Senaste dagarna

Nio månader i sol och salta bad. Håret mådde väl sisådär. Men jag gjorde inget åt det, tänkte att det var onödigt. Skönt att inte bry sej och bara slänga upp allt i en (oftast mycket ful) tofs.

Väl hemma, besökte jag min hippa frisör. Och hon gav mej min älskade och saknade lugg tillbaka.

 

Nu känns håret fräscht och snyggt och det är återigen lika jobbigt med en lugg som skall plattas och gör jag inte det så ser jag för tääääskig ut. Men det är smällar man får ta när man prompt ska ha en frisyr och inte bara häng. And in the pictures, my god, do I look like my father!

 

Lagom till helgen var jag nyklippt och det var ju bra, för i helgen gick Sjöbovikens cykelfest av stapeln. Ni vet, när man cyklar runt hos grannar och blir bjuden på mat och en av de tre rätterna som ska ätas under kvällen, bjuder man själv på. Man vet inte, förrän precis innan, vilka man ska till, vilka man kommer att träffa eller vilka som kommer hem till en på förrätt, varmrätt eller efterrätt.

 

"Snälla ge oss inte varmrätten. Snälla ge oss inte varmrätten. Snälla ge oss inte varmrätten." Bad jag tyst för mej själv under några dagar innan informationen om vilket rätt man tilldelats, skulle ges.

 

Vi fick varmrätten. And again, fick jag lektionen - be inte om vad du INTE vill ha (för i helvete!), utan fokusera på vad du vill ha istället.

 

Men det gick bra. Kreolsk gryta och ris (som jag så fint formade till hjärtan på varje tallrik), var enkelt att ha puttrandes på spisen. Sallad, vin och öl till det. Fördrink - apple martini. Och så hade jag och maken knåpat ihop en låttext, som en liten tribute till arrangörerna, som vi och de gäster som åt varmrätten hos oss sedan framförde på festen.

 

Det blev en sjukt god, rolig, pratig, skrattig och dansig kväll. Leendet lämnade inte mina läppar en sekund. Vilka fina grannar vi har. Tacksam.

 

 

Också tacksam för vännen Annica som körde över till mej för hårfix innan festen. Jag ville så gärna ha mina dödskallar, som jag hade i håruppsättningen på vår bröllopsfest, men när det kommer till hår och kreationer är jag en bedrövelse.

 

Men Annica, hon kan hon! Kolla liksom!

 

 

Vågar knappt skriva det, men nu är jag ledig i fem veckor. Det är svårt att fatta att det är sant, att vi har fått ihop det så bra att jag kan vara hemma så att barnen slipper förskola och fritids i sommar. 

 

Igår packade jag och grabbarna in oss i bilen och åkte till min bror, som visserligen inte var hemma, men det var min svägerska och mina brorsdöttrar.

 

När man kliver ur bilen på den gården är det nästan så att man känner hur kärleken bara flödar till en. Hundar och hästar, katt och kaniner i en salig blandning och alla vill hälsa och pussas. Alltså, hur lever man utan djur?!?

 

Två lycklig dagar fyllda med;

 

Ridning,

 

 

lite rörig sådan at times.

 

 

Hundgos,

kanin"gos" (alltså, dom är ju inte jäääättttttekeliga),

och massor av mys med barnaskaran.

Fin blev jag om läpparna också. I morgonrufs och fleecepyjamas.

Huvudstående, såklart. I ytterligare en ny miljö med djurrekvisita.

Jag och svägerskan har pratat, pratat och pratat. I timmar har vi suttit vid bordet eller på gräsmattan eller i soffan. Vi har sedan fortsatt att babbla under diskning och plockning, under mockning och kaninbursstädning, under blöjbyte och duschning och under matlagning. Allt medan barnen har lekt kurragömma eller skattletning eller hoppat studsmatta eller spelat fotboll bland betande hästar,

och bollhämtande (galna) hundar.

Det är så sjukt allting, på den där gården. Så sjukt underbart och galet. Jag älskar, älskar att hänga där. Ofta tänker jag på vilken ynnest det är att ha syskon som mina, kusiner som mina barn har och djur everywhere. Jag är så tacksam att ord inte räcker till.

Fler saker jag är tacksam för;

Vänner att promenera över till för en kvällsfika eller en hundpromenad eller en utan-hundpromenad. Katten vill ofta haka.

Vårt kök, där jag kan laga vilken mat jag vill och baka den kaka jag är sugen på. När jag vill!

Lite synd bara att jag väljer att baka raw muffins med quinoa som man verkligen måste bjuda till för att tycka om. Tanken var i och för sej god eftersom jag tänkte "nytta till" mina älskade kvällsfikan (alltså, jag är som ett skämt efter att ungarna har somnat), vitt mjöl och socker är ju inte den bästa födan klockan tjugoett noll, noll, liksom. Och ja, ett lyckat bak om man ser till nyttigheten eftersom jag inte ens äter dem. Nybakta var de helt okej, men sen, nja...

Tacksam och lycklig är jag också för mitt yogahörn, som börjar ta form. Med betoning på börjar, då...

Våra dagar, sedan vi kom hem, fortsätter att bli finare, lyckligare, lugnare och härligare. Jag förundras mycket över det. Att det har blivit så. Fast jag vet ju varför.

Skriver mer om det snart.

Tack. Tack. Tack.