Kapitel 14

- Men vad har ni bestämt då? frågade Maria.

Sara tände två ljus och satte sig i soffan bredvid sin vän.

- Ingenting.

Maria såg oförstående ut.

- Ingenting eftersom Niklas inte vet någonting, fortsatte Sara.

Maria tog en klunk av det vita vinet som Sara hällt upp.

- Gud, vad gott! utbrast hon.

- Jag vet, sa Sara. Niklas mamma går nån vinprovarkurs och ger mig en massa förslag. Jag har inte blivit besviken hittills.

Maria tog ytterligare en klunk innan hon fortsatte.

- Men ska ni bara leva som om ingenting har hänt?

Sara ryckte på axlarna.

- Ja, jag antar det. Hur ska vi annars göra?

- Fatta ett beslut, såklart! utbrast Maria.

Sara fattade hur hon menade. Såklart verkade det konstigt för en utomstående. Sara förstod att hon själv skulle ha reagerat precis som Maria om rollerna varit omvända. Men för Sara var detta den enda självklara lösningen för stunden. Att inte fatta något beslut om någonting.

Dagarna efter den misslyckade terapitimmen hade varit jobbiga. På kvällarna efter att barnen somnat hade hon och Niklas suttit ner och försökt prata. Inget av samtalen hade varit särskilt givande. Vid ett par tillfällen hade det slutat med att de somnat arga. Något som de lovat varandra att aldrig göra. Till sist hade de bestämt sig för att sluta prata om det. Låta det bero en stund. Bara vara. Det var igår kväll. Idag var det fredag.

Niklas hade ringt på lunchen och sagt att han skulle bli sen hem. Hon behövde inte vänta med maten, hade han sagt. Han kunde inte säga någon tid. Sara hade känt den där klumpen i magen men mindes löftet de givit varandra kvällen innan. Inte tänka så mycket. Bara vara. Så hon hade bara svarat jaha och sedan ringt till Maria och bett henne komma över. Hon ville inte vara ensam.

Barnen hade somnat vid åtta och nu satt Maria och hon i soffan och drack vin. Sara var oändligt tacksam för Maria. Hon kunde alltid komma över på några minuter och hon var enkel att prata med.

- Det går inte att fatta något beslut just nu, sa Sara. Allt känns så förvirrat. Jag känner inte ens igen mig själv.

- Hur menar du? frågade Maria.

- Jag blir arg hela tiden. Fast egentligen är jag inte arg. Men jag känner mig så jävla rädd. Vad än Niklas säger eller hur mycket han än försöker så blir jag arg och orolig. Om han är gullig mot mig så beskyller jag honom för att försöka vara snäll och är han kall och frånvarande blir jag arg på honom för det. Det är helt sjukt. Men jag kan inte kontrollera mig. Och jag är livrädd att sättet jag beter mig på driver honom ännu längre ifrån mig.

Maria funderade en stund.

- Fast du måste ju få känna som du känner. Du kan väl inte hela tiden lägga skulden på dig själv.

Sara förstod hur hon menade.

- Nä, så kanske man kan tycka. Men faktum är att det jag tycker och känner inte spelar så stor roll. Och det är just det som är så jävla svårt. Jag hatar att inte ha kontroll, att inte veta, att bara stå och titta på utan att kunna påverka.

Maria skakade på huvudet.

- Jag fattar inte hur du fixar det, sa hon. Jag skulle dö!

- Åh, tack för pepp, skrattade Sara.

- Nämen, gud förlåt! Jag menar förstås inte att sänka dig.

- Ingen fara, lugnade Sara. Men ibland känner jag som du säger. Att jag kommer dö om han lämnar mig.

Maria såg på henne med ledsna ögon. Sara tog en klunk av vinet.

- Titta inte på mig sådär!

- Nä, förlåt. Vilket uselt stöd jag är som nästan bryter ihop själv.

Maria log ursäktande.

- Jag fattar att det är svårt att veta vad du ska säga. Det finns ju liksom inte så mycket att göra åt det.

- Men jag lyssnar alltid, det vet du, sa Maria och tog hennes hand.

- Jag vet, sa Sara.

De satt tysta en stund. De hörde hur Jack pratade i sömnen från övervåningen.

- Gullunge, sa Maria och log.

- Ja, när han sover, skämtade Sara.

De skrattade.

- Hoppas att Stefan fått våra ungar i säng. Tvillingarna var sjukt trötta när jag hämtade dem idag. Jag är glad att jag fick komma hit. Vet inte om jag hade pallat läggningen ikväll.

- En hel vecka på dagis är tufft, sa Sara. Jag märker det på våra grabbar också. Mer vin?

- Ja, tack! Det var hur gott som helst.

Sara fyllde på deras glas.

- Ska ni till Kristian och Louise nästa helg? undrade Maria.

- Ja, det är meningen så. Mamma har lovat att vara barnvakt.

- Kul! Vi ska också dit. Tvillingarna är hos grannen och Lukas hos kusinerna. Härligt att det bara är vuxna.

Sara kände åter klumpen i magen.

- Vad? frågade Maria som såklart observerat Saras förändrade sinnesstämning.

- Alla lyckliga par, sa Sara. Och så vi, jag och Niklas.

Niklas

Han var tvungen att jobba över, det hade Janne sagt, så det var ingenting att ha dåligt samvete över, tänkte Niklas. Att Nina också jobbade över var ju bara ett trevligt sammanträffande.

- Ska vi beställa något att äta? undrade Nina.

-Gärna, sa Niklas. Vad är du sugen på?

- Sushi. Gillar du det?

- Absolut, sa Niklas. Jag åker och hämtar.

Han lämnade bygget och tog bilen till det mest populära sushistället. Han såg  på mobilen att han hade ett missat samtal från Sara men han ville inte ringa tillbaka. Varför visste han inte.

Han var tillbaka på jobbet efter en halvtimme. Nina satt inne på hans kontor. Djupt koncentrerad studerade hon en text.

- Mat! sa han.

- Underbart, utbrast hon. Jag svälter snart ihjäl.

De satte sig vi bordet som fanns inne på hans kontor.

- Du får kolla texten sen, sa hon. Kanske är den för glättig med tanke på kunden.

- Absolut, sa han. Men nu skiter vi i jobb en stund.

Han blinkade till henne. Hon log förläget.

- Inga barn i helgen? frågade han.

- Nope. De är hos sin pappa. Jag sover hos Anna inatt och åker tillbaka till Stockholm imorgon. Det är så hemskt att komma hem ensam sent en kväll.

Han nickade och stoppade in en stor bit sushi i munnen.

- Kan tänka mig det.

- Hur har du det hemma? frågade hon.

Hennes fråga kom oväntat. Han blev lite ställd. Vísste inte riktigt hur han skulle svara.

- Nja, bättre har det väl varit.

Hon nickade.

- Vad händer då? frågade hon lite försiktigt.

Han skruvade på sig.

- Hur menar du?

Hon tittade ner i bordet. Som om hon ångrade frågan.

- Du behöver inte berätta. Det är inte min mening att snoka. Men jag undrade bara hur ni hade det.

Niklas drack stora klunkar ur colan.

- Ja, nä, det är väl då där.

De åt tysta av sushin.

- Var det dumt att jag skickade sms i helgen? frågade hon plötsligt.

Han visste vad han borde svara. Men istället svarade han som han ville.

- Nej, jag blev glad.

Hon log.

- Jag gör det ofta, sa hon.

Han tittade frågande på henne.

- Tänker på dig, fortsatte hon.

Hans hjärta slog fortare. Hon såg på honom. Hennes röst var låg.

- Jag borde inte, jag vet. Det är inte rätt. Men jag kan inte sluta tänka på dig, Niklas.

Han reste sig från stolen. Gick fram till dörren och stängde den. När han vände sig mot henne stod hon där, nära honom. Han visste att han hade några sekunder kvar innan det var för sent att stoppa. För sent att stå emot. Säga nej. Han stod kvar. Hon tog ett steg närmare. Lade sina händer på hans höfter.

Fem. Fyra. Tre. Två. Ett.

Nu var det för sent.

Noll.

Han lyfte sina händer. Höll dem om hennes ansikte. Han klev ett steg närmare henne. Hennes händer höll hårdare kring hans höfter. Han böjde sig ner. Nu var de så nära att deras läppar nästan nuddade vid varandra.

- Gud, viskade han. Jag borde inte.

De andades häftigt.

- Säg stopp så går jag, sa hon.

Han blundade.

- Jag vill inte säga stopp.

Deras läppar möttes. Försiktigt. Trevande.

- Du smakar gott, viskade hon mot hans läppar.

Han drog henne hårt mot sig. Tryckte sin kropp mot hennes. Kysste henne hårdare. Hennes händer letade sig under hans skjorta. Han drog händerna genom hennes långa hår. Kysste henne på munnen, hakan, halsen. Han rös när hon drog sina händer nerifrån och upp längs hans rygg.

- Stopp, viskade han.

- Va?

Han fortsatte kyssa henne.

- Jag sa stopp.

Hon smekte hans rygg. Han ville slita av sig sin skjorta, sen hennes tröja. Känna hennes nakna hud mot sin.

- Nina, vi måste sluta.

- Jag vet, viskade hon.

Hon knäppte upp hans skjorta. Såg honom i ögonen. Hans händer nuddade vid hennes bröst. Han skjorta var öppen. Hon drog av honom den. Sen tog hon av sig sin egen tröja. Hennes ögon var blanka och halvt slutna.

- Herregud, Nina, sa han. Hur ska jag kunna sluta.

Han drog henne till sig. Smekte hennes rygg. Hans hand stannade vi bh-bandet.

- Ta av den, viskade hon. Ta av den så slutar vi sen.

Han knäppte upp den. Sköt henne ifrån sig och tittade på henne.

- Du är fin. Så jävla fin, viskade han.

Hemma

Det var nästan midnatt när han kom hem. Sara hade somnat i soffan. Det knöt sig i magen på honom. Han gick fram till soffan och skulle precis lägga över henne en filt när hon vaknade.

- Hej, sa hon yrvaket. Vad är klockan?

- Hej, viskade han. Den är mycket.

Hon satte sig upp. Gnuggade sig i ögonen.

- Kryp ner i sängen så kommer jag sen, sa han.

Hon nickade och stapplade iväg till sovrummet. Han ville dö av skam.

- Niklas, ropade hon från sovrummet.

Han tittade in.

- Lova att väcka mig när du kommer och lägger dig.

- Okej, viskade han.

Sen gick han för att duscha.

Hon hade somnat när han kröp ner. Han visste att han var tvungen att väcka henne. Han hade lovat det. Men han ville inte. Han tänkte på Nina. De hade gått för långt. Abslout inte hela vägen, men för långt.

- Niklas, mumlade Sara.

Han kröp under hennes täcke.

- Ja, viskade han.

- Älska med mig, bad hon.

Han blundade.

- Jag är supertrött, Sara. Verkligen jättetrött. Jag vill bara somna här bredvid dig.

Hon vände sig mot honom.

- Okej, sa hon.

Han väntade på att hon skulle bli arg eller ledsen eller starta en diskussion. Men hon kröp bara närmare honom.

- Det är så skönt att du är hemma, sa hon. Jag avskyr när du inte är hemma.

Han mådde illa av sig själv. Han slöt ögonen.

Den sista han tänkte på innan han somnade var Nina. Den som låg i hans famn när han somnade var Sara.