Så här kommer årskrönikan för 2015;
Året gick ut starkt med ett plus på stickan. Vårt tredje barn. Inte helt självklart att det skulle bli så.
Johan i början av januari: "Om du inte är på smällen inom två månader så är det inte meningen."
Jag: "Deal."
Jag två veckor senare: "Eh, jo... Jag är gravid..."
Johan: "Men hur överfertil är du människa?"
Well, it takes two to tango...
Fertil eller inte. Jag var på smällen, så meningen var han. Utan tvekan. Vår sista bebis.
Floyd Gordon
År 2015 puttar så ner år 2009 på andra plats i tävlingen om flest spyor på 365 dagar. Floyd är alltså min mest gravidillamåendegivande (not a word, I know) bebis.
Som sagt, månader av illamående och oerhörd trötthet följde för mej. Jag var dessutom sjukskriven under några veckor pga virus som upptäcktes för sent. På många sätt det tyngsta och tuffaste år jag upplevt. Blandat med lyckan för livet i magen, förstås <3
Mest sagda mening av mej till barnen: "Vänta jag måste bara kräkas."
Mest sagda mening av mej till Johan: "Jag mår så jävla illa och är så sjukt trött."
Mest kända känsla av mej: Illamående
Mest kända känsla av barnen som jag gissar: Mamma är konstig
Mest kända känsla av Johan som jag gissar: Älskar? Älskar inte? Älskar? Älskar inte? Älskar...
To sum up; Jag är dålig på att vara gravid. Men det är helt klart värt det. Jag menar, naglarna blir så fina av det!
Sommaren spenderade vi mestadels hemma i vårt paradis.
Morgon-lunch-och-kvällsdopp. Så här i efterhand fattar jag inte vad jag skulle upp på den där badbryggan att göra...?!? Eftersom jag 1) såg ut som ett stort (bokstavligen) skämt när jag, alltid med Lennons hjälp, försökte baxa mej upp på den och 2) såg precis lika skämtsam ut när jag skulle av den. Plasket och svallvågorna, liksom! "Neeej, mamma! Snälla, gör det inte! Det ser så otäckt ut för magen. Tänk om bebisen kläms till döds!" Sa Lennon och Vince varje gång jag simmade ut. They might have had a point...
Vi orkade inte... Eh, förlåt, jag menar JAG orkade inte så mycket mer än att hänga hemma. Det var verkligen så. Jag hade ingen ork. Alls. Kände mej inte rolig på något sätt. Tur då att hippiefesten räddade upp lite.
Why, God?!? Why?!? Var jag inte vuxen under 70-talet? Lugnt att jag hade varit hippie!
Den finaste och mest rörande festen vi var på detta år, var min (jag betonar alltså min här)Ullis bröllop. Som jag väntat på denna dag och fest! Att vara höööööggravid på just hennes bröllop har ALDRIG varit a part of the plan dock...
Vacker som en dag var hon. Själv följde jag årets tema - jag var tjock.
Så tjock att jag smäller av när jag ser bilden nedan. Hur lyckades jag med att INTE explodera? Jamen, please!!!! Just look at me! Och då var jag ENDAST i vecka 32!
Så led sommaren mot sitt slut. Jag vaggade som aldrig förr. Låg faktiskt mest i soffan med katten på magen och funderade på om jag hade förvärkar eller riktiga värkar.
And then! And then... Elva dagar tidigare än beräknat (thank you Lord!), kom han. Det var regnigt och jävligt ute, jag hade haft värkar typ hela år 2015, men vad gjorde väl det när vår familj slutligen blev komplett.
Dom är tre! Jag har tre barn! Jag är trebarnsmamma! Tre. TRE. 3!
Tacksamheten och kärleken, alltså!
Hösten så. Den spenderades så här. Var eviga dag <3
Vi fick turas om med myset.
Sen plötsligt var julen här. Och det var ju...ja...det var ju juligt. Mysigt och så också, förstås.
Det är som vanligt i december, jag kan liksom aldrig fatta att ännu ett år har gått. Det är den största klyschan ever, men OH. MY. GOD. Tiden går så sjuuuuuukt fort.
Välkommen till 2016, sa vi i Norge tillsammans med våra finfina vänner där. Lennon inledde året med öroninflammation eftersom jag tydligen tyckte att det var passande för honom att bada i minusgrader med ond hals...
Men jag blev inte mother of the year, so what do I know....?
Jaha. Och nu då...?
Nu är alltså 2016 här. Och allt är lugnt. Jamen, allt är ju som 2015, menar jag. Ett årsskifte är ju egentligen inget annat än tiden som går, precis som vanligt. Fast visst känns det som en början på något. Det måhända vara klyschigt det också, men det gör faktiskt det. Ut med det gamla och in med det nya, liksom.
Men vad är gammalt då? Och vad är nytt?
Tja...
Min tjockhet är gammal (nåja, en del av den i alla fall). Mitt ständiga illamående likaså. Min pigghet är tillbaka. Det gravida är över. 2015 var ett gravidigt år. Det känns som att det var det det gick ut på nästan. Både på gott och ont.
Men som sagt. Nu är jag inte gravid längre. Nu har jag varit det klart. Så det nya är alltså min ograviditet och det faktum att vi numera är fem i familjen. Att vi är trebarnsföräldrar (ni ba, enough already, vi veeeeeeet!).
Tre var det alltså ;)
Och nu till det bästa!
Nytt år, nya resor. I februari bär det av till vårt älskade USA igen. Florida hos familjen där, blir första stoppet.
Sen blir det roadtrip från Boulder i Colorado ner till Grand Canyon och sedan Las Vegas. Lite mer än fyra långa veckor blir vi borta.
Längtan...
Drömmar för detta år är;
Kärlek
Hälsa
Tid tillsammans med familj och vänner
Yoga
Skrivande
Föreläsande
Resor
Jag är så oändligt tacksam för allt som redan är. 2015 har på många sätt varit tufft men hur det än har känts så har min tacksamhet varit som djupaste havet. Den är fortfarande det. För allt.
Och Johan,
Jag älskar dej! Varje dag, varje timme och varje minut. Utan dej vore inget som jag vill att det ska vara. Utan dej skulle allt vara lite dystrare. Utan dej vore jag inte lika lugn och trygg. Tacksamheten för dej och för allt du gett mej går på intet sätt att uttrycka i ord. Men jag lovar dej, jag ska bli bättre på att visa den i handling <3 Let´s rock this year, baby!
Och just det, ja...
Thank you for making three (3) babies with me! I know you´ve had your doubts about it <3
Men dom blev ju bra, dom här! Visst då?!?
2016, alltså. Bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar