Kapitel 11

Tåget gick klockan fem. Sara hade precis kört barnen till deras farmor och farfar och var nu hemma och packade. Hon skulle möta upp Niklas på tågstationen.

Det hade varit en jobbig vecka. Niklas hade varit tystlåten och frånvarande. Hon såg att han verkligen försökte vara trevlig och kärleksfull men det faktum att han inte lyckades gjorde ont i henne. Hon kände sig larvig. Som om hon var en olyckligt kär tonåring igen.

Hon hatade att inte ha kontroll. Ju mer ointresserad Niklas verkade desto klängigare blev hon. Hon ville inte att han skulle gå till jobbet. Hon ville inte gå till jobbet. Hon ville bara sitta bredvid honom och prata tills han kom på att han aldrig skulle kunna leva utan henne.

Hon var chockad över hur dåligt hon klarade av situationen. Hon hade aldrig anat att hon var så beroende av Niklas. Klart hon visste att han var en av de viktigaste i hennes liv men paniken hon ständigt greps av var absurd. Hon hade ingen aning om hur hon skulle hantera sig själv och sina känslor. 

På kvällarna när de gick och lade kröp hon så nära honom hon bara kunde. Precis så som hon hade gjort då de var nykära. Skillnaden var att Niklas då hade krupit ändå närmare henne. Nu låg han bara stilla. 

Hon kände inte igen sig själv tillsammans med honom längre. Hon gjorde sig nästan till för honom. Försökte hela tiden lista ut vad han ville och behövde. Sedan rättade hon sig efter det. Hon kände sig obekväm, tillgjord och larvig. 

Hon hade pratat en del med sina vänner. Några av dem hade erkänt att de nog inte heller hade det så bra där hemma. De flesta kände sig lite uttråkade men ingen uttryckte någon direkt oro. De var nog bara vardagen som rullade på, trodde de. Inget allvarligare. Hon tyckte det var jobbigt, att det bara var hennes man som inte stod ut längre.

Hon hade packat färdigt. Hon skulle precis låsa dörren, då hon ångrade sig. Hon sprang tillbaka in och packade det hon köpt tidigare i veckan. Kanske skulle han gilla det.

Niklas

- En kaffe?

Han vände sig om. Nina log mot honom.

- Tja! Just det, ja, du skulle vara här idag, utbrast han. 

Hon nickade.

- Visst, en kaffe behövs alltid, sa han.

De gick till fiket nedanför kontoret. Niklas var glad över att se henne igen.

- Allt väl? frågade hon när de slagit sig ned vi ett fönsterbord.

Niklas tog en tugga av den största kakan han någonsin sett.

- Jo, helt okej, sa han. Själv?

Hon tog av sig sin halsduk.

- Bra! Barnen kommer ikväll så då känns allt bra.

Han såg hur hon lyste upp när hon pratade om dem.

- Vi ska gå på bio och bara mysa i helgen. Gud, som jag har saknat dem, fortsatte hon.

- Det måste vara jobbigt att vara utan dem så länge, sa han.

Hon nickade.

- Jo, det är det. Men jag har inget val. 

Hon tystnade. 

- Det gick bara inte att leva ihop med Mats längre. Ingen av oss mådde bra av det. Det är bäst så här.

Niklas ville ställa tusen frågor. Men han var tyst. Hon fortsatte.

- Det går till en viss gräns, liksom. Men till slut funkar det inte längre. Jag vill inte leva med någon som jag bara irriterar mig på. Och vilken uppfattning får barnen om ett äktenskap när de bara ser sina föräldrar irriterade eller arga på varandra?

Hon tittade på honom. Hon log och såg ner i sin kopp.

- Men varför jag berättar det för dig nu, det vet jag inte, sa hon.

Han ville sträcka ut sin hand och ta hennes. Säga att hon fick berätta hur mycket hon ville. Tala om för henne att han gärna lyssnade. Han ville veta mer. Behövde veta. 

- Berätta gärna, sa han. Du vet ju, jag behöver råd och tips. Och dessutom har du lyssnat på min tråkiga historia.

Hon skrattade tyst.

- Jo, men mina råd kanske inte är de bästa, sa hon. Särskilt inte med tanke på utgången av mitt eget äktenskap. Vi kom på det för sent, jag och Mats. Hade vi insett tidigare att vi var på väg att glida isär så kanske vi hade kunnat hitta tillbaka till varandra. Men det fanns liksom ingenting kvar att kämpa för. Ingen av oss ville mer.

Han drack en klunk av sitt kaffe. 

- Det är det jag är rädd för, sa han.

Hon tittade på honom med rynkade ögonbryn.

- Vaddå? frågade hon.

Han tittade ut genom fönstret och sedan på henne.

- Att det inte finns någonting kvar att kämpa för. För mig. Att jag inte vill längre.

Han kände hennes hand på sin. Den var varm. Han tittade på den, sen på henne. 

- Ni måste prata, sa hon. Du måste vara ärlig, hela tiden. Säg hur du känner. Försköna inte. Lova inget du inte kan lova. Men prata med henne. 

Han lade sin andra hand på hennes. Hon var mjuk. 

- Jag vet, sa han. Men det är så jävla svårt. Vi är på helt olika plan. 

De satt så ett tag. Höll varandras händer. Han ville inte släppa. Han ville hålla kvar hennes händer. Han ville flytta sig närmare henne. Dra händerna genom hennes hår. Hålla henne intill sig.

- Jag måste gå, sa han.

Hon släppte taget om hans händer.

- Gud förlåt, sa hon.

Han skakade på huvudet.

- Du behöver inte be om ursäkt. Det är jag som ska göra det. Men det är så skönt att prata med dig. Jag uppskattar verkligen att du har lyssnat.

Hon log.

- Såklart, viskade hon.

- Men jag måste gå nu. 

- Jag fattar, sa hon och reste sig.

Han satte på sig sin jacka.

- Niklas?

Han vände sig mot henne.

- Ja?

Hon gick ännu närmare honom. Gled in i hans famn.

- Ta hand om dig, sa hon. 

Sen släppte hon taget och gick ut.

Han stod kvar. Såg efter henne. Hans hjärta slog.

- Helvete, mumlade han för sig själv.

Stockholm

- Gick det bra att lämna ungarna? frågade han.

Hon försökte ställa in ryggstödet på stolen.

- Ja, de var överlyckliga. Men vad fan är det för fel på stolen? sa hon irriterat.

Han hjälpte henne att få ryggstödet dit hon ville.

- Lite tålamod skulle inte skada, sa han retsamt.

Hon log mot honom.

- Nä, men det kommer liksom inte naturligt för mig att hålla mig lugn.

- Undrar varför Jack alltid blir så arg, sa han. Fortfarande med samma retsamma röst.

Hon buffade till honom i sidan.

- Är du på rethumör, frågade hon och log.

- Nä, men vi ska ju vara ärliga mot varandra.

Han skrattade och tog hennes hand.

- Nä, jag skojar bara. Du är ju lugnet själv.

Hon log mot honom, gav honom en puss och lutade sitt huvud mot hans axel.

De skulle bo på ett gulligt litet hotell i Gamla stan. Klockan var åtta när de fått sitt rum så de bestämde sig för att gå ut och äta. Det låg en en italiensk restaurang i närheten där det fanns ett bord ledigt till dem.

- Hur känns det? frågade Sara när de fått varsitt glas vin.

- Bra. Du?

Hon smakade vinet.

- Konstigt, sa hon.

Han nickade.

- Varför känner jag så? undrade hon och såg på honom.

Han ryckte på axlarna.

- Ja du, jag vet inte. Men jag håller med.

Maten var god. De småpratade om barnen, om saker som skulle göras på huset och om julfirandet. De hade det trevligt.

- Vill du ha efterrätt? frågade Niklas.

- Nä, jag går gärna tillbaka till hotellet.

- Låter bra, sa Niklas och vinkade till sig servitrisen.

De betalade och promenerade till det lilla hotellet.

- En film? undrade Niklas.

Sara tittade besviket på honom.

- En film? Skämtar du? När vi äntligen är ensamma och inte kommer att bli störda.

- Jamen, började han.

- Jamen, vad? sa hon irriterat. Nu är vi ju här. Meningen med helgen var väl att umgås och reda ut saker och ting, Nu har vi spenderat tågresan och middagen med att prata om barnen, huset och julen. Vardagen, alltså. Det som har gjort att du känner som du gör överhuvudtaget.

Niklas lyfte båda händerna i försvar.

- Lugn, lugn, sa han. Det var bara en fråga. Jag pratar gärna.

 Sara satte sig på sängen.

- Jag kanske inte tänkte att vi skulle prata bara. Men visst.

Hon reste sig och började packa upp väskan.

-Kom, sa Niklas.

Hon viftade med ena handen.

- Nä, glöm det, sa hon.

- Sara, sluta! Kom nu.

Hon började gråta.

- Sara, kom, bad han. Snälla, kom!

Hon satte sig bredvid honom i sängen. Han drog henne till sig.

- Det känns för jävligt, Niklas. Jag känner mig så klängig och löjlig. Som att jag ber och ber och du är med mig för att vara snäll.

Han höll henne hårt intill sig.

- Jag fattar, sa han.

- Men? frågade hon och tittade på honom.

- Inga men, sa han.

- Klart det finns ett men, Niklas. Annars skulle vi inte sitta här.

Han suckade.

- Men? manade hon.

- Vi pratar mer imorgon, sa han. Nu kan vi väl göra något annat.

Hans händer letade sig under hennes tröja. Hon rös. Hon ville fråga honom igen, men hon ville inte att han skulle sluta. Hon försökte.

- Men vaddå? viskade hon.

- Inga men nu, Sara. Kom...

Hon ville inte fråga igen. Hon ville inte längre höra svaret.