Kapitel 13

Lördag

Han låg bakom henne. Höll henne hårt intill sig. Hon grät.

- Säg nåt, Sara. Snälla. 

Hon vände sig om. Torkade tårarna med baksidan av handen.

- Vad ska jag säga? frågade hon. Det spelar ju ingen roll. Hur jag än gör eller vad jag än säger så spelar det ingen roll. 

Han torkade ännu en av hennes tårar.

- Det är klart att det spelar roll vad du gör och säger, sa han.

Hon skakade på huvudet.

- Jag vet att du vill tro det och jag vill också tro det. Men faktum är att bollen ligger hos dig. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag känner. Det är du som inte gör det, Niklas.

Han letade efter ord.

- Men vi är ju två om det här. Det kan inte bara ligga hos mig, sa han.

- Men vi är inte två om att tvivla. Jag vet att jag också måste kämpa. Bli gladare, bjuda till mer, ta tag i vår relation. Men jag kan inte ändra på hur du känner.

Han lade sig på rygg. Tittade i taket. Hon visste redan vad han skulle säga innan han sa det.

- Inte jag heller, sa han tyst. Jag kan heller inte ändra på det jag känner.

Hennes tårar trillade på kudden. Det var klart att det var så det var. Lika lite som att han inte kunde bestämma sig för att blir kär i henne igen, kunde hon bestämma sig för att sluta vara kär i honom.

Sara

Hon låg vaken i mörkret. Niklas sov. Hon tittade på honom. Så mindes hon den där gången i Australien.

De hade varit tillsammans i ett halvår och bestämt sig för att resa tillsammans. Hon var galet kär i Niklas. Så kär att hon hatade varje sekund utan honom. Hon kunde inte tänka på annat än honom. 

En kväll, på ett hostel de bott, hade hon legat alldeles stilla bredvid honom, vaken. Han sov. Hon hade tittat på honom. Tittat på hans händer som låg korsade ovanför hans huvud, hans bröstkorg som höjdes och sänktes, hans ansikte som såg så rofyllt ut. Lyssnat till hans andetag. Det enda hon hade velat var att sträcka ut en hand och känna på honom. Flytta sig närmare. Känna hans doft. Men hon hade bara legat där, stilla. Hon hade önskat att hon kunnat stoppa tiden, precis då. Hålla känslan kvar. Känslan av den starka kärleken, lyckan och lugnet. Att han var hennes och ingen annans. 

Nu låg hon på samma sätt, stilla bredvid honom. Han sov tungt. Andades med djupa andetag. Ena handen låg korsad över magen, den andra längs sidan. Täcket hade halkat ner och låg över hans höfter. Hon ville sträcka ut sin hand och röra vid honom. Krypa tätt intill honom och känna honom mot sin nakna hud. Känna hans lukt. Hon älskade hans doft. Hon ville att han skulle öppna ögonen, vända sig mot henne, dra henne intill sig och kyssa henne. Smeka henne. Hon älskade hans kraftiga händer. Älskade hur de kändes på hennes kropp.

Men hon låg bara där, stilla. Tårarna trillade ner längs hennes kinder. Nu ville hon inte stoppa tiden, nu ville hon spola fram den. Spola fram den till någon dag då han insett att inget annat var bättre än vad de hade tillsammans. Det gjorde ont i hela kroppen att känna en sådan stark kärlek och längtan. Men mest ont gjorde det att han kanske inte längre var hennes.

Niklas

Han vaknade tidigt. Sara sov fortfarande. Han tittade på henne. Hennes ljusa hår gömde en del av hennes ansikte men han såg ändå att det var strimmigt av torkade tårar. Han ville så gärna sträcka ut sin hand och befria hennes ansikte från håret och smeka hennes kind. Dra henne intill sig och bara hålla henne så, länge. Viska till henne att allt skulle ordna sig. Men han låg kvar, stilla. Han ville inte väcka henne. Vågade inte säga att allt skulle ordna sig. För han visste inte. Han visste inte på vilket sätt det skulle ordna sig. Han visste ju hur hon ville att det skulle ordna sig. Och det var det som var hela grejen. Hon visste, men inte han.

Hon rörde på sig. Han låg alldeles stilla. Såg hur hon vände sig om, tog ett djupt andetag och sov vidare. Nu låg hon med ryggen mot honom. Sara, hans fru.

Han mindes hur de hade träffats. De var hos en vän på Västkusten. En vän som de båda kände. En vecka i ett stort hus på Västkusten, dit båda var bjudna av samma vän. Det var så de hade träffats. Det var där de hade blivit kära i varandra. 

De hade varit ett gäng på femton stycken som blivit bjudna att spendera veckan i huset. Sara var den första Niklas hade sett. Då hade hon haft långt hår ända ner till midjan. Han hade inte kunnat ta ögonen ifrån henne. Dessutom hade hon visat sig vara både klok, rolig och enkel att prata med. Redan andra dagen insåg han att han var förälskad i henne.

Sedan den veckan hade de hängt ihop. De hade flyttat till en gemensam lägenhet ett par månader efter. Senare samma år hade de dragit till Australien, där de hade rest runt i tre månader. En av de roligaste resor han någonsin gjort. Han hade blivit, om möjligt, ännu mer förälskad i henne under den resan. Hon var härligt galen och hade fått honom att göra och känna saker han inte trodde var möjliga.

De hade gått igenom mycket tillsammans. Hans systers bortgång, hennes brors skilsmässa, nedläggandet av det företag han varit anställd på, en väns allvarliga sjukdom och det största förstås, deras två pojkars födslar. 

Han tänkte på allt det. På deras gemensamma historia. Hur skulle det kännas att fortsätta utan henne? Var det vad han ville? Och om de gick isär, vad skulle då hända om han ångrade sig? 

Så tänkte han på Nina. Det sög till i magen. Hon kändes spännande. Han undrade hur det skulle kännas att ligga bredvid henne, älska med henne. Han såg henne framför sig. Hur hon såg ut när hon pratade, skrattade. Hur hennes händer hade känts mot hans. Han gillade henne. Verkligen.

- God morgon.

Han ryckte till. Sara hade vaknat.

Måndag

De satt inne på Karins rum. Hon hade precis frågat Sara hur hon upplevt deras helg i Stockholm. Sara stirrade på sina händer. Gned dem mot varandra.

- Ja, vad ska jag säga? började hon.

Hon tystnade. Karin satt med händerna i knät. Niklas tittade ut genom fönstret. Sara kände sig obekväm. 

- Alltså, både och, sa hon försiktigt.

- Både och, bekräftade Karin. 

Sara nickade.

- Jamen, alltså vi pratade ju ganska bra ibland. Kom fram till att vi kände lika i vissa avseenden. Men sen...

Hon blev tyst.

- Sen? undrade Karin.

Sara ryckte på axlarna.

- Tja, sen kanske det inte är så roligt att hela tiden känna att jag är den enda som vill det här.

Karin antecknade något.

- Vad menar du med det här? frågade hon.

- Jamen, vara tillsammans.

Sara kände sig irriterad. Mest på Karin som ställde obekväma frågor men också på Niklas som bara satt där och stirrade ut genom fönstret. Han kändes som en främling. Som någon hon aldrig träffat. Det var en obehaglig känsla. Hon tyckte också att det var obehagligt att Karin, som inte hade en aning om hur deras liv såg ut, satt där och ville veta en massa saker som var privata. Hon ville ställa sig upp och be Karin dra åt helvete. Tala om för henne att hon minsann inte fattade. Att hon kunde sitta där med sitt självgoda leende och tro att hon var perfekt och att hon aldrig skulle kunna hamna i samma situation.

- Känner du så? undrade Karin.

Sara ryckte till. Hon hade drömt sig bort.

- Vaddå? 

- Att det bara är du som vill att ni ska vara tillsammans.

Hon ville därifrån. Hon stod inte ut.

- Äh, jag vet inte. Fråga Niklas, vettja.

Hon hörde att hon lät som en obstinat tonåring men hon kunde inte låta bli. Hon såg att Niklas skakade på huvudet. Det var knappt synbart, men hon noterade det.

- Skaka på huvudet du, sa hon.

Han tittade på henne.

- Jag skakade inte på huvudet.

Hon fnös.

- Nä, visst inte.

Han drog handen genom håret och suckade.

- Vad är det som händer med er nu? frågade Karin.

Sara blängde på henne.

- Vad det är som händer? Jo, det ska jag tala om. Han sitter där och stör sig på allt jag säger och jag tycker att han är feg som inte säger ett skit. Det är jag som ska förklara och säga hur jag känner fast det är hans fel att vi sitter här överhuvudtaget.

- Känner du att det är Niklas fel? frågade Karin.

- Ja, det är iallafall inte jag som har en sen trettioårskris.

Hon kunde verkligen inte hejda sig. Orden bara kom.

- Men visst, vi kan väl sklija oss så får han se om gräset är så jävla grönt på andra sidan som han tycks tro.

Det kändes konstigt att prata om Niklas i tredje person när han faktiskt satt där bredvid henne. Men hon ville inte tilltala honom direkt. Han kändes så avlägsen, så främmande. Och hon var arg. Så arg att hon inte visste var hon skulle ta vägen. Hon kändes sig instängd. Hon hade svårt att andas.

- Jag tänker...började Karin.

Men Sara lyssnade inte. Hon reste sig plötsligt och rusade ur rummet. Hon kunde inte vara kvar. Det gick inte längre.