Vince är genomförkyld och som ett brev på posten får han då också falsk krupp. Lennon snorar snoret from Hell men för honom är det lindrigast. Jag och Johan är friska och jag älskar att jag fortfarande är hoppfull och tror på riktigt att vi så ska förbli. Kallas kanske självbevarelsedrift. I vilket fall är det rart av mej. Eller naivt, beroende på hur man vill se på det.
Det är badhusets fel! Alla äckliga baciller som bara frodas därinne. Men det är ju så mysigt med en mullig bebis i vattnet som skvätter, skrattar och har sej.
Han får skvätta och ha roligt en stund men sen måste jag pussa honom. Han är oemotståndlig, ungen!
Innan den höga febern bröt ut hann vi i alla fall bjuda våra grannar på brunch. Vi skulle ha gjort det för två veckor sedan men då var det magsjuka i grannhuset. Det är känns som trolleri, overkligt liksom, att man får till dejter med andra barnfamiljer överhuvudtaget denna sjukdomstid på året. Men brunch blev det, mot alla odds!
Man kan tro att jag sa till maken; "Ta ett stelt kort på oss när vi dricker mimosa!"
Men det sa jag inte. Jag sa bara; "Ta ett kort på oss!" Och trodde på allvar att det skulle bli bra. Det blev det förstås inte. Det blir det sällan när man styr upp fotografering.
Hej, här står vi och är stela framför brunchbordet;
Det vore bra om Johan nån gång, spontant så där, kunde ta en bild. Och ja, jag skyller de dåliga bilderna på honom. Det är skönast så.
Tur att jag istället spontant tog en "naturlig" selfie och addade fyrtio filter...
(För den uppmärksamme som undrar vad det är för fel på mitt finger så är det ett plåster.)
Inneaktviteter pga sjukdom denna helg. Förutom filmer och spel anordnade somliga kryp- och åltävlingar. Oklart dock om alla medtävlanden var medvetna om att det var just tävling det var...
Kan vara att jag är den enda i hela Sverige som älskar det orimliga aprilvädret denna helg. Ute singlar snöflingorna ner och inne sitter vi och kollar på film UTAN att känna att vi nog borde gå ut.
Fint väder!
Det var den sjuka delen av inlägget. Nu till friskvård.
Jag har så smått börjat springa igen. Nä, gud vad jag ljuger! Jag har börjat jogga igen. Fast det är mera som att jag går med springsteg. Ett och ett halvt år i springträda och jag har en del att bygga upp igen. Muskler, kondis och ja...typ allt som har med motion att göra. Lyckan är total när jag inte känner småknivar som sticker i fogarna! Jag joggar lite sakta och bara väntar på smärtan... Men den uteblir! Den är borta! Så nu tar jag det jävligt lugnt och bygger upp den här arma kroppen. Som om jag skulle ta det annat än lugnt förresten, hahahahaha.
Det är lika tungt i kroppen som mina ögon talar om!
Men jag gårspringer ändå och gläder mej larvigt mycket över friska fogar (med mössan högt på svaj)!
Dock!
Dock vill jag tillägga en sak. Det är mycket, mycket irriterande och möjligtvis också alarmerande att min snart 9-årige son springer lååååångt före mej och hejar, "kom igen, mamma, du orkar!!!" utan att flåsa och verka det minsta trött. Eller vänta! Nä, han springer inte bara, han hoppar fanimej indianhopp hela vägen piggt, starkt, opåverkat och glatt.
Vad i helvete?!?
Jag vet inte om jag ska vara stolt över min starka och vältränade son eller djupt deprimerad över mitt eget förfall...
Oh, well!
Nu ska jag kurera mina ungar och själv stay healthy. En mimosa kanske skulle pigga upp! Jag menar, den är ju full med C-vitamin i och med apelsinjuicen, liksom! Det finns ju USA-pankisar kvar också...
Alternativ metod istället för ingefärashots och Esberitox;
Friskhet hitåt!
Min älskade lilla sjuka snorunge! Hur är det möjligt att vara så glad med över 39 graders feber?
Håll friska tummar för oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar