Vilken vecka!

På onsdagskvällen kröp jag ner i sängen med min föreläsning. Sista kollet, liksom. Ville somna med en go känsla. När jag lade papperna ifrån mej, såg jag framför mej hur jag ville att föreläsningen skulle bli, sedan tackade jag för det och på torsdagsmorgonen vaknade jag, förvissad om att det skulle gå precis så som jag planerat.

Det gjorde det också. Eller nä, nu ljög jag, det gick ännu bättre. Visualisering och tacksamhet är grejen. Helt enkelt. Det och alla uppmuntrande sms som fina familjemedlemmar och vänner skickat till mej som pepp. Snacka om att jag fick energi av dem. TACK!

In bed with the Power Point (föreläsningen handlade inte om döskallar och Bon Jovi) (nähä?!?).

Två fantastiska konferensdagar blev det. Allt blev bättre än jag någonsin kunnat önska. Jag träffade klasskompisar från tolkutbildningen och kollegor jag inte sett på åratal. Igen fick jag massor av kramar, leenden och kärlek. Jag försökte ge dubbelt tillbaka för shit, vad många intressanta och givande samtal jag haft.

Trött och lycklig kom jag hem på fredagen. När jag öppnade dörren hördes skratt och prat från köket. Jag skulle precis gå för att hälsa på våra vänner som var på besök, när den sötaste lilla vovven ever mötte mej i hallen med blöta pussar och massor av energi.

Jag började nästan gråta, för jag saknar att ha hund så sjukt mycket. Kärleken man får. Alltså <3

Det blev en fin kväll.

Barnen och Johan hade tidigare under dagen varit på Lennons skolavslutning. Jag kände mej som värsta karriärskvinnan när Lennon på morgonen frågade varför jag skulle jobba NU IGEN och inte komma till kyrkan. Då hör jag mej själv säga; Mamma har en jätteviktig grej på jobbet som hon MÅSTE göra.

Som om något var viktigare än ungarna. Hade såklart GÄRNA hängt med mina finingar på skolavslutning och sommarlovsfika. But a womans gotta do what a woman... Näääeeej, det behöver inte en woman göra om en woman inte vill.

Grabbarna mina. Åh.... <3

På lördagsmorgonen kom en saknad vän på frukost. Vi babblade fram till lunch och Lennon undrade hur det var möjligt att vi kunde hitta på så mycket att prata om. Inte alls svårt meddelade jag honom varpå han tyckte synd om oss som inte fick leka.

Vännen hade med sej somrigt te, kinderägg och ett kort med fin text som jag började gråta för. Jag är larvigt gråtig nowadays. Fast å andra sidan, kan jag göra annat än gråta när jag får så mycket av så många?!?

Helg med det där som jag har saknat. Barn som leker på vår gräsmatta,

cykel till vattnet med lördagsgodis,

och fix på tomten.

Alltså jag GÖR saker jag också (inte så värst mycket) men ingen tar ju kort på mej när jag är i "farten".

På mej finns istället yogakort (måste ju se om jag gör rätt nu när jag inte har Donnys stränga ögon på mej längre).

Och när jag gick tillbaka och kollade i mobilen för att hitta min första "brygga", insåg jag att träning ger färdighet. I´m getting there!

April                                                        Idag

Andra saker som händer på vår och grannens tomt;

Vår katt ligger underst. Tyvärr skjuter den översta blankt, men det finns ju andra hanar in the area. Sommar och kattungar, då. Vem vill tinga en?

Jaha.

Min första jobbvecka är alltså över. En bättre start kunde jag inte ha fått. Jag känner verklig glädje för mitt jobb och inför hösten. Oändligt tacksam!

Tacksam är jag fortfarande för typ allt och alla. Som till exempel för att;

Jag vaknar frisk tidigt på morgonen och kan sätta mej på altanen med en kopp varmt citronvatten (gör massor med bra för kroppen) och skriva i min tacksamhetsbok (ja, skratta ni).

För att jag kan sitta där och läsa ett kapitel ur någon bok som inspirerar mej att fortsätta tänka och leva på ett sätt som får mej att känna som jag gör nu för tiden, och för att jag sedan kan yoga och efter det äta en lugn frukost med familjen.

Att sätta tonen för dagen har hjälpt mej massor sedan vi kom hem. Att börja dagarna som ovan, gör att jag känner mej glad, tacksam, lycklig och rik. Helt avgörande för hur min dag blir.

Jag pratade med en vän häromdagen och hon frågade mej vad det är jag gör som är annorlunda mot hur det var innan vi åkte. När jag hörde mej själv berätta, kände jag mej heeeelt rubbad. Allt jag sa kändes överdrivet och pretentiöst och till sist blev jag nästan generad. Egentligen är det inte så mycket det jag gör, eller jo, det är det... Eller kanske är det mest hur jag tänker. Fast också hur jag känner. Och gör. Jo, det är nog så ändå, att jag gör mycket annorlunda. Men när jag ska berätta om det låter det helt absurt, för det blir bara småbitar från något som är mycket större och djupare än så.

Gud, ni märker ju. Blablablablablablabla...A(r)men.

Fast jag skulle kunna skriva om det. Om någon är intresserad vill säga. Fast det kanske ingen är. Men om jag skrev om det skulle någon kanske bli intresserad.

Hahaha... OMG! Jag har blivit galen. Helt galen! But it feels great! Not just fine, GREAT!

Lugn. Lycklig. Tacksam. Thank you, thank you, thank you <3

Frågor på det?

Ni ba; eh nej, tack.

TACK

Jag vill inte gå och lägga mej om kvällarna. Det känns som such a waste of time. Det är så ljust och fint ute och det händer så mycket roligt att jag tycker att sova, det kan jag faktiskt göra en annan gång. Men jag är trött, väldigt trött, så jag hoppar i säng vid midnatt, very annoyed över att kroppen inte håller med hjärnan.

Hur känns det att komma hem? Jag får frågan flera gånger varje dag och jag svarar alltid på samma sätt, att det är med blandade känslor. Men nu ska jag berätta en sak - det är så mycket härligare och finare att vara hemma än jag någonsin kunnat ana.

Det är verkligen inte klokt vilka underbara vänner jag har. Jag känner mej oändligt lyckligt lottad. Jag säger tack för och till dem och jag kramar dem hårt och länge, men det kan liksom inte motsvara det jag känner, för det är djupare än så.

Två av dessa vänner, bjöd mej i lördags först på brunch och sedan på bubbel och jordgubbar. I flera timmar satt vi och pratade ikapp. Alltså, hur fint gjort av dem är det inte?!? En dag åsidosatt för att de vill hänga med mej. Åh <3

DESSUTOM! Hade de skrivit en sådant fint kort,

OCH köpt den coolaste kökshandduk jag någonsin haft. När jag tittar på den blir jag blöt i ögonen av tacksamhet.

Igår hade det kommit ett paket med posten, ett bokpaket. En vän som tänkt på mej när hon läst en bok, hade skickat detta paket ända från djupaste Norrland. Jamen, fatta! Det är så omtänksamt! Igår fick jag också bjuda en annan fin vän på ost, kex och bubbel. På kvällen när jag gick och lade mej (igen, så tråkigt att det måste somnas), hade jag så mycket att tacka för att jag somnade en timme senare än vad jag räknat med.

Bok, bubbel och babbel.

 

Jag har blivit bjuden på kvällsfika av en ganska så nyfunnen, men redan mycket nära vän, och jag har också hunnit bjuda tillbaka. Jag har fått så många kramar och haft så många givande samtal att jag fanimej smäller av. Jag har fått lukta på den finaste bebisen ever, som nu är en del av våra närmaste grannars familj, lilla Loui. När vi åkte var han bara fem små veckor i magen, ett frö, och nu är han alltså här. Dagen efter vår hemkomst damp han ner, som om han väntat, liksom. Jag har vinkat till grannar, pratat med grannar, kramat grannar, träffat grannar och varje gång känt mej så oändligt tacksam över att befinna mej i dessa människors närhet.

Och det ofattbart fina är att jag i helgen och under nästa vecka och i sommar kommer att få krama och prata ikapp med fler familjemedlemmar och vänner som jag inte hunnit träffa än. Sommaren kommer att vara så fylld av kärlek att jag kommer att spricka av lycka.

Vi är verkligen hemma!

Hemma, där maken kan lunka runt med gräsklipparen (han har en väldigt kärleksfull relation till den, på riktigt alltså) i egna tankar.

Hemma, där jag kan baka (som jag har saknat det!) och sedan bjuda in på fika.

Hemma, där barnen har ett stenkast till fina vänner som de kan ha så roligt tillsammans med att de tycker som jag - att sova är ett nödvändigt ont.

Hemma, dit nu också vår fina lilla katt har kommit.

Hemma, där jag orkat mej tillbaka till mattan igen,

och upptäckt att min kropp minns och att jag fortfarande är stark.

Jag har liksom inte ord. Det börjar bli en vana, att inte kunna uttrycka hur mycket och hur starkt jag känner. Som sagt, jag hade aldrig anat hur fint det skulle kännas att komma hem. Visst visste jag att det skulle bli härligt att få se alla igen och jag fattade såklart att jag skulle älska alla möten och samtal. Men det här... Det här är så mycket större än så.

Jobbet också. Det har varit sjukt kul att komma tillbaka. Denna vecka är speciell jobbmässigt eftersom jag imorrn ska göra något som jag länge har planerat inför och sett fram emot. Jag och en väldans klok och kompetent kollega, ska hålla en föreläsning för 200 människor inom tolkvärlden. Och på fredag har vi tre workshops att leda. Det är en ynnest att jag ska få berätta om mina tankar kring kompetensutveckling och tolkkvalitet. Det hade jag aldrig trott för några år sedan. Det är stort för mej! Tänk att kollegor kommer att sitta där och lyssna på vad jag har att säga. Nervöst - hell yeah! Men så sjukt roligt och spännande!

Jag på golvet med min föreläsning. Peppad! Glad! Tacksam!

Och ja, varje ord i detta inlägg är sant. Hur överdrivet det än låter. Jag är precis så glad, lycklig, tacksam, förundrad, förväntansfull och fylld av kärlek som jag får det att låta.

Det finns bara ett ord att använda och jag gör det, tre gånger dessutom, så att det blir tydligt vad jag menar;

TACK TACK TACK

Hemma

Ibland känns det som att vi har varit hemma i tre kvart. Ibland känns det som tre månader. Och ibland känns det som att vi snart ska packa ihop och dra vidare.

Sanningen är att vi varit hemma i en vecka och att vi blir kvar här (åtminstone till oktober...).

Ibland känner jag mej pigg. Ibland känner jag mej trött. Ibland känner jag mej halvt döende. Ibland känner jag mej full av energi. Jag tror att jag sover bra om nätterna men kanske gör jag inte det ändå, för jag är så sjukt trött om morgnarna att det känns som att jag är förlamad.

Det är så många mixed feelings med den här hemkomsten och ju mer jag försöker förstå vad jag känner desto mindre fattar jag. Det är nu jag ständigt upprepar för mej själv;

Everything is okay and everything will be okay. I don´t need to understand every feeling running through my body. It´s okay to just let it be there. When the time is right, it will show itself clearly or leave. People who are meant to be in my life will always gravitate back towards me, no matter how far they wander and everything will come to me at the perfect time. No need to push things and no need to worry.

Just nu vilar jag bara i lyckan över att vara hemma i vårt hus. Hos våra familjer och vänner. Vad annat kan jag göra med det mottagande vi har fått. Vi känner oss så varmt välkomna hem att våra hjärtan sväller över av kärlek.

Med finaste flaggan och godaste bubblet tillsammans med de bästa grannarna/vännerna, blir man så här glad;

För att inte tala om hur glada våra kids är över att vara hemma hos kompisarna igen.

Vi njuter av så mycket. Av att laga vår egen mat. Att kunna gå tio små steg och vara hos grannen. Att ha en trädgård. Att duscha varmt med tryck. Att dricka te och kaffe utan att dö av värmeslag. Att sova i våra sängar. Att boa in oss. Att cykla till vattnet. Att promenera eller jogga i frisk luft. To name a few.

Vi har packat upp det mesta och trots att vi gjorde oss av med i stort sett allt vi ägde innan vi åkte, så gör vi oss av med ännu mer nu. Tre stora kartonger med saker och kläder ska vi snart köra till Myrorna. Jag älskar att vi knappt äger något längre. Eller det är en lögn, vi äger MASSOR, men jämfört med innan vi åkte är det lite. Badrumsskåpen gapar skönt tomma och likaså gör skåpen och lådorna som vi förr bara hade skit i. Så här ska vi hålla det för det känns såååå befriande.

Vad vi dock har dragit på oss igen är ytterligare en bil. En finfin Passat som jag redan är förälskad i. Japp, även jag kan fastna för saker ;)

Vår nya Pärla <3

Massor med bra saker kom ut av detta bilköp; jag fick prata många gånger med en av mina brorsor i telefon eftersom han hjälpte mej att hitta den, vi fick träffa en mycket trevlig familj (säljarna), i och med kontakt med banken fick vi ner räntan, vi fick åka på familjeutflykt och det bästa av allt, vi fick träffa min fina moster och morbror. Blev dessutom bjudna på lunch och glass av dem. OCH min kusin med familj kom och kramades. Underbart!

Att komma hem till min moster och morbror är bland det bästa jag vet. Det luktar som det luktade när jag var barn och allt är så tryggt och bekant.

Moster Lena och jag.

Vi var nöjda bilköpare när vi körde hem från Eskilstuna tidigare idag.

Jo, det var en sak...

Jag måste ju vara sanningsenlig nu när jag typ skryter om hur lite saker vi äger, och erkänna att vi faktiskt har med oss lite saker hem också. Eller lite och lite, ganska så mycket om man tänker på antalet. Men det är småsaker. Små fina minnen som vi placerar ut i vårt hus.

Strandminnen i badrummet.

Vid badkaret.

Och på soffbordet.

Alla snäckor är handplockade på stränder vi besökt (förbjudet, I know...) Sitter också och kollar igenom foton från vår resa som ska framkallas och hängas upp på väggarna. Allt för att hela tiden minnas och känna den där glädjen vi gör när vi tänker på våra månader i andra delar av världen.

I helgen fortsätter vi med det som vi pysslat med under veckan. Träffar vänner och familjer. Packar upp och ordnar till. Klipper gräs och rensar. Eller vi och vi...

Det känns fint att vara hemma, minsann. Om än aningen kyligt...

Jag trodde att fötter i sanden, vågor och hav, som varit vår verklighet så länge, skulle kännas sorgligt avlägset när vi kom hem. Jag hade både rätt och fel. Det känns avlägset men på intet sätt sorgligt. Vi var färdiga med den verkligheten. Nu är vi mitt en annan, en precis lika fin sådan.

"Nu blir det vardag igen." "Välkommen till verkligheten." "Nu är ni snart inne i rullarna igen."

Vanliga kommentarer som jag har funderat massor på. Jag förstod att de skulle komma och jag kände mej orolig för dem. Orolig för att jag direkt skulle känna stress över måsten i livet. Men så pratade jag med en klok vän och kände mej lugnare. För vi vet ju hur vi vill leva. I åtta månader har vi varit på träningsläger och nu börjar matchen. Det är nu vi ska leva som vi lär. Behålla lugnet, lyckan och tacksamheten för den här verkligheten.

Men det slår mej att det här med "nu blir det vardag igen", låter så negativt. Varför är det så? Eller är det bara jag som tolkar det så? Vardag och verklighet känns ibland likvärdigt med stress och tråkiga måsten. Det låter åtminstone så; "Jaha, då blir det vardag även för er." Eller; "Japp, nu är det verklighet också för er." Som om våra åtta månader borta varken var vardag eller verklighet. Jag kan meddela att de i allra högsta grad var det. Måhända var det annorlunda, but still, vardag och verklighet.

Jag vet såklart att ingen menar något illa, men som sagt, jag har känt mej orolig för de kommentarerna. Men jag känner verkligen så som min kloka vän sa att jag skulle tänka; nu har ni verktygen att möta vardagen här hemma på ett helt annat sätt än tidigare. Väldigt bra sagt.

Brunbrända fötter i sand innan yogan. En fin vardag och verklighet.

Soffmys med regnet smattrande mot rutan, också en fin verklighet.

Och nu kom glassbilen. Så svenskt, liksom. På Nationaldagen dessutom.

I livet.

Ni vet det här jag har skrivit så mycket om - att nu är nu och att det är det enda vi kan veta. Det som har hänt, har hänt och vad som händer imorrn eller ens om en minut, vet vi inget om.

Ni vet, det...?!?

Det vill jag skriva om nu. Igen.

Vi skulle ha rest hem den 1 april 2014. Men vi ändrade på det och bokade om hemresan till den 26 maj 2014. Sista veckan skulle vi spendera i Dubai med våra vänner. Där skulle vi mysa, dricka vin och jag skulle skriva det sista i boken.

Så såg planen ut och det var efter den vi levde.

Hade någon sagt att vi inte alls skulle resa hem den 26 maj, utan senarelägga vår hemresa ytterligare en vecka, hade jag skakat på huvudet och sagt, nej nej nej nej! Det finns varken tid, vilja eller pengar till det.

Jag tror att det som hände natten mellan måndagen den 19 och tisdagen den 20 maj, var ännu en av livets lektioner som vi inte sett till att lära oss ordentligt. Det här med att livet sker nu och att vi bara har ett liv. Och att vakna upp frisk på morgonen är något att varje dag glädjas och vara tacksam för.

På riktigt, alltså! Att min kropp fungerar som den ska, kommer jag aldrig mer att ta för givet.

Jag blev sjuk. Jättesjuk. Jag hamnade på sjukhus i Dubai, där jag fick blodtransfusioner för att mina blodplättar var för få. Jag hade hög feber. Min benmärg lade av och likaså gjorde mitt immunförsvar. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd och när läkaren, i ett främmande land, på engelska, berättade för mej att det kunde vara frågan om akut leukemi, tänkte jag att nu är det kört. Nu kommer jag att dö. Jag kommer inte att få se mina pojkar växa upp. Johan kommer bli ensam kvar.

Jag gråter när jag skriver, för det var en sådan fruktansvärd tanke.

Jag och Johan har pratat mycket om det här med tacksamhet, ni vet ju, jag tjatar om det. Vi har pratat om att det inte får bli så att vi måste förlora något eller någon för att fatta att vi ska vara tacksamma. Att allt vi har, lika gärna kan tas ifrån oss. Vår hälsa. Våra liv. Våra saker. Våra jobb. Våra pengar.

Vi har tusen och åter tusen gånger sagt till varandra att vi måste minnas allt fint och bra vi har, varje dag! Och det har vi gjort också! Vi har verkligen det. Men aldrig trodde jag väl att den tacksamheten kunde bli innerligare och djupare.

Det kunde den visst.

När jag fick provsvaren på mina blodprover andra dagen på sjukhuset och de visade att jag blivit ännu sjukare, hade jag (såklart) bara en enda önskan, och det var att jag skulle bli frisk. Allt annat var obetydligt. HELT OBETYDLIGT! Och det har jag ju förstått tidigare, såklart, att det är som de säger; den friske har många önskningar, den sjuke bara en. Men idag står de orden för något helt annat för mej än vad de tidigare gjort.

Den här resan fick det avslut den var tvungen att ha. För att understryka det som jag och Johan pratat om under våra åtta månader borta, fick vi också uppleva något som gjorde att vi aldrig mer kommer att tvivla på hur vi måste tänka och leva.

Det är inte överdrivet att varje morgon, innan man stiger ur sängen, tacka för livet. Tacka för att mitt hjärta slår, för att mina ögon ser, för att mina ben bär mej, för att min benmärg producerar allt den ska producera och för allt annat i kroppen som bara göra sitt jobb utan att jag ens behöver tänka på det. Det är inte överdrivet att varje morgon, innan man stiger ur sängen, tacka för den som ligger bredvid mej, för jobbet jag snart ska gå till, för förskolan som ska ta emot mina barn och för bilen som ska ta mej dit jag vill.

Att tacka för allt "självklart" är inte överdrivet, det är det enda sättet att leva på!

Det var inte akut leukemi. Det var Denguefeber. Och nu börjar jag bli frisk. Min kropp är igång igen, den jobbar för att jag ska kunna leva vidare.

Och vi är hemma! Här har familjer och vänner bemött oss med så mycket kärlek och godhet att våra hjärtan sväller över. Här har jag fått gratis sjukvård. Här har mitt försäkringsbolag betalat 75 000 kronor för min sjukhusräkning i Dubai och ytterligare tusenlappar för att få hem oss på ett flyg till slut. Här har vi ett hus, en bil, mat på bordet som mina svärföräldrar sett till att handla till oss. Här har vi så mycket att jag skulle kunna fylla oändliga A4-sidor med saker att vara tacksam för.

Det är en sådan tröst att känna att det varje dag finns massor av ljus och kärlek att vända blicken mot. Att mirakel sker varje dag. Att bakslag i livet är hinder att ta sej över för att på andra sidan ha blivit starkare, klokare och lyckligare. Att så länge jag vaknar upp frisk med människor omkring mej som jag älskar, så är det det enda som betyder något, som är viktigt. Allt annat är underbara bonusar!

Självklart ska man sikta mot "bonus". Mot sina drömmar. Mot att känna, klara och orka mer, mer, mer, mer. Men varje dag, varje timme och varje minut, måste vi  minnas att det faktum att vi lever just nu är ett mirakel i sig, och något att känna verklig glädje och lycka för.

Fan, alltså! Det blev ett sånt här jävla inlägg som jag ALDRIG ville skriva. Jag ville verkligen inte det. Jag ville inte erkänna att jag var en av dem som var tvungen att inse vad jag kan förlora för att FATTA PÅ RIKTIGT, att jag redan har allt jag behöver. Detta, trots åtta månader av tid till funderingar, samtal, meditation, yoga and what not. Vilket jävla skämt man är!

Men jag tänker vara snäll mot mej själv - jag förstod redan, men nu VET jag! Och framförallt - jag KÄNNER. Jag vet och känner vad som är viktigt. På riktigt och utan tvivel.

Här var vi inte hemma. Långt ifrån...

Men nu är vi det. I vårt hus. Med vår utsikt.

Vår brygga.

Vår röra att städa undan och packa in i garderober, lådor och skåp.

Nya äventyr och nya saker att upptäcka.

Hela familjen. Jetlaggade. Trötta. Halvsjuka. Men i livet!

Som vanligt blev ingenting som vi hade tänkt. En vecka försenade. Jag sjukskriven. Rörigt och mycket att reda i. Men so what?!?

Verkligen so what?!?

Minnena hemplockade och uppställda som en påminnelse varje dag om vad som är viktigt. Kärlek, hälsa och tacksamhet.

Kan nog vara ett av mina klyshigaste inlägg ever.

But then, so be it!

Det är sanningen.

TACK <3

Tack. Helt enkelt.

Det är en vecka sedan jag skrev här sist. Det är länge, tycker jag. Särskilt med tanke på att jag älskar att skriva här. Men det har gått så lång tid för att jag inte vet vad jag ska skriva. Inte för att det inte har hänt någonting utan för att jag, för en gångs skull, verkar ha slut på orden. Och de ord som finns kvar, som jag har till övers efter dessa dagar, kommer aldrig att kunna beskriva hur det känns just nu.

Men jag skriver ändå. Jag måste. Ni måste få veta.

Sista dagen i Thailand. Imorrn natt flyger vi till Dubai. Idag är det exakt en vecka kvar tills vi åter är i Sverige.

Vi är redo att komma hem. Vi vill komma hem. Vi längtar. Och det känns fint. Men känslorna som bara väller fram är mej ibland övermäktiga. Hela min kropp reagerar och jag blir skrattig och gråtig om vartannat. Pirrig och darrig. Spänd och glad.

Det blir "kul" för våra vänner i Dubai som får ta emot ett nervvrak. Hihi, närå så illa är det inte. Vilken ynnest i alla fall, att vi har dem och att vi nu kommer att få uppleva ännu en främmande plats.

Sista dagarna här då? Vad vi har gjort och så.

Jo;

Vi har hängt med världens bästa mormor och morfar,

rensat fötterna och så där. Busat, pussats och kramats.

Vi har fått gå på date, jag och Johan. Inte bara en gång utan flera gånger. Då har vi ätit och druckit gott, så har vi också samtalat kring alla upplevelser, erfarenheter och känslor som denna resa har inneburit. I en liten bok har vi sedan skrivit ned hur vi ska göra för att behålla det lugn och den lycka vi nu känner. Vi har skrivit ned vad som är viktigt för oss och vad vi vill fortsätta att göra för att ta vara på tiden och alltid se till att göra det bästa av den.

Vi och vår lilla bok (åt detta hade jag skrattat för några år sedan, vaddå skriva i en liten bok, vad är det för larv).

Och här kommer anledningen till att jag inte har så många ord till övers för bloggen.

Det är klart! Första utkastet till min bok är färdigt! 230 A4-sidor med text där min (fiktiva) historia har tagit form sedan vi påbörjade denna resan. Den är uttänkt och skriven på flygplatser, i bussar, på hotellrum, i bungalows, på cafén, på restauranger, på barer, i hotellreceptioner, på balkonger, på altaner, på stränder och vid pooler i världens alla hörn. Det spelar ingen roll att det är nu det verkliga arbetet tar vid. Det här med att läsa igenom, ändra, ta bort, lägga till och be vänner läsa och sen ändra igen och ja, ytterligare genomläsning, ändringar. Ni fattar. Det spelar ingen roll. Alls. Jag är sjukt stolt över vad jag har åstadkommit och det pirrar i hela mej när jag tänker på att jag faktiskt gjort det jag alltid har drömt om. Jag har skrivit en jävla bok!!! OH. MY. GOD!

Jag trodde. Jag vågade. Jag gjorde. Jag segrade.

Och nu, med de ord som jag har kvar, men som inte alls täcker det jag vill förmedla, skriver jag;

Tack datorn för att du håller än. Nu, min vän, är det bara en vecka kvar, sen kan du somna.

Tack, USA, Thailand och Malaysia för alla vackra och inspirerande platser som erbjudits oss.

Tack yogan för lugnet och lyckan, för styrkan och energin.

Tack mina grabbar för alla stunder, för alla samtal, för all inspiration, för all kärlek och för all tid som ni har fått vara utan mej då jag varit djupt försjunken i mina texter.

Tack familjer och vänner för all kärlek. För att ni finns i våra liv. För att ni skriver och ringer till oss, för att ni hjälper och stöttar oss. För att ni tror på oss, för att ni följt vårt äventyr, för att ni peppat och inspirerat oss på alla sätt och vis. Utan er vore vi inte de vi är idag. Vi älskar er innerligt.

Och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort förut.

Tack till mej själv! Tack för att jag har vågat tänka efter och lärt känna mej själv ännu bättre. Tack för att jag vågar se mina brister och för att jag orkar förändra mej. Tack för att jag vågar utmana mej själv, för att jag vågar stå för vem jag har blivit och för den jag nu är. Tack för att jag varje dag blir starkare i både sinne och kropp, för att jag hela tiden strävar efter att vara mer, göra mer, klara mer och orka mer. Tack för att jag inte ger upp. Tack för att jag gör mej själv lycklig, för att jag följer mina drömmar och för att jag inte sätter stopp för den enorma potential som vilar inom mej.

Heja mej! Jag är på så jävla rätt väg och det är fanimej den bästa känslan i hela världen.

Och med det fortsätter resten av resan och så även vårt fantastiska liv.

Oändligt tacksam och fylld av kärlek <3