Nytt år.

Kollade just runt på några bloggar som jag följer. Oh, my! Bilder på nyårsmenyer som tagna direkt ur en kokbok. Snygga bloggerskor i superfina klänningar. Härliga årskrönikor där bilder från varje månad valts ut. Fyndiga och intressanta texter.

Och jag blev asainspirerad. Satte således igång med att lägga över bilder till datorn. Nyårsfirande och årskrönika skulle det bli. Bra inlägg dessutom, eftersom det har varit ett fantastiskt år och ett helt underbart nyårsfirande med härliga vänner.

Besvikelsen, alltså. Besvikelsen...

Inga fina bilder i varken kamera eller mobil. Jag utan fin klänning. Inspirationen ba, bye bye och där stod jag i långkalsonger och tänkte att jaha, hur blire´ nurå....?

Så här får ni vår nyårsafton i fula bilder med intetsägande text. Årskrönikan kommer när min borttappade inspiration behagar infinna sej.

Håll "tillgodo".

Jag kände mej glad och pysslig inför nyårsaftonen som skulle firas med våra vänner i huset bredvid. Tänkte att det skulle bli snyggt med annat pynt än det röda och juliga. Och det blev det ju, snyggt och så. Men sannerligen inte på bild.

Inte det här heller...

...eller den spartanska dukningen. Excuse me, but the bestick! Man dukar med bestick! Såna som man i regel äter med! Och det är inte skräp på på bordet, det är hjärtan. Små, små silverhjärtan. Och dom är söta. Ursöta, faktiskt. Men mina bilder ljuger tydligen bättre än tusen ord.

Uppläggning av mat eller plåtning av densamma - not my thing. 

Heller inte my thing att göra säkra kort när man ska bjuda folk på mat. Närå, att göra en krånglig chokladtårta för första gången, med ägg och socker som ska vispas i tre år samt botten som ska stå i frysen i några timmar innan överdraget ska på, efter att det stelnat i två timmar, det är mer min grej. Och att fräsa åt maken lite då och då, när jag märker att klockan inte är vad jag tänkt. 

Sjukt god chokladtårta iallafall, made by me i sista minuten. Sjukt tråkig bild av densamma.

Godaste snittarna jag någonsin gjort. Synd bara att jag inte verkar veta var blixten på kameran sitter.

Galna ungar äter förrätt med vassa tandpetare. Sitter inte stilla, spiller och är söta.

Långa män innan varmrätten. Och jag måste gå en fotokurs. 

Jag och Sandra efter maten. Innan spelet. Efter att barnen somnat. Före sista glaset bubbel. Innan vi vann.

Här har vi snart tröttnat på att vänta på papporna som förgäves försökte skicka upp en sån där...en sån där...en sån där med eld i som de brukar skicka upp i Thailand när de hedrar offren efter tsunamin. Ni vet, va?!? Nåväl, den enda de lyckades skicka upp flög snett iväg på tre sekunder och Vince vrålade besviket: "Men var är den nu?!?!"

Och fler glittriga bilder än denna;

får ni inte. För det finns inga.

Men!

Vi hade sjukt kul och åt äckligt god mat! Och jag fick skåla in det nya året med min man, som lovat att fortsätta älska mej även detta år. Och det bådar ju gott <3

GOTT NYTT 2013!