Men det gick inte. Kroppen sa stopp till Ashtanga yoga. Jag bestämde mej för att lyssna på den och gjorde lite yin yoga istället. Så skönt. Sedan lade jag mej i sängen en halvtimme, kände mej nästan sjukligt trött.
Efter en stund blev jag hungrig, så jag gick upp och fixade frukost. Sugen på mjuk macka, ägg, ost, grönt- och rött te och märkligt nog (händer aldrig mej om morgnarna), choklad. Så då fick det bli så. Det kroppen ville ha, gav jag den. Och den svarade med att bli pigg och stark igen.
Frukost för kropp och sinne i solen.
Jag har aldrig gjort så. Aldrig lyssnat till min kropp. I hela mitt liv har jag bara tyckt att den ska fungera. Om jag velat gå ned i vikt har jag tvingat den att träna men gett den mindre näring. Om jag har varit sjuk men inte känt att jag haft tid med det, har jag tvingat kroppen att fungera ändå. Jag har verkligen inte behandlat min kropp väl många gånger. Som tonåring hade jag det, som så många andra tonåringar, lite bökigt med mat och så där. Slutade äta ibland, provade att spy upp det jag ätit några gånger och ja, misshandlade min kropp på det sättet. Det blev aldrig verkligt allvarligt för mej men det var definitivt inte bra, det jag gjorde mot min kropp. Och det sorgliga är att det är först för ett par år sedan som jag började att sluta bry mej om ytan. Nu har jag helt slutat med det. OBS! En viktigt skillnad - jag har inte slutat bry mej om att vara hälsosam, jag kommer aldrig att sluta motionera och äta rätt för att må bra och hålla mej stark och frisk, men jag kommer aldrig mer sträva efter att se ut på ett visst sätt eller väga ett visst antal kilon eller ha rutor på magen (de kom för övrigt när jag slutade kämpa för dem) eller snygga muskler här och där.
Vilken fantastisk känsla det är att känna så. Det är en sådan frihet att vara fri från de där (jävla) tankarna;
"Nä, jag borde inte äta det där." "Fan, nu gjorde jag det ändå." "Helvete, helvete, usch, vad jag känner mej fet och äcklig!" "Jag måste banta, jag börjar imorrn." "Jag ska springa minst fyra gånger i veckan fast jag varken orkar eller vill."
Och en hel massa andra sjuka tankar.
Men nu är de borta. Puts väck. Such a release! Och för det har jag yogan att tacka, det är jag övertygad om.
Yogan gör mej pigg, stark, glad, smidig och lätt till sinnes. Den gör också att jag vill äta bättre, inte lika ofta och mindre portioner. Men INTE äta mindre och sällan på fel sätt, så som jag gjorde förr, när jag var vrålhungrig men aldrig gav kroppen vad den behövde, utan på ett sunt sätt. Jag är ofta sugen på vegetarisk mat till exempel, mycket grönt också och det är ju superbra för både kropp och miljön. Yoga gör mej också lugn men samtidigt pirrig - det är så häftigt vad kroppen klarar av, bara man släpper prestationen.
Jag har lagt ut en del bilder på mej själv i olika yogapositioner. Inte för att "titta vad jag kan!" utan för att inspirera - jag själv blev väldigt inspirerad av sådana bilder, de fick mej att undra om det verkligen var möjligt. Jag har funderat mycket på om jag verkligen ska lägga ut dessa bilder, jag vill nämligen inte att yogan ska missuppfattas. Den handlar definitivt inte om en massa coola poser. Om jag står på huvudet utan att andas rätt, då yogar jag inte, då kan jag lika gärna börja på gymnastik.
Det är det här som är så häftigt med yogan. När man andas rätt och släpper alla tankar om att klara både det ena och det andra och istället lyssnar till sin kropp, då kan man plötsligt göra heeeelt galna saker. Såsom att stå på huvudet hur länge som helst eller stå på händer eller böja sej både hit och dit.
BARA MAN SLÄPPER TAGET.
Jag tror att vi behöver göra det med mycket. Släppa taget. Om en hel massa. Både om osunda och negativa tankar men också om saker vi gör eller rutiner vi någon gång uppfunnit och nu fortsätter med fastän vi inte funderat vidare på varför vi ens har dem.
Livet bara rullar och det är alltför sällan vi stannar upp och funderar på varför vi gör si eller så. Den där upptrampade stigen i hjärnan, den mina tankar går på automatik, är så mycket snabbare och bekvämare än den där igengrodda ängen åt andra hållet. Den känns obekant och snårig, den orkar jag inte med. Och det är så vi gör mest hela tiden, vi tar den enkla vägen. Inte alltid så bra i mindre roliga eller knepiga eller svåra situationer.
Något händer - då tänker jag så här - sen känner jag så här - och reagerar så här - och agerar så här.
Vi gör det, de flesta av oss. Det finns inte en chans för oss att hinna med innan händelsen har gett en tanke som gett en känsla som gett en reaktion och ja, ni fattar. Inte en suck, har vi. Plötsligt står vi där, frustrerade och känner oss orättvist behandlade eller undrar varför det "alltid händer mej" - varför bråkar alltid mina barn eller varför lyssnar aldrig mina barn på mej eller varför är min partner alltid si eller så och varför fick jag ett sådant dåligt schema när jag önskat något helt annat eller varför är det alltid dåligt väder på min semester... I could go on. Been there, done that. Vi letar och letar efter syndabockar i de yttre omständigheterna. Och det värsta är att vi ofta hittar dem också. Ni vet, chefen eller mamma eller kollegan eller samhället eller förskolläraren eller barnens kompisar eller den eller det eller den eller det. Men att vi själva kanske från början borde ha funderat på hur vi tänkte, kände, reagerade och agerade på automatik, istället för att fundera på alternativa tankar, DET har vi inte en tanke på.
Usch, vad trött jag har varit på mej själv och mina automatiska tankar.
Men ÄNTLIGEN, har jag börjat med något nytt. Jag vägrar att bara tänka automatiskt. Vid varje negativ situation - som i sin tur alltid gett en negativ tanke, som i sin tur gett en negativ känsla, som genererat i en negativ reaktion, som slutligen blivit ett mindre lyckat agerande - stannar jag upp och tänker (på engelska igen); what else is possible?
För det finns ju såklart massor av alternativa tankar att tänka kring en situation, det är bara det att vi inte orkar, har tid eller vill fundera kring vilka. Vi är vanemänniskor, så vi kör på autopilot och ba, det här är dåligt, det har jag alltid tyckt, så nu tycker jag det igen och det känns inte roligt och då reagerar jag med ilska, irritation eller ledsamhet och sen blir det inte alls bra.
Inte medvetet, tyvärr. Utan helt omedvetet och av ren vana.
Det är asasvårt att bryta tankemönster och än värre att bryta och förändra ett beteende. Jag kämpar varje dag. Ibland går det sisådär, ibland går det riktigt bra och ibland suger jag. Men ju fler negativa tankar jag lyckas ändra och byta ut mot positiva desto gladare känner jag mej och desto enklare känns livet. Detsamma är det med beteenden jag är mindre stolt över och som inte alls gagnar mej.
Men det är tufft, för om man vill förändra sina negativa tankar och sina mindre bra beteendemönster, krävs medvetenhet.
Hur är jag egentligen? Vilken är tonen när det kommer till mina tankar - är de mestadels av den negativa sorten eller är de av den positiva? Ser jag möjligheter eller hinder?
Alltså, det finns tusen frågor att ställa till sej själv. Men ett bra tips, om man nu vill ta reda på om man är av den negativa sorten eller inte, är att fundera på om man ofta känner sej stressad, irriterad, ledsen, arg, otillfredsställd, orättvist behandlad eller något annat obehagligt. Om man gör det, har det med största sannolikhet att göra med ens negativa tankar. Känner man sej däremot oftast glad, tacksam, lycklig, tillfreds eller något annat härligt, då kan man lugnt fortsätta med det man gör, för då har man förmodligen väldigt sunda tankar om det mesta.
Men nu gäller det igen - att våga. Ställ dej själv mot väggen och be om ett ärligt svar. Hur står det till egentligen, däruppe i knoppen (oh, my god så käckt uttryckt!!!)? Åt vilket håll tenderar mina tankar att vandra om jag står inför en utmaning - är det mot möjligheter eller hinder? När det är körigt, stressigt eller tungt i livet - hur tänker jag kring det? Ser jag bara det mörka eller riktar jag blicken mot det ljusa?
Det här, mina vänner, är svårare än man tror. Och tuffare. Och jobbigare. Det kräver hårt arbete, massor av vilja, jävlar anamma och massor massor av mod. Det är dessutom ett heltidsarbete och allt är färskvara. Men hav förströstan - ju mer man arbetar med sej själv desto lättare går det, för snart är den där igengrodda ängen upptrampad, bekant och härligt att gå längs. Man har, modernt uttryckt, omprogrammerat hårdisken (men alltså, vad är det med mina uttryck, hjäääälp!?!).
Jag älskar detta hårda arbete, för shit vilken lön jag får för mödan. Gud, jag får dubbelt så mycket tillbaka än vad jag ger. Fast jag skäms ibland och ofta blir jag arg på mej själv när jag märker hur dumt jag har tänkt och hur många gånger jag satt krokben för mina egna försök till att lyckas med något. Än värre - när jag märker hur mina tankar och mitt beteende också sårat andra - då vill jag nästan smälla till mej själv. Gånger jag har dömt andras beteenden eller tänkt att mitt sätt att tänka är bättre än någon annans eller de gånger jag varit avundsjuk eller missunnsam eller usch, nä fy... Hua!
Men vi har ju alla dessa negativa sidor, frågan är bara hur vi hanterar dem och hur mycket vi låter dem ta över.
Oj...
Nu har jag läst igenom detta. Svammel, va? Förstod ni något?
Aja, något kanske ni greppade :)
Hörrni, tack för att ni läser!
Kärlek.
Och ni ba, eh....? Det var ett abrupt slut.
Frågor på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar