Nja, njäe... Eller jo, visst kan ni få receptet.
MEN!
Ni får inte följa det till punkt och pricka. För mitt recept, kommer på intet sätt att passa någon annan än just mej.
En vän sa till mej att hon också skulle vilja göra vissa av de saker som jag gör, men samtidigt kände hon att hon inte riktigt hann med det. Att hon hade andra prioriteringar i livet. Och det är just det. Så är det! Man lever olika liv. Man är i olika skeden i livet. Man prioriterar olika och man vill olika saker. Superviktigt! Jag har skrivit det flera gånger men jag skriver det igen; vad som gör mej lycklig, gör nödvändigtvis inte någon annan lycklig.
Jag delar mer än gärna med mej av det jag gör, dagligen, för att känna lycka, lugn och ro. Jag delar också gärna med mej av hur jag tänker och gör för att varje dag komma ett steg närmare de drömmar jag har. Kanske hittar någon av er något ni kan ta till er och använda er av.
Ni får gärna fortsätta skriva och undra. Fråga och bolla. Tycka och känna om det jag skriver.
Men minns vad jag understryker - detta är vad jag tycker och hur jag vill att mitt liv ska kännas och vara. Kanske är det helt fel för dej.
Oki?
Som sagt, alla behöver vi olika saker. Men såklart finns det undantag. Jag börjar med ett sådant.
Det finns en sak som ändrar allt för oss alla. En sak som kan göra den mörkaste dag till ljusare. En sak som många av oss glömt bort. Det har ingenting att göra med om det känns rätt eller fel eller om du har tid för det eller inte, det funkar för alla, bara man har det.
TACKSAMHET.
Ingen tacksamhet - ingen lycka.
Jag har alltid trott att jag har varit tacksam. Jag har ju alltid blivit glad för saker och ting jag har fått och jag har alltid tackat när någon gjort något för mej. Men det är långt ifrån vad jag menar nu när jag skriver om tacksamhet.
För många kanske detta kommer att kännas överdrivet. Det gjorde det i alla fall för mej i början. Men ju mer jag tänkte på det och ju mer jag övade på det, desto bättre, lättare och skönare kändes livet.
Jag säger tack tusen gånger varje dag. Till nästan allt, hela tiden. Ju mer jag gör det - säger/känner tack - desto lyckligare känner jag mej. Dessutom får jag mer av det jag tackar för. Det är magi. Fast inte alls magi egentligen, utan bara självklart. Det jag fokuserar på växer. Det jag känner tacksamhet och lycka för, drar jag till mej mer av.
Hur då? Hur gör jag?
Massor. Jag gör massor. Från den stund jag slår upp ögonen på morgonen tills dess att jag sluter dem på kvällen.
Sen är det en övningssak. Man kan tro att det är enkelt, det är väl bara att säga tack. Men grejen är den att man måste KÄNNA sej tacksam. Det kan ta ett tag. För mej kändes det larvigt i början. "Tack för en varm säng. Tack för sol och värme. Tack för sommarregn. Tack för bilen som tar mej dit jag vill. Tack för rent vatten. Tack för mobilen. Herregud, liksom! Man känner sej helt konstig i huvudet.
Det är helt galet att det är så svårt. Bedrövligt egentligen, att det är svårt, när vi har så mycket att vara tacksamma för. Men förklaringen ligger i att vi, i alla fall här i västvärlden, har det för bra. Vi tar saker och ting för givna hela tiden.
Jag har ett hem - ja, jo men det har ju alla.
Nej! Alla har inte det.
Jag har mat för dagen - ja, jo men det har ju alla.
NEEEEJ! Alla har inte det.
För tänk, om du till exempel inte har haft en säng utan sovit på ett hårt golv i alla år, hur skulle du då känna om du fick en? Tacksam! Du skulle självfallet känna dej tacksam.
Men vi gör oftast inte det med saker som vi, av någon anledning, bara räknar med att ska finnas där. Fast om dessa saker togs ifrån oss, då skulle det bli annat ljud i skällan.
Sen det här med hur vi hela tiden vill ha mer, värre, större, bättre, coolare, häftigare, mer, mer, mer.
Säg att jag får något jag länge längtat efter, till exempel om jag alltid velat haft en särskild bil, ja då känner jag såklart tacksamhet när jag får den. Jag känner mej glad och lycklig för den. Frågan är bara hur länge? Hur lång tid tar det tills jag vill uppgradera? Förstår ni vart jag vill komma?
Det är hemskt, men det stämmer som uttrycket säger; mycket vill ha mer.
Jag vet att jag har skrivit om det här med tacksamhet i tidigare inlägg, men det tåls sannerligen att skrivas om igen. För det här är svårt. Löjligt svårt. Och faktum är att många inte vill låta detta bli en sanning, det blir för jobbigt, det kräver för mycket av en. Jag har mött så många som skakat på huvudet åt detta och sagt att det är både överdrivet och löjligt. Att det är orimligt att gå omkring och känna sej tacksam för allt.
Och, tja... Så kan man få tycka om man vill. Men igen (hur många gånger har jag skrivit detta?!?!), då kommer man heller aldrig att känna sej riktigt lycklig. Hela tiden kommer det att fattas saker. Hela tiden kommer man att längta och sukta efter något annat. Bara jag får det där, DÅ blir allt bra. Man har lagt lyckan i yttre omständigheter och därmed har man inte tagit ansvar själv. Blir saker och ting tråkiga kan man alltid skylla på något eller någon annan. Bekvämt, liksom.
INGET UTANFÖR MEJ KAN GÖRA MEJ LYCKLIG OM JAG INTE BESTÄMMER MEJ FÖR ATT KÄNNA LYCKA. DET ÄR JAG SOM VÄLJER VAD JAG KÄNNER OCH HUR JAG UPPLEVER SAKER OCH FÖRETEELSER OMKRING MEJ.
Ta det här med pengar, som många av oss vill ha mer av. All forskning visar att människor som vinner massa pengar inte blir lyckligare på sikt. Till slut blir deras nya livsstil blasé. Den där lyxvillan räcker inte längre, bilen går inte längre tillräckligt snabbt, båten är inte längre tillräckligt lyxig eller vad det nu kan vara man har köpt sej för pengarna.
Det är då man har letat efter lyckan på fel ställe. Man har trott att den finns i både det ena och det andra. Och det är så korkat gjort, att leta utanför oss själva, när den egentligen vilar inom oss. Så nära. Lyckan är ett val. Och det valet kan du göra varje sekund, minut, dag, vecka, år.
Så. Vad gör jag då? För att känna lycka genom tacksamhet.
Till exempel; jag säger tack för dagen/dagar som varit eller dagen/dagar som ska komma. Antingen säger jag det högt eller så skriver jag det. Oftast gör jag båda sakerna. Samtidigt som jag gör det, koncentrerar jag mej på att känna det djupt, djupt inom mej.
(Jag gör det på engelska. Vet inte varför, det blir bara så. Kanske för att böcker jag läser inom detta område alltid är skrivna på engelska.)
Okej, here it goes.
Dear Life,
Thank you for two days with a wonderful and wise person who has become one of my closest friends. Thank you for the view, the surroundings, the sun, the rain and the fresh air.
Thank you for the really good (although slightly pretentious) food we had during these two days.
Thank you for the warm mornings that let me do yoga outside, and thank you for my sweet friend who lets me have her beautiful dog during lonely nights.
Thank you for all the kisses.
Thank you for the hand holding with the cutest and most adorable baby ever.
Thank you for Vince´s sweet pre school teacher, who is no longer working at his daycare, but still wants to hang out with him.
Thank you for all the football games going on outside our house.
Thank you for yet another wonderful friend who is that kind of a person you can spontaneously have dinner with.
Thank you for my husband´s friend, who has a wife I really, really like and who I can share crazy thoughts about life with on a blanket among our boys.
Also thank you for the future. Thank you for my sister in law, who is helping us to find a dog. Thank you for days with my boys and for time to finish my book and send it to where it belongs. Thank you for evenings with friends and families. And most of all; thank you for letting me stay in this happy and peaceful state of mind.
Thank you. Thank you. Thank you.
Svårare än så är det inte och bättre än så kan det inte kännas. Genom att göra detta och samtidigt känna den där djupa och genuina tacksamheten, blir jag väldigt medveten om hur mycket jag faktiskt har i livet. Det känns så oändligt fint och varmt och rätt.
Ja, där har ni ett litet recept. Massor återstår. De kommer, jag lovar. För dej som vill läsa.
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar