Lennon igår: "Mamma, visst blev det pannkakor över så vi kan få till mellis idag?"
Jag: "Nä...dom åt ni upp."
Min lunch idag;
Vince när han kom hem från skolan i torsdags: "Mamma, du glömde lägga i matsäck. Alla hade med sej utom jag."
Jag: "Åh, nej! Förlåt, Vince! Vad dåligt gjort av mej! Verkligen, förlåt!"
Vince: "Det gör ingenting."
Åååååååhhhhhhhh! Jag dör av brustet hjärta och skam!!!!
Vince när han kom hem från skolan idag: "Alltså, mamma! Jag vill inte ens berätta en sak som du har gjort för det är så klantigt."
Jag: "Jo, snälla, berätta vad jag gjort för klantigt."
Vince: "Idag skulle ju Lennon ha matsäck med sej och jag skulle ha frukt. Men när jag skulle ta min frukt från väskan så hade du lagt Lennons matsäck i min väska. Fröken fick följa med mej till Lennons klassrum och byta."
Jag: "Men herregud, så virrig jag är! Förlåt!"
Vince: "Du säger att pappa är dålig på sånt där men du är dålig!"
Jag: "Ja, du har rätt Vince."
Vince: "Jag vet!"
Visst, visst...rub it in, bara.
Som sagt, mother of the year blir aldrig min titel. Försökte kompensera med lek i pulkabacken. Dock ville ingen unge åka med mej till slut eftersom jag tyckte att det gick så fort att jag var tvungen att bromsa lite.
Jag: "Lennon, ska du och jag åka nu?"
Lennon snabbt: "Nej!"
Jag: "Okej..."
Lennon med medömkan i röst: "Jo, mamma, jag kan åka med dej en gång om du vill."
Rena livsfarligheten, faktiskt.
Sen en dag kom en kille för att fixa vår värmepanna som har låtit som ett helt tröskverk i över en månad. Jag och Johan har knappt pratat om detta faktum eftersom det man känns vid, det finns. Men i våra huvuden har vi för oss själva sett bilder på våra pengar som flyger hädan. Bye bye, Blackbird, liksom.
Pannkillen när han kom in: "Men herregud, har den låtit så här hela tiden?!?"
Jag: "Ja... Är det dåligt eller?"
Han: "Eh, ja. Så här illa har jag aldrig hört en panna låta."
Jag: "Oh, I feel so special."
Han: "Va?"
Jag: "Äh...nä, inget."
Han: "Okej... Då ska vi se... Men herregud, den är ju full med is!"
Jag: "Eh, jaha ja... Är det också dåligt."
Han: "Om jag säger så här, det ska inte vara is någonstans."
Jag: "Nähäpp."
Jag vill inte vara vuxen och äga värmepannor! Det känns så sjukt osäkert, liksom.
Det känns också osäkert att lägga min bebis i en vagn som inte rullar. Står den still, då ska det minsann inte sovas vidare. Så där var mina andra två ungar som bebisar också. Där får man för att man är hurtig och vänjer dem vid rull rull.
Jomen, det känns som att jag helst vill vara med nu, hela tiden. Jag har liksom tröttnat på golvet, serru mamma.
Tja, jag kan väl testa köksön en stund. Med betoning på en stund, då. Typ några sekunder, sen får du gärna plocka upp mej så jag kan se vad alla gör.
Jag: "Lennon, kom och roa din lillebror!"
Lennon: "Okej."
Tio minuter senare;
Lennon: "Alltså, mamma nu orkar jag inge mer!"
Jag: "Vince, kom och roa din lillebror!"
Vince: "Okej."
Och när båda barnvakterna....eh, jag menar bröderna förstås, tröttnar, då är det sovdags.
Sjukt enkelt att vara trebarnsmamma. Dock råder det nog delade meningar om jag gör något vidare bra jobb som det...
Nåja.
Jag var i alla fall moderligt orolig när termometern visade 23 (jävla) minusgrader och det kändes heeeeelt omöjligt att avgöra om ungen var tillräckligt nedpackad eller månne överdrivet påpälsad. Rimfrost i hår och ögonfransar ÄR faktiskt orimligt!
Och idag yogaskadade jag mej. Lärdom: Titta nödvändigtvis inte på din bebis när du står på huvudet. Måste nu smörja med Voltaren. Inte så yogigt, kanske. But in my defense - det finns inga helande örter för mej att plocka här i Antarktis. Så det så.
Hej på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar