Frun berättar: En jävla helg

Nä.

Jag har definitivt inte kvalat in som möjlig kandidat till mother of the year.

Definitiv inte.

Alltså, irritationen ibland. Som ba, well, hello there, här kommer jag! Galenheten i att då svara och ba, jamen hej, jag agerar på det här då! Och sen gör man det. Anammar fulet och skäller hit och dit. Stör sej på saker och ting. In absurdum!

Och det är inte så att man inte KAN stoppa sej själv, för det kan man. Grejen är den att man inte VILL få stopp på eländet. Eller det vill man ju förstås, men man vill ändå inte för det är så skönt att få ur sej skiten och helst också skylla på alla andra när man ändå är i farten.

Man som i jag, alltså.

Grädden på moset sen, när man en av kvällarna har sövt bebisen i sin säng (spjälsängen ska vi skruva ihop men vi ska bara...) och bullat upp "säkert" med kuddar och "bara" ska gå och hämta barnvakten så att man hör direkt när the mobile baby vaknar, men glömmer och börjar poppa popcornsjävlar istället och hör en fet jävla smäll och sedan ett gallillvrål inifrån sovrummet. Vidare när man rusar efter maken mot skriket och det enda man ser är blodet på golvet bredvid bebisen som ju var uppbullad "säkert" och det enda man hör är makens "nej, nej, nej, nej" och man börjar gråta och så gör även de stora barnen. Den grädden. Den är fan den suraste och vidrigaste ever ever ever ever!!!

And again - man som i jag.

Vilken jävla helveteshelg!

Skadad bebis. Chockade storbarn. Stökigt hus. En jävla massa aktiviteter som visserligen är roliga att barnen är med på, but still, sådana här helger ligger inte diverse träningar samt klubboverallsprovande mej särskilt varmt om hjärtat. Alls. Helst ser jag mej själv i soffan, på säkert avstånd från bebisen pga av riskfyllt beteende, med ett stort glas vin och en god vän att spill it to.

Hua. Usch. Något börjar halvdåligt, sen blir det dåligt och så fortsätter cirkeln tills det blir uselt and in the end, katastrof. Man bör bryta det onda fort som fan. Synd bara att man liksom inte gör det eftersom man har fullt upp med att agera på ilska, irritation and what not.

But in between;

Finheten i våren och solen. Härligheten med utelekande barn. Godheten i grillat. Skönheten i att kunna jogga 100 meter (nä, jag överdriver inte, längre funkar inte) utan att det knakar i fogarna efter trenne tjockgraviditeter.

Livet är så jävla underbart härligt och fucking pissigt ibland. Och den här satans blandningen är den som gör att det är så vackert. Att allt finns. Good and bad, liksom.

Sen. I efterhand, när jag lugnat ner mej aningen, är det bra att jag kan skaka på huvudet åt satmaran i mej och möjligtvis kanske lära mej något litet till nästa gång. Månne att jag inte bör agera på varenda känsla och heller inte överdriva i letandet efter störiga saker.

Jag tog en promenad för att rensa det dåliga. Det gick så där. Bebisen var inte riktigt med på noterna och ville gärna inte sova utan maskade sej runt i vagnen. När han väl somnat frustade hästen rakt in i vagnen and the baby hade tydligen sovit färdigt. Fast det hade han ju inte. På nåt sätt.

God morgon, kamrater!

En sten. I solen. Vid vattnet. Då undrar jag alltid vad jag hetsar upp mej för.

Idag har det bara varit jag, bebisen och vännens hund. Sommarvarmt ute betyder glädjande nog också yoga ute.

"Jo, jag skulle vilja yoga, hörrni..."

"Visst, sätt igång du bara."

"Jag ska lämna dej ifred."

"Dit skulle man allt ta sej... Ut i friheten."

"Äsch, jag tar mej nerför stupet istället. Det fixar jag lätt."

Hjärtattackerna jag får nu, efter helgens händelser. Jag känner mej helt slut av detta hysteriska rännande efter bebis. Det lurar ju faror bakom varenda hörn! Nä, nu får brorsorna allt ta mer ansvar.

Babblarna med storebrorsan är en ny hobby (som sagt, not mother of any year).