Kapitel 12

- Ska vi sätta en tidsbegränsning?

De åt varsin sallad på ett mysigt lunchställe. Hon tittade på honom.

- Vad menar du? frågade hon.

- Jamen, vi bestämmer ett datum och om det inte känns bättre då, så kanske vi måste hitta på något annat.

Hennes hjärta slog fortare.

- Jag fattar inte vad du menar, Niklas. Menar du att vi ska bestämma ett datum och om du fortfarande inte vill ha mig då så skiljer vi oss. Är det så du menar?

Hon var arg.

- Lugn, sa han. Jag försöker bara hitta lösningar.

- Hitta lösningar, fnös hon. Det låter som om jag är ett problem som ska lösas. Hör du inte hur dumt det låter?

Han suckade och skakade på huvudet.

- Nej, jag hör inte det. Men jag vet verkligen inte hur jag ska göra det här, Sara. Ska vi bara fortsätta så här då? 

Hon lade ner sina bestick och tittade på honom.

- Ja, med tanke på att vi en gång lovade att älska varandra i nöd och lust så kanske vi måste fortsätta så här ett tag. Vi har barn ihop, Niklas. Ett liv tillsammans. Man kan inte bara ge upp.

Hon såg ner i sin tallrik. Rörde runt med gaffeln.

- Eller är det vad du vill? frågade hon. Ge upp?

Han tittade ut genom fönstret.

- Nej, Sara, suckade han. Jag vill inte ge upp men jag vill heller inte att det ska kännas så här. 

Han lät så uppgiven att Sara inte kom sig för att säga något. De satt tysta en lång stund.

- Men det kanske blir bättre med tiden, sa han. Och vi har ju bara pratat med den där Karin vid två tillfällen.

Han suckade djupt.

- Gud, Niklas, sa hon. Det känns helt sjukt! Jag vill verkligen inte leva utan dig men ibland vill jag säga åt dig att gå. Så får du se att gräset inte är grönare på andra sidan.

Han skrattade till.

- Nä, det är väl inte det, sa han. Grönare på andra sidan. Men just nu känns det jävligt brunt på den här sidan.

Sara svalde gråten.

- För att du inte vill ha mej längre, sa hon.

Det var mer ett konstaterande än en fråga.

- Nä, inte så. Men för att ingenting känns särskilt roligt eller spännande längre, sa han.

Hon nickade. Han fortsatte.

- Vad gör vi liksom? Vi jobbar, tar hand om barnen, klipper den där jävla gräsmattan, målar huset och säger typ fem trevliga ord om dagen till varandra.

- Ja, det är ju inte särskilt upphetsande, medgav hon.

Han drog händerna genom sitt hår och lutade sig tillbaka. 

- Fan, Sara! Vad ska vi göra?

- Men hur blev det så här? frågade hon. Varken du eller jag ville leva ett sånt här liv. Minns du inte hur vi pratade om att alltid hitta tid för varandra, resa, göra roliga saker, fortsätta med det vi gillar att göra. Ta bara det här med träning. Vi har ju för fan slutat med det också. En sån enkel sak, liksom.

Han nickade.

- Och vet du? sa hon men tystnade.

- Nej, vaddå? frågade han och såg på henne.

- Äsch, skitsamma.

- Nä, säg, manade han.

Hon drog den stickade tröjan tätare omkring sig.

- Att sen Jack föddes, har jag inte känt något behov av att prata med dig om annat än barnen. Det låter helt sjukt, men jag har haft fullt upp med att orka med mig själv. Du har bara varit barnens pappa för mig, inget annat.

Hon drack av colan. Sen fortsatte hon.

- Men nu fattar jag att jag visst hade ett behov av att prata med dig om annat, fast jag inte såg det då. Jag orkade inte. Och det är så dags nu, liksom. Nu vet jag inte ens vad jag vill prata med dig om. Jag kan inte komma på en enda sak som inte har med barnen, huset eller släkten att göra. Det känns som om vi inte har något annat än det gemensamt längre.

Han såg länge på henne.

- Precis så! utbrast han plötsligt. Exakt så känner jag! 

Hon log.

- Så någonting bra gör jag iallafall, sa hon.

- Klart du gör, Sara! Ge dig med det där nu. Det är inte ditt fel att det är så här. Vi har båda lika stor skuld.

- Frågan är bara hur vi kommer vidare, sa hon och åt sista biten av sitt bröd.

Han nickade och såg ut genom fönstret.

- Ja, det är just det, sa han.

Sara

De gick hand i hand längs Drottninggatan mot Gamla stan. Sara tyckte att det kändes mycket bättre än på länge. De hade haft ett bra samtal under lunchen. Hon kände för första gången sedan Niklas berättat hur han kände att de förstod varandra i vissa avseenden. Hon funderade visserligen inte på hur hon kände för Niklas, för det visste hon, men hon upplevde heller ingen större spänning eller glädje. Hon kände också att gräset kanske inte var så grönt som hon önskade.

- Det känns bättre nu, sa hon. Som om vi iallafall vet var problemet ligger.

Han nickade och höll med.

- Absolut, sa han.

- Jag är glad att vi åkte hit, sa hon. Nu kan vi prata i lugn och ro.

Han tryckte hennes hand.

- Ja, vi behövde nog det här.

- Vi kanske skulle börja dejta igen, sa hon och fnissade.

Han tittade på henne.

- Som förr liksom, fortsatte hon. Gå på bio, hålla handen. Middag ute.

- Ja, varför inte, sa han.

Hans telefon pep. Han fick ett sms. Han läste och hon kände genast hur han blev spänd.

- Vem var det? undrade hon.

- Janne.

Han stoppade telefonen i fickan igen. Hon tittade på honom. Han verkade obekväm.

- Vad ville han? frågade hon.

- Äh, inget. Mer jobb till veckan bara.

Han knäppte sin jacka.

- Fan, vad kallt det är, sa han.

- Inte särskilt snällt av Janne att skicka sms om jobb nu, sa hon.

- Nä, verkligen inte. Stressande bara.

Hon lade sin arm om hans midja.

- Vi går tillbaka till hotellet en stund, sa hon. Jag ska nog få dig att slappna av.

Hon log mot honom.

- Låter som en bra idé.

Han skyndade på stegen. Hon tolkade det som att han ville komma fram snabbt. Hon lutade sitt huvud mot honom och försökte småprata, men han verkade inte särskilt närvarande längre. Hon blev irriterad på Janne. Dåligt av en chef att stressa sina arbetstagare under en helg, tänkte hon.

Niklas

Han kände sig lättad efter samtalet under lunchen. Tyckte att det kändes skönt att Sara också kände sig uttråkad och att hon också kände att det inte var så här hon ville leva. Det var mysigt att promenera hand i hand och småprata. Han kände sig mer avslappnad än på länge.

Han blev glad när hon sa att det kändes bättre också för henne och när hon föreslog att de skulle börja dejta igen, lite som att börja om från början, tyckte han att det var en bra idé. De hade iallafall inget att förlora på det.

Mobilen signalerade nytt sms. Han plockade upp den ur fickan. Han blev genast spänd när han läste.

"Hoppas att du har en fin helg. Har tänkt på dig idag. Nina"

Han lade snabbt tillbaka mobilen i fickan. Önskade att Sara inte skulle fråga vem det var.

- Vem var det?

Han blev förvånad över sitt snabba och självklara svar.

- Janne.

De fortsatte promenera. Sara lutade sig mot honom. Det kändes inte längre bra. Han kände sig spänd och frånvarande.

- Vi går tillbaka till hotellet en stund, sa Sara. Jag ska nog få dig att slappna av.

Han ville inte det. Han ville vara ifred. Det irriterade honom att det lugn han just känt tillsammans med Sara var borta. Det enda han ville var att svara Nina. Han ville svara att han också tänkt på henne. Han förstod att det inte var bra.

Han skyndade på stegen. Varför visste han inte.

Sara

Det kändes fånigt men hon satte på sig de nya underkläderna. Hon hade köpt dem tidigare under veckan. Hon ville överraska honom. Hon hade ibland gjort det, när de var nykära, köpt nya underkläder och överraskat honom, iklädd bara dem när han kom hem från jobbet. Det var längesen nu. Sedan barnen kommit hade hon inte hittat rätt tillfälle och det var sällan hon kände sig snygg och sexig i bara underkläder.

Hon hade låst in sig på badrummet. Hon tittade sig i spegeln. Hon var absolut inte ful men nog önskade hon att hon var aningen fastare. Det kändes inte särskilt bekvämt men hon ville verkligen göra detta för honom. Hon mindes hur mycket han alltid hade uppskattat det.

Hon öppnade dörren. Han låg på sängen och läste något på mobilen. Hon harklade sig och han tittade förvirrat upp.

- Tada, sa hon och slog ut med armarna.

Hon kände sig fånig men tvingade sig själv att stå kvar.

- Sara...? sa han och tittade på henne uppifrån och ner.

Han lade ifrån sig mobilen men sa fortfarande ingenting.

- Det är helt okej att du säger något nu, bad hon förläget.

- Jag... jag... Vad fin du är.

Hon log generat. Lade armarna om sin midja. Det kändes allt annat än bekvämt.

Han och reste sig från sängen och gick fram till hennne. Drog henne intill sig.

- Du är jättefin, Sara, sa han och kysste henne i pannan.

Hon ville gråta av förlägenhet. Hon ångrade genast sin idé och undrade hur hon någonsin kunnat tycka att den var bra från början. Niklas verkade visserligen överraskad men inte på ett bra sätt.

Hon gömde sitt ansikte mot hans hals.

- Gud, vad pinsamt, viskade hon.

- Sluta, sa han. Du är superfin.

Hon skakade på huvudet.

- Jag tänkte bara... Du vet... Som när vi träffades.

Han nickade och tryckte henne mot sig.

- Just ja, sa han.

Hon hade aldrig känt sig så dum och obekväm tillsammans med honom. Aldrig någonsin.

Niklas

När Sara var inne på toaletten tog han upp mobilen och läste hennes meddelande igen. Han visste att han gjorde fel och att det inte var rätt mot Sara, men han kunde inte låta bli. Han var tvungen att svara.

"Och jag på dej. N"

Precis när han skickat iväg meddelandet öppnade Sara dörren till badrummet. Han kändes sig påkommen. Tittade snabbt upp på henne.

- Sara...? var det enda han fick ur sig.

Hon stod där i dörröppningen i bara underkläder. Han såg att de var nyinköpta. Han märkte att hon kände sig obekväm men han kunde för sitt liv inte hitta de rätta orden. Han såg hennes förlägenhet. Han kände sig dum.

Han gick fram till henne. Sa att hon var fin. Då sa hon att hon ville göra som förr, då de var nykära. Han mindes hur hon ibland hade legat i soffan i bara underkläderna med en flaska vin och två glas bredvid sig. Han hade älskat det. Ibland hade han redan på vägen hem blivit upphetsad bara av tanken att hon kanske låg där i soffan och väntade på honom.

Han tyckte fortfarande att hon var fin. Men han kände ingen spänning och han kände sig heller inte upphetsad. Det stressade honom och han visste inte hur han skulle bete sig. Han mådde dåligt för henne. För honom själv. För dem.

Aldrig hade han känt sig så dum och obekväm tillsammans med henne. Aldrig någonsin.