Som i lördags. När jag fyllde en hel, rätt overkligt hög summa med år. Då kom dom, våra familjer, och förgyllde min dag så att jag när jag lade mej på kvällen hade en sån där bubblig känsla av lycka och tacksamhet i magen. Ni vet när man somnar in så där lugnt, skönt och lyckligt. Bredvid snusar en bebis gott och... Eller nä, det sista var ren och skär lögn. För när jag precis, precis somnat in, jetlagfri och allt, då hade bebisen andra planer.
Jo minsann, för nån hade tydligen ätit för mycket utanför menyn. Mat som inte är lika lättsmält. "Ge honom inte så mycket i början", förmanade min mamma sjuksköterskan. Nä, visst, det är jätteenkelt att ge honom ett par, tre små skedar och sedan låta honom veta att nu räcker det. Jättelätt, som i helt jävla omöjligt!
Hit med en till sked! Nu! Det gäller liv eller död! Kan man tro att ungen gastar medan han studsar i stolen och viftar galet med armarna...
Och kladdet. Kladdet hade jag förträngt.
Nåväl.
Jag bjöd på vegetarisk minibuffé, vilket min far, älgjägarnas älgjägare, var mycket skeptisk till.
Pappa med chock i rösten efter några tuggor: "Men det här var ju gott! Allt var gott!"
Bilden förmedlar en mycket tråkig, om än god, liten del av buffén. Jag ville ta måååånga och fina matbilder men ville inte förstöra stämningen med att timmesregissera gäster kring dukat bord för bloggbilder.
Sen ska jag väl inte skryta mer om varken maten eller desserterna jag serverade eftersom en av mina bröder skarpt tillrättavisade mej med; "Att säga så om sin egen mat och sina egna bakverk är gräsligt!" efter att jag på telefon meddelat att jag hade "bakat så sjuuuuuuukt goda kakor efter amerikanskt recept".
Så jag skryter inte om mina sjuuuuuuuukt goda "Chunky Oatmeal Cookies with Walnut Chocolate Chip". (Älskar att namnge mina bakverk pretentiöst och på engelska!)
Som sagt, jag ska inte skryta. Although, they taste like little drops of heaven.
Det var en fin liten tillställning jag ordnade. Det tyckte bebisen också eftersom han ääääääälskar sin stora kusin som äääääääälskar honom gulligt tillbaka <3
Det var den ena fina händelsen från de senaste dagarna.
Den andra, som visserligen inte är lika fin, men ganska så skön att ha gjord, är vårt bilköp. Vi har länge känt att vår ena bil måste säljas till någon annan (mindre vetande eftersom en klok människa aaaaaaaldrig skulle köpa en sådan bil) och vi själva måste ha en ny. Det har nämligen flugit skrämmande många tusenlappar till olika bilmekaniker de sista månaderna. Vår lilla Skoda har sannerligen gjort sitt hos oss, vi kör på tok för många mil om året för att den ska hålla.
Ångesten över att köpa en bil, alltså! Varken jag eller Johan kan något om bilar. Det är min bror som brukar hjälpa oss med inköp av dem. Men han har helt själviskt åkt på semester, så jag och Johan har själva halvhjärtat kollat på Blocket efter passande bilar. Typ så här har det låtit;
"Kolla här, den här har fin färg!" "Kolla den här då, den har dragkrok." "Och den här då, den ser ren och fin ut." Eller min vanligaste; "En svart! Den vill jag ha!"
Att vi två, själva, ska köpa bil och avgöra om den är pris-köp-bravärd, är lika illa som att Johan, som inte kan ett endaste litet tecken, trots att jag försökt lära honom åtminstone en bokstav på teckenspråk under våra tio åt tillsammans, skulle välja ut en bra tolk genom att bara titta på en tolkning.
"Jomen, hon var snygg!" Skulle vara hans enda referensram.
Exakt så är det när vi ska välja bil. Shit, va snygg, den tar vi! Vi skulle lika gärna kunna välja bil baserat på hur fint namn bilförsäljaren har.
Men!
Min brors svek till trots, vi hittade en bil! Med hjälp av min andra brors bästa vän (jag har alltså nu en favoritbror). Bilen var sjukt prisvärd OCH har fem års nybilsgaranti kvar OCH är dessutom svart.
Jag kallar den för The Black Pearl;
Äntligen en hona. Alla våra bilar har annars varit hanar. Har ni kön på era bilar, förresten...?
Det bästa av allt var att vi blev av med vår skrotbil. Bilhandlaren tog den. Eller tog och tog, köpte. För alldeles för mycket pengar, kan jag tycka, but again what do I know. Och vem har någonsin lyckats lura en bilförsäljare att betala mer än skäligt...?
Påskrivet med ångestdarrande hand!
I övrigt har vi det bra här hemma. Jetlagen är över. Bara gjort av mej, att bli av med den på två veckor. OBS! Ironi.
Något som inte kändes särskilt bra dock, var att åka med min mellanunge till skolsköterskan på årlig koll. Det enda jag vill säga hela tiden var; "Vi har inte slagit honom! Jag lovar, vi har inte det!"
Nedan skulle jag påvisa hans grönblålila öga och kind men det enda ni ser är en butter Vince...
Jag besinnade mej och skrek inte det där jag ville, men när hon frågade vad som hänt och Vince svarade att han fått en frisbee kastad på sej, upprepade jag själva händelseförloppet och betonade orden KOMPIS och KASTADE. Lite överdrivet kan jag känna så här i efterhand...
Min äldsta hittar man lite varstans, alltid med sin Rubiks (jävla) kub. Igår hörde jag ett mummel från trädet utanför vårt hus. "Alltså, det är omöjligt! Det går inte! Vem kan det här egentligen?"
Jag förstår honom till fullo! Sånt där är det värsta jag vet - tålamodsgrejer. Har jag inget till övers för. Jag vill säga; "Kasta den åt helvete! Håll inte på med sånt där skit, det gör dej bara arg!" Men trots noll poäng pedagogik på mitt CV inser jag att det kanske inte är rätt sätt att bemöta honom i hans kämpande. Så jag säger istället pretentiöst; "Det är jättebra att träna på tålamod. Fortsätt kämpa så ska du se att du en dag lyckas. Allt man vill, det kan man." Och känner mej som en hycklerska.
Min lilla, han blir större. Mysamning under dagtid är ett minne blott.
"Snälla, Floyd, ät nu!"
"Jorå, jag ska, men vänta lite... Jag måste bara kolla in en sak först."
"Nej, inte nu, det får du göra sen, det rinner massor med mjölk nu!"
"Mmmmm...jag ska bara...jag tyckte jag hörde nåt där borta..."
"Ät! Nu! Nu har du börjat och nu rinner mjölken all over the place so please finish what you´ve started!"
"Jadå, ett ögonblick bara så ska jag först se om det finns något annat intressant att titta på."
När han var nyfödd och det bästa han visste var att myssnutta och jag satt där i soffan länge, länge och njöt av stunden, undrade jag varför jag slutade amma mina andra två redan när det var åtta månader. Nu minns jag. Tydligt. Allt annat, förutom tutten, är intressant.
Varför var du bebis i tre minuter bara? Snart flyttar du ju hemifrån, ju!
What is up med tiden nu för tiden? Varför går den så fort? Hur kan en klyscha var så sann? Frågor jag ställer mej i detta skede.
En annan fråga jag ställer mej är den om varför vi inte äger en egen hund? Just nu har vi svägerskans Irax här hemma. Den svägerska som är gift med min bror som svek, ni vet. Men sveket kan vara glömt i och med att en hundnos nu finns nära till hands <3
Äntligen har promenaderna återfått sin mening! Att gå utan hund är som att äta kola med papper på eller ha sex men kond... Äh, strunt samma!
Hundpromenader är bättre, lättare, roligare, skönare och härligare!
Hence frågan - varför har vi inte en egen nu igen?
Well, I don´t know. Som sagt.
What I do know är att det var väldans gott och mysigt att bli överbjuden till grannen på frukost i morse.
Kände mej som hemma i Florida. Åh <3
Nu måste jag krypa ner i min säng där jag lagt min bebis. Innan han flyttar hemifrån, menar jag.
Nyvaken och flyttklar <3
Gonatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar