte mer. Och pengar måste flöda (obs! inte slösas!). Som med allt annat. För att få plats med nytt måste något bort. Både mentala och fysiska saker. Det pratar vi om.

Dessa månader på resande fot har gjort så mycket med oss. Vi går från klarhet till klarhet med vad vill och behöver i livet. Människor vi möter och sådant som vi ser och upplever, ger oss fantastiska perspektiv. Saker har visserligen aldrig varit särskilt viktiga för oss men nu känner vi det så starkt. Vi ska äga så lite som möjligt.

Sen det här med hur yttre omständigheter påverkar oss. Som när vi upptäcker att vi blivit bestulna - hur reagerar och agerar vi? Eller om något oväntat händer, något som inte blir bra, som inte blir som vi tänkt oss (händer ofta på resande fot) - hur tar vi det? Hur låter vi andra människor påverka oss, andras beteenden och attityder? Hur länge låter vi en yttre omständighet hänga kvar och påverka egentligen? Ni vet, en dålig sak händer och den onda spiralen är ett faktum. Vi har mycket arbete kvar att göra med oss själva där, det märker vi. Tråkiga saker som händer är ju ofta saker som i längden ger något bra. Som får oss att tänka efter och lära oss något. Men det är svårt. Det är svårt att ha ett öppet sinne och försöka se utanför sina egna ramar och gamla erfarenheter. Det är svårt att släppa kontrollen, inte hela tiden känna att man själv måste vara den som ska tänka ut och fnula på hur saker och ting ska gå till. Att hela tiden våga vara öppen för vägar och lösningar man från början aldrig hade kunnat tänka sig.

Det är svårt att skriva förståeligt vad jag menar, upptäcker jag :) Det låter flummigt. Men för oss är det väldigt konkret och det känns så härligt! Vi är verkligen på rätt väg. Det känner jag med varje liten del av min kropp. Trots oro och tvivlande ibland. Men så ska det vara. Motsatser i livet. Annars kan vi aldrig veta vad vi tycker, vill och är på väg.

Jaja...

Vi har tre dagar kvar här, sedan tar vi färjan över till Malaysia. Där bor vi ensamma i en vecka för att sedan möta upp med efterlängtade vänner. Det känns fint. Vi längtar efter dem. Vi längtar väldigt mycket efter nära och kära. Vi har vänlängtan men ingen hemlängtan :)

Ett par bilder som avslut.

På Sunrise Beach går vi på morgonen i soluppgången.

På Pattaya Beach tog vi en av kvällarna en drink. Det var mysigt och ganska så sött.

Till sist. Här ser ni en bild på högvatten och lågvatten. Fotad från samma plats. Jag kommer aldrig, aldrig sluta fascineras av detta.

Jamen, titt får ni se! Titt på skillnaden!

Nu så, ska jag försöka publicera. Hoppas på god uppkoppling under sekunden jag trycker på publiceraknappen.

Hej så länge!